Juste ja, bloggen...

As always, nu för tiden så uppdaterar man ju hellre på instagram än facebook och bloggen. Men, om någon fortfarande läser så kan jag dra lite snabbt:

Nu är det typ höst och det går att andas och leka ute igen. Väldigt kul, speciellt när en är så vuxen och köpt både gummistövlar och regnbyxor. Inget kan stoppa mig nu! 

Om två veckor ska jag till Uppsala och älskade Kristin! Ett år sedan sist och det ska bli underbart!!!! LÄNGTAR!

Idag ska jag rösta och självklart blir det Feministiskt Initiativ! 

Drömde inatt att det blev regeringsskifte och att Fi kom in med 4,2 procent och att Vänsterpartiet fick 11,2 procent. Hallelujah, varför var det bara en dröm? 

Ca två månader vegetariskt här hemma och jag har i två veckor ätit helt veganskt. Känns fantastiskt, och superrätt. Billigt att handla också! 

Två månader kvar till Thailand och jag är TAGGAD!!!! 

Whats up?

Vad var hänt det senaste? 

Valle pratar mer och mer. Han säger mamma, pappa, mapa, hej, hejdå, Moa (fritidspedagog som han spenderade två veckor ensam med på sommardagis i somras, fantastiskt!), titta, va ä dä?, bitta batta (vet ej vad det betyder, men han säger det ofta). 

Han älskar att pussas och ska pussa på allt. På oss, på soffan, golvet, köksluckorna och egentligen allt som råkar vara i närheten. 

Vi pärlar för Palestina, och det tar egentligen all kvällstid. Kolla in vår facebook-sida Free Palestine Bracelet och vårt instagramkonto @freepalestinebracelet , och var med och stötta!  

Jag har nu till 100% lagt ner allt vad kött heter. Jag är emot allt förtryck och kan inte blunda för att det är vad vi utsätter djuren för. Och kan jag äta sådant här varenda dag så är jag helnöjd: 

Hej hej hallå!

Sommar. Värme. Lite ledigt. Eller ja, ledig från jobbet i alla fall. Barnet blir man liksom inte ledig ifrån. Och Valle är ju minst sagt...krävande. Typ.

Något jag har märkt nu när han är äldre och man jämför med andra barn är att han liksom aldrig är still. Eller tyst. Var vi än befinner oss, hur barnanpassat det än är, så är det inte anpassat för Valdemar. 

Jag har varit hemma hos familjen i några dagar nu och har hela tiden fått vara en meter ifrån för att förhindra livsfara. Plocka stenar, lera eller hundmat ut munnen. Plocka ner från bord, stolar, trappor, se till att han inte river ner gardiner eller rycker loss elementen från väggen.

Ändå har han varit fri, naken och sprungit, lekt och badat hela dagarna, ändå är han inte ens det minsta lugnare.

Jag är ganska trött. Det är skönt att vara hemma där jag faktiskt kan sitta en stund i soffan utan att hans liv plötsligt är i fara.

Vilda unge, jag älskar dig, men ibland önskar jag att du ville vara stilla i fem minuter. 

Lägesrapport

Det är väldigt sällan jag bloggar nu för tiden har jag märkt. Tiden räcker inte riktigt och ska jag vara ärlig så vet jag inte vad jag ska skriva om. 

Vi mest jobbar och tränar, går just nu om varandra hemma, möts i dörren osv. Inte jättekul men så får det vara i en period. 

Valle är för tillfället sjuk igen, höööög feber och ynklig. Annars är han världens piggaste, har ett eget helt fantastiskt, och obegripligt, språk och pratar hela dagarna. Och så har han börjat pussas. Med stängd mun. Han pussar på munnen, på benen, på fåtöljen, på golvet... Allt ska pussas! 

Och så slukar jag bloggar och politik. SLUKAR! Fantastiska feminister som hjälper mig att sträcka på ryggen och som öppnat mina ögon. Underbara människor som står upp för rättvisa och jämställdhet. Jag känner sååå att jag hittat hem i politiken. Ett rejält uppvaknande, och tack för det. 

Sånt är läget för tillfället. Over & out! 

Långresa med brötigt barn

Åhhåå! Kan det bli november nu? För då ska vi till Thailand. I en hel månad. En månad av sol, bad, backpacking och njuta av livet. Detta har vi planerat och strävat efter så länge och det är underbart att det blir av nu. Vi vet inte vart vi ska än eller vad vi ska göra, men tanken är väl att det ska bli lite som det blir. En månad är en lång tid och vi vill inte planera för mycket. 

Som tur är så flyger vi nattetid och då sover brötet kanske (snälla snälla snälla) mesta av vägen. 11 timmar på ett flyg med hyperbarnet känns ju...spännande. 

Nu kommer det vara med stor glädje vi jobbar hela sommaren, och sparar våra pengar! Detta har jag längtat efter att göra hela mitt liv.

Vi övar redan i solen med hatten på! 

Första barnfria natten

I lördags var det dags. Det vi längtat efter så länge. Vår första barnfria natt. 16 månader tog det.

Eftersom Rasmus fyllt 30 nyss så har det smusslats och grejats länge för att få ihop det. Mycket har skitit sig på vägen, det mesta precis innan, men iväg kom vi till slut.

Några timmar på hotell. Rödvin, badkar, musik. Bara vara vi. Sen blev det fest såklart. Detta avslutades med hotellfrukost och glädje över att inte bli väckta av en dansk skalle (eller få en dregglig napp intryckt i munnen, att Valle äter ur blomkrukan, sätter sig i våra ansikten etc) kl 06.47. Men sen längtade vi efter brötet och kunde knappt komma hem snabbt nog.

Med tanke på att vi fick hitta ny barnvakt kvällen innan och att Valle sen vaknar upp med feber så är jag otroligt glad att det ens blev av. Tack Emily, fantastiska människa! 

Det var en fantastisk helg, det är nyttigt att få vara ensamma emellanåt. Men nu njuter man extra mycket av att ha en varm minimänniska bredvid sig i sängen.

Att springa

Jag har aldrig tränat. Egentligen. Jag har alltid trott att jag inte kan. Att det inte är min grej. Jag gick på olika pass på gym i ett halvår ungefär, men blev uttråkad och kände mig osäker, att andra tittade och tyckte jag var löjlig (dålig självkänsla givetvis). 

Nu har jag kommit igång med löpningen ordentligt, mycket tack vare att jag springer med min kompis Emily, det är otroligt peppande att springa tillsammans med någon och att man kan hjälpa varandra när det känns tufft. Och jag har kommit över en gräns, mer psykiskt än fysiskt, jag har pallat springa 5 km utan problem och utan att stanna/gå. 5 km ren löpning. Jag klarar ju det! Lätt! Igår sprang jag till och med ensam, det kändes fantastiskt. 

Den största fördelen är att jag börjar lära känna hur min kropp fungerar vid träning. Att det tunga som kommer efter 2-3 km försvinner bara man fortsätter springa, hållet man får i sidan försvinner bara man härdar ut en liten stund. Sen kommer välbehaget. Lyckan. Ro i själen. Och jag vill bara fortsätta springa. För jag vet att jag kan. Jag kommer snart att kunna springa en mil, och det vill jag göra också. Det ska jag träna mot. Jag kommer att fortsätta anmäla mig till olika lopp för att ha något att träna för, även om det psykiska välmåendet är skäl nog.

Ikväll ska jag springa igen och jag längtar redan. 

Att komma ur mörkret

Det är nog det bästa sättet att beskriva hur jag egentligen mådde året efter att Niclas dog och Valle föddes. Mitt huvud var mörkt. Allt präglades av detta mörker. Det var som att ha tunnelseende och bomull i huvudet. Hela året jag var mammaledig så var jag så låg att jag den mesta av tiden knappt orkade klä på mig eller borsta tänderna. Jag bara satt. Instängd. Var rädd för att gå ut. Rädd för att möta folk. Rädd att bryta ihop. Rädd att vara glad. Rädd för det mesta.

Klart att jag hade bra dagar, men mörkret fanns alltid där och lurade i bakgrunden. Och det är detta jag kan se tillbaka på nu och fundera på när det egentligen vände.

För nu är mitt liv ljust. Mina tankar är ljusa. Jag ser fram emot saker. Jag gillar att kliva upp på morgonen. Jag värderar tiden med Valle och Rasmus. Jag vill planera framtiden och hitta på saker.
Nu njuter jag av att gå till jobbet. Att komma hem. Jag njuter av att jag anmält mig till mitt livs första lopp att springa. Njuter av att träna. Att träffa nya människor. Att göra saker ensam, men även tillsammans med andra.

Jag är så glad att Rasmus har orkat. Att mina vänner har orkat. Att JAG har orkat.  Jag börjar hitta tillbaka till mig själv ordentligt nu och det känns fantastiskt.

Är det ett vilddjur jag fött fram?

Valle är vad man skulle kalla ett, hum,vilt barn. Milt sagt. Så fort han vaknar på morgonen så är det fullt kaos. Han klättrar i bokhyllan, i tv-hyllan, står på bordet i vardagsrummet (häromdagen tyckte han det var en bra plats att urinera också). Han klättrar ur sin matstol trots att han är fastspänd. Kökslådorna drar han ut och klättrar i för att nå de övre lådorna och kastar ur besticken. 

I badrummet kan han inte vara för han kastar allt i toalettstolen och är tvättmaskinen på så stänger han av den. Idag har jag satt om den fem gånger på den lilla stunden innan/efter dusch då jag inte kan hålla fast vildhästen.

Råkar vi öppna dörren till vårt sovrum så har han på några sekunder dragit ut, alternativt ätit upp, flera sidor ur mina böcker. Nackdelen då med att att ha den stängd är att han klättar upp på armstödet på soffan för att nå handtaget på dörren, och detta ger mig hjärtklappning och Valle blåmärken när han ramlar ner.

Han är en ren livsfara för sig själv och det första han gjorde imorse var att slänga ner alla skor från skohyllan, klättra upp på den, och fastna med benen mellan stängerna. 

Han var hos sin farmor häromdagen och efteråt meddelade hon vänligt att han är välkommen tillbaka när han uppnått 10-årsåldern. Jag fattar precis känslan. 

Äntligen medicin

Äntligen blev jag tagen på allvar och hade turen att få träffa en läkare som lyssnade. Klart att Valle behöver astmamedicin. Morgon och kväll. Nu kanske hans jäkla infektioner kan släppa någon gång och han kan få vara frisk och kunna andas. 

Den ena sköterskan frågade mig efter om jag jobbade inom vården för jag var så observant och kunnig. Växer man upp i en astmafamilj så vet man vad man snackar om, då behöver man inte utbildning, jag vet hur det låter, och det talade jag om. 

Eftersom han förmodligen har en öroninflammation nu också och 40 graders feber sen flera dagar tillbaka så blir det ingen förskola på hela veckan. Nu jäklar ska ungen bli frisk! 

Glutenfritt, jajjemen

Valles stackars mage har ju varit urballad i månader, kan räkna på ena handen gångerna då den varit som den ska. Jag har alltid misstänkt någon slags allergi/intolerans. Vi ska till BVC för utredning, men vi ville kolla här hemma också, så sen en vecka tillbaka ungefär har han inte ätit något med gluten, och vips, så var hans mage bra. Sedär ja! Oavsett vad allergitest visar så blir det inget mer gluten här hemma, för någon av oss, för våra magar pallar det inte.

Tur att det finns en massa annat gott att äta! :) Kesoplättar är perfekt som frukost/mellanmål/kvällsmat och mättar jättelänge! 

Det här med sömn. Igen.

Det är så knepigt hela grejen. I flera veckor har det varit krångel, fajter, gråt, uppgivna föräldrar som tar ut trötthet och irritation på varandra, fötter i ansiktet (Valles då alltså) och att slåss om att få ligga på sin egen kudde, i alla fall litegrann, en liten stund av natten.

Nu har det tvärvänt igen. Igår somnade brötet vid 19, sov i sitt rum till 05.15 och sen ett par timmar till hos oss. Utan att röra sig. Utan gråt. Utan protester. Idag somnade han också vid 19 och har än så länge bara vaknat till en gång, och sover i sitt rum, och verkar mycket nöjd med att kramas med sina godsedjur.

Man blir lite, hum, förundrad, över hur snabbt det svänger. Och lite frälst över att få sitta ensamma i soffan och det enda som hörs är tv:n och diskmaskinen. Och jag är ödmjukt tacksam över dessa två dygn eftersom det imorgon kan vara en helt annan historia, typ som att somna med en blöja i nacken.

Och det är nog bara som småbarnsförälder man drömmer om att få sova ut, men när man väl får sova till  07.30 har känslan av att man "sovit bort heeela dagen".

Åh, denna ständiga förvirring!

Vi lyckas alltid mixa hans kläder så fint. Not.

Nu äre nog igen.

Då var jag här igen då. Efter ett par månader då jag levt på godis, bröd och cigaretter så visade vågen på alldeles för få kilo för att jag ska må bra. Jag blir orkeslös, och rätt opepp. Känner mig blek och ständigt slö.

Så nu är det dags igen att äta bra mat som ger mig energi och inte bara ont i magen. Komma igång att träna igen. Vårruset är nu i maj och det har jag tänkt springa, för att liksom komma igång ordentligt.

Jag vet att det går upp och ner hela tiden, men som den sockerknarkare/periodare jag är så hamnar jag så lätt i svackor (långa sådana) som totalt urartar och jag i princip bara äter godis. Nu känner jag att det börjar krypa i kroppen igen av lust att må bättre, så då är det lika bra att köra.

För mig är det allt eller inget, och kommer alltid att vara, jag KAN seriöst inte hålla det på en normal nivå, vad folk än säger. För då sitter jag där till slut och äter godis istället för lunch och lider av magsmärtor, och drömmer om chokladkakor och chipspåsar. Fy fan.

Nu kör jag inget. Eller allt. Hur man nu vill tolka det.

Att lösa problem

Valle kan vara lite, ehh, svår att få i mat, typ alltid. Oftast sitter han bara och kladdar, slänger på golvet, lägger maten i håret eller spottar ut. Detta resulterar allt som oftast i frustrerade föräldrar som båda avskyr smuts och kladd och som till sist kapitulerar och ger en flaska istället. Men vi vill ju att han ska äta riktig mat. Han är inte kräsen, äter det mesta, men han gillar inte att sitta och äta. 

Det senaste knepet är att servera maten på en vuxentallrik och med en riktig gaffel. Matar vi honom med vår mat med våra bestick så äter han gladeligen. Så idag åts äggröran utan spill (typ), han satt nöjd med sin gaffel medan jag lassade in maten och han fick alltså i sig hela frukosten. Det har nog inte hänt på månader. Det är så lätt att fastna i sina sätt och bli arg när han inte gör som vi vill, men man får kanske börja se vad HAN vill istället. Ska testa detta oftare höhö. 

Nu håller jag tummarna att detta knepet håller i sig i alla fall ett par dagar innan han får nästa idé om hur han vill göra. 

Glad överraskning

I lördags skulle jag, Rasmus och Valle ut och äta efter att jag slutat jobbet, det händer inte så ofta, och jag tyckte det skulle bli kul att inte bara vara hemma en lördag. Jag blev lite försenad och hann inte hem att byta om men som tur var så fick Rasmus med sig lite ombyte så jag skulle slippa äta i gamla jobbkläder. Och tur var väl det, för helt plötsligt fylls restaurangen med familj och vänner, som liksom inte ens bor i närheten av Alingsås. Jag fattade inte riktigt vad som hände fören då börjar gratulera mig för att jag fyllt 25 år. 

Överraskningsfest som Rasmus fixat och smusslat med ända sen jag var i "Svansjön eller vad fan det nu hette" (antar han syftar på Insjön). Vänner som åkt långtifrån och som jag inte träffar så ofta drog sen ut mig på krogen efter middagen och vi tog oss en tonårsfylla. Jajjemen, vilken helg! 

Nya veckan inledde vi med magsjuka, varför inte liksom? 

Tack alla för en fantastisk överraskning, ni är fan för fina! :) 

Sjukdomar, minimalt med sömn och hard working woman

Valle har varit sjuk i princip hela tiden sen han började förskolan. Den här gången är det ögoninflammation, feber, hosta, snor. 

I förrgår kväll så åkte vi till sjukhuset med honom då han hade svårt att andas, det pep, rosslade och han andades  jättesnabbt och ytligt. När vi kom dit låg de två timmar efter i schemat och det var fullt av patienter så en timme spenderades sittande på golvet i en korridor. Jag hade inte hunnit äta sen lunch och hade sympatiandnöd med Valle, som trots sjukdom var artig nog att vinka till alla som gick förbi. Vi fick sen smita före i kön och prover togs. Inget fel på lungorna och inga bakterier. Endast en förkylning som satt sig på luftrören och ögoninflammation. Ögondroppar skrevs ut (vet dock inte hur mycket de hjälper när man inte ens kan pricka ögat) och hostmedicin som var luftrörsvidgande. Vi kom till Apoteket 22.01 och fick vända utan medicin. 

Väl hemma slängde jag i mig två mackor, Rasmus la Valle att sova. 01.17 vaknar jag av att Valle mår jättedåligt, 40 graders feber. Yrar runt efter alvedon, svärande och stressad. Sitter sen en halvtimma med ett glödhett barn i knät i väntan på att febern ska gå ner. Sen ska jag ut i köket för att hämta vatten, tappar glaset i diskbänken vilket resulterar i glasplitter i hela köket. Fram med damsugaren, och plocka glas typ överallt. Tillbaka till sovrummet, Valle är pigg och föräldrarna tittar på lastbilar på tv. Klockan visar ca 02.30. 

Stressen byts mot uppgivenhet och jag somnar vid 03 för att väckas av klockan 05.30. Dags att gå till jobbet! 

Idag är jag hemma med Valle eftersom Rasmus tagit all vab de senaste veckorna. Ingen av oss har egentligen tid att vara hemma från våra jobb, men vad ska man göra? Och Valle är sådär jobbig idag att han är för sjuk för förskolan men för pigg för att vara hemma sjuk. 

Rastlösheten är ett faktum. 

Bloggbrist, tidsbrist, njuter!

Ja, jag njuter. Njuter av att få lära mig saker, att få umgås med fantastiska människor varje dag, att få vara Natalie, att längta hem, att känna att jag gör något för mig själv som jag tycker är roligt och samtidigt drar in pengar. Att ha någonsans att vara varje dag, att se fram emot öppning av butiken och att få vara med att bygga upp den. 

När jag kommer hem är jag helt slut och gosar (försöker gosa) med Valle som röjer runt som alltid och letar efter katter, eller tss tss, som han säger.  Fast just nu så nyper han i mitt magfläsk och garvar. Eh, tack hjärtat. 

Hemresa

Nu är vi på väg hem, sitter på Borlänge station och väntar på nästa tåg. Jag har haft en fantastisk vecka, sjukt roligt hela tiden, lärt oss massor av saker och verkligen kommit nära varandra. 

Det ska dock bli skönt att få sova i sin egen säng och pussa mina killar. Imorgon är det dags för tidig morgon i Västra Frölunda igen för butikspraktik. Konstigt när man spenderat så mycket tid ihop att man ändå ser fram emot att ses imorgon igen. Detta är bland det bästa och roligaste jag gjort :) 

Mycket mycket mycket nöjd!!!!

Bye bye sjukdom och mammaledighet

Äntligen mår vi bättre. Eller ja, Valle nyser gula strängar emellanåt och hostar ibland, men annars mår han bra, och jag med. Så imorgon tänkte jag att han skulle få gå till dagis en sväng. På måndag börjar jag jobba och då blir det långa dagar, så jag vill inte att han ska ha glömt av det alltför mycket. På onsdag åker jag på utbildning i Dalarna i 8 dagar (!!!!!!!) och jag samlar kraft. Som tur är så är det fullspäckat schema och jag ska försöka njuta av att få sova ostört och duscha länge ifred, gå på toaletten ensam och läsa böcker på kvällarna. Men hjälp, 8 dagar är lång tid, jag har bara vart ifrån Valle max en natt annars. Det blir en prövning för oss alla, men det kommer gå jättebra.

Ska bli roligt att träffa mina arbetskamrater, och ha ett eget liv utanför hemmet. Just nu lever vi en konstig bubbla där Rasmus är min enda kontakt med omvärlden, och det är inte så roligt som det kan verka (haha). Nej, men man behöver verkligen annan inspiration än den från hemmet, så det kommer bli görbra.

Och, på lördag ska håret piffas upp, baaaam :D

Aaatjo prosit, host host

Hur mycket snor kan en 1-åring producera? Jävligt mycket!! 

Kan man nysa sig till näsblod? Svar ja, jag gjorde det imorse. 

Kan ett barn överleva flera dagar utan mat och på endast ersättning? Well, I hope so, för Valle matvägrar. 

Kan tömning av diskmaskinen vara så ansträngande att man får hjärtklappning? Eh, ja!

Tänker man bara på godis efter en vecka hemma i lägenheten? Jajjemen, här fantiseras om salta skallar, Crunchy corn, chips och annat bös. 

P.S Jag fyller 25 nästa månad och det enda jag vill ha är biljetter och sällskap till Håkan Hellströms enda spelning i år, på Ullevi. Om någon skulle undra alltså... Hrm. 

Vegetariskt, start idag!

Jag har bestämt mig för något jag tänkt på mycket länge. Att sluta äta kött. Jag kan inte längre handla, eller äta kött utan att känna äckel inför hela grejen, köttindustrin är helt bananas, och jag kan inte göra det med gott samvete. Så nu är det slut. 

Jag har alltid sagt att jag aldrig skulle kunna bli vegetarian, för jag ÄLSKAR KÖTT! Det är det godaste jag vet. Men nej, inte nu längre. Hur länge detta kommer hålla vet jag inte, en och annan fisk kommer säkert slinka ner, men annars blir det bara ekologiskt och vegetariskt from nu. 

Jag är mycket nöjd med mitt beslut! Och ja, jag kommer fortfarande äta LCHF. Fast utan kött. Det går. 

Ensam hemma, vad göra?

Idag lämnade jag Valle på förskolan 8.30, första dagen han ska vara där ensam hela dagen. Jag ska hämta honom efter vilan vid 13.30. Nu känns det inte jobbigt längre för han hade slutat gråta innan jag ens fått på mig skorna, han har det så bra där. Men vad ska JAG göra?

Jag har tömt diskmaskinen, vikt in massa kläder som samlats på golvet, bäddat sängen, druckit 2 koppar kaffe och klockan är bara 9.17. Ehh, jaha nu då?

Vi har i och för sig skaffat Netflix så jag ska kanske passa på att se en film? Ifred. Sen början av januari har jag och Rasmus plöjt igenom hela Walking dead (4 säsonger) och Orange is the new black (12 avsnitt). Nu väntar vi på nya säsonger av båda serierna som kommer nu i februari.

Jag är väldigt ovan att vara ensam. Vet inte vad jag ska tycka.

På restaurang för några veckor sedan. Fina pöjkar!

Framgång

Har en bra dag! Igår gick det mycket bättre själv på förskolan och idag gick 2 timmar helt problemfritt, de sa att det var som det bara vänt helt. Lite gråt när jag gick men sen lekte han och skrattade med de andra barnen, åt mat och var nöjd. Vilken lättnad!!! 

Imorgon åker jag till Tidaholm för att dra i mig ca en box rödvin med mina allra bääästa vänner! Woohoooo!! :) 

Och självklart, eftersom det är fredag idag, så blir det tacos och På spåret. Vi är väldigt vuxna ibland här hemma. Ibland. 

Inskolning del 2, fail

Hum. Alltså. Det går inte jättebra. Om man säger så.

På hela förra veckan hann jag bara lämna Valle fem minuter två dagar i rad, för han ska lära sig att se att jag går men att jag också kommer tillbaka. I fredags var det så mycket personal sjuka så vi stannade hemma. Igår var inte Valles lärare där och de som jobbade tyckte inte att jag skulle gå ifrån när det var nya männiksor som inte Valle träffat innan. På eftermiddagen fick han vaccin vilket resulterade i febernatt. Imorse var han feberfri och vi gick till förskolan ändå, dock 1,5 timme sena.

Vid lunch skulle jag gå ifrån och Valle äta. Han skrek värre än jag någonsin hört och jag hann inte ens få på mig ytterkläderna innan jag var tillbaka hos en hickande illröd Valle. Väl hemma igen såg jag att hans feber var tillbaka och kunde förklara vredesutbrottet.

Det går otroooligt långsamt, blir ingen rutin, vi börjar om hela tiden. Jag vet att jag gör så fel när jag går tillbaka men alltså, huuu, det känns som jag ska dö när han skriker så. Samtidigt måste han få en chans att lugna sig och distraheras från att jag gått. Sen att personal är sjuk hit och dit gör inte saken lättare. Tur vi inte har jättebråttom. Imorgon ska jag springa därfrån, ta en promenad och ringa en vän. Rasmus hade skött detta mycket bättre, men nu är det som det är.

Tips tack. Pepp ännu hellre! Pleeaaase?!

Inskolning

Nu har vi skolat in i tre dagar. Idag var första gången jag skulle gå ifrån en stund. Och alltså, jag var ute i typ tre minuter och han grääääät så mycket. Tog en bra stund att trösta efter att jag gått in igen. Vi tar det väldigt långsamt så han ska lära sig att jag kommer tillbaka efter jag gått iväg. Imorgon ska jag egentligen gå iväg en halvtimma men det blir nog kortare. Bra att vi kan anpassa det så efter Valle. Vi har hela nästa vecka också, plus extra dagar om det behövs, eftersom jag inte börjar jobba fören om en månad. Och skulle det krisa när jag ska lämna längre stunder nästa vecka så ligger förskolan ca 200 meter hemifrån.

Annars leker han bra (och med leker menar jag tuggar på böcker och kastar korgar), är inte blyg och i hans lilla grupp är de bara fem barn. Super! Alla leksaker är giftfria och de äter vegetarisk, ekologisk och närodlad mat. Det tycker jag känns väldigt bra!

Igår ritade han för första gången. De andra små barnen ritade fina sträck på sina papper. Valle rev sönder sitt och stoppade kritan i munnen! Oh, well, man kan inte vara bra på allt :)

20 saker om mig!

Jag älskar historia, speciellt 1500-1900-tal. 

Jag kommer att rösta på Vänsterpartiet.

Bland det bästa jag vet är att vara i en bokhandel, blir gråtfärdig av hur mycket jag älskar böcker, älskar att titta på dom, känna på dom, lukta på dom och såklart läsa dem. 

Mina favoritböcker är Sagan om Isfolket, har läst många av böckerna säkert 20 gånger. 

Min största dröm har alltid varit att bli skådespelare.

Min favoritskådis är Meryl Streep!

Jag tror på andlighet och att det finns mycket mer vi människor inte känner till.

Jag är höjdrädd.

Jag är rädd för stormar och går inte ut om det blåser mycket.

Jag skulle vilja åka till ett meditationstempel i asien, och ja, lära mig att meditera.

Jag kan inte vissla.

Jag vill helst bo någonstans där det är tyst, typ i skogen eller vid en sjö.

Jag är hypokondriker.

Jag har alltid fått skäll av mina lärare för att jag pratat för mycket.

Jag är jävligt dramatisk.

Jag träffade en av mina bästa vänner, Kristin, i Dublin via en au pair-sida på facebook.

Jag skulle vilja fotvandra i fjällen någonstans.

Jag hatar att tälta.

Jag hade inte tänkt skaffa barn fören efter jag fyllt 30, om ens någonsin. Hoppsan!

Min största svaghet är chips, cigaretter och öl (fast nu för tiden äter jag inte chips, jag har slutat röka och om jag dricker så dricker jag rödvin, men ändå). 

Förändringar på gång

Nu är vi inne på sista veckan hemma tillsammans, jag och Valle. Nästa vecka är det dags att börja skola in på förskola. Hela 10 dagar är inskolningen, det känns bra. Det ska bli så spännande att se hur han utvecklas av detta. Han kommer få så roligt, just nu känns han lite understimulerad av att gå hemma med mig. Det blir ju lätt tråkigt när man inte känner någon här i stan. 

Han kommer få vara ute mycket, leka, sjunga, få kompisar och se andra än sin gamla mamma! 

Vårt liv kommer se helt annorlunda ut om några få veckor. Det ska bli skönt. Få kliva ur mammaledig-bubblan och in i den riktiga världen, där jag får börja känna mig som Natalie igen. Nervöst men roligt :) 

Jag fick det!

Idag kom samtalet jag nervöst väntat på i flera dagar. Beskedet var att jobbet var mitt. Tack och tack och återigen tack! 

Jag kan bara säga såhär att saker går bra nu. Lagen om attraktion, jag säger då det. Nu ska jag sätta mig och önska mig fler fina saker. Allt jag önskar kan jag få! 

Fördjupning och lycka

Alltid när jag finner något intressant så nöjer jag mig inte med att bara skrapa på ytan, jag måste gräva djupare i ämnet och lära mig mer.

Igår köpte jag en bok som heter Attraktionslagen. Det är en ganska andlig bok som handlar om vibrationer i universum som attraheras av varandra (vilket är hela grunden i attraktionslagen). Man ska se sig själv, inte bara som ett fysiskt väsen, utan som ett andligt också. Jag har läst halva sen igår och jag är så himla fascinerad. Jag är glad att jag har ett såpass öppet sinne att jag kan ta till mig detta, för många kan det nog verka flummigt. Men för mig har andlighet och något större alltid varit självklart. Inga konstigheter liksom. De som mediterar, yogar, osv är också insatta i detta fenomen. 

Allt handlar om att tänka på vad man vill ha instället för vad man inte vill ha, för oavsett så attraherar man det man tänker på. De som tänker sjukdom får sjukdom, de som tänker framgång får framgång, till exempel, för att ta det grovt. Det handlar om att ändra sin inställning, sitt tankesätt och sätta upp mål. Visualisera vad man vill ha och känna känslan av att redan ha det. 

Jag känner fortfarande den här förvantansfulla lyckan inför framtiden. Att herregud, det är upp till mig vilken framtid jag vill ha. Det är som att en helt ny värld har öppnats för mig. Och jag är så glad! Nu kan det bara bli bättre. Jag känner mig lycklig. Det är stort! 

The secret

I förrgår hände någonting. Jag kan inte säga exakt vad det var. Men någonting släppte.

Jag har det senaste året varit som fängslad i min ångest och mina negativa tankar. Inte haft någon positiv framtidstro. Det mesta har känts meningslöst och mörkt. Men i tisdags som sagt så hände någonting. Jag kände plötsligt en pirrig förväntan inför framtiden. Att det är dags att ta tag i mitt liv. Att jag ska börja leva ordentligt igen. Kanske var det att en del bitar i vårt liv föll på plats. Eller också så fick jag en uppenbarelse. Men oavsett vad det var så är jag oerhört tacksam, för det var längesen jag kände såhär. Att jag har kontrollen över mitt liv och nu är det dags! Dags att utvecklas och tillåta mig själv att vara lycklig.

Igår kväll så kollade vi på The secret. Filmen, som är baserad på boken antar jag, handlar om lagen om attraktion. Att livet serverar oss det vi tänker på. Är vi då negativa så händer det negativa saker i vårt liv. Att det handlar om att fokusera på det man vill ha istället för det man INTE vill ha. Jag är fullt övertygad om att detta fungerar. Finns oändligt med bevis för detta.

Och det var kanske det som hände. För arbetsintervjun jag var på igår gick suveränt och jag ska tillbaka idag igen, eftersom de var imponerade av intrycket jag gjorde. Jag hade bestämt mig innan att klart att detta går bra. Och det gjorde det.

Detta inlägget blev flummigt, men ni måste förstå lättnaden jag känner. För jag har bestämt mig för att må bra. Äntligen.

Krupp och allergiskräck

Valle har varit förkyld sen innan jul i princip, feber, hosta och snorig. I fredags kväll när han somnat så vaknade han efter ett tag och var kruppig. Det var bara att sätta honom upp och försöka lugna honom då det blir värre av gråt och sådär. Det var inte jättlätt när han för tillfället är en riktig pappagris och gallskriker så fort han är hos mig. Ut på balkongen, andas frisk luft, sen sitta hos pappa. Varje gång han somnade om och lade sig ner så kom det tillbaka. Jag vet att barn med krupp ska sitta upp och sova, men seriöst, hur fan gör man det med en ettårig vridmask?

Två nätter höll det på, men vi behövde tack och lov inte åka till sjukhuset och inhalera. Jag satt i kö på 1177, men efter en halvtimmas väntetid och fortfarande på samma plats i kön så gav jag upp och tänkte att blir det värre så får vi väl ringa ambulans då. Vi sov gott hela natten.

Och igår fick han provsmaka sitt första kokta ägg. Uppväxt i en familj med typ alla allergier så har jag skräckfyllda minnen av småsyskon i ambulansfärd pga allerireaktioner. och jag tog det inte helt lugnt. Jag satt och stirrade efter prickar och tecken på andnöd och Rasmus tyckte jag var jättetöntig och gav Valle mer ägg.

Två gånger igår fick han prova och än så länge har det gått bra. Kanske har vi tur och får ett allergifritt barn? Håller tummarna!!

1-årskalas !

I fredags fyllde vildhästen ett år. Ett helt år fyllt av bus, mammadepp, kärlek, storbråk, oro, ångest, pussar, vakna nätter, längtan efter fest, lugna helger och stolthet (plus tusen andra grejer och känslor).

Vi väckte honom (nåja, han var redan vaken och jag fick masa mig ut i köket  zombiestyle) med frukost på sängen. En ostmacka med ett ljus i, vatten och ett paket.

Igår hade vi storkalas, och både min och Rasmus familj var här. Fullt hus med kaffe och tårta. Valle lyckades nästan blåsa ut ljuset själv och fick smaka tre små skedar tårta, hans allra första sötsak. Han verkade inte tycka det var nått särskillt, och det kommer inte bli någon vana. Just nu äter han mest korv och ost ändå.

Han tackar för uppmärksamheten på sin dag och alla fina presenter! :)

P.S Rasmus sa precis nu att min blogg inte är tillräckligt fluffig och lycklig eftersom jag nämner ibland att vi bråkar och att det skadar hans image, så han ville att jag skulle tillägga att vi är jättekära och sådär. Så, det fick jag väl göra nu då.

Vår vilda nyår

Jag ville sälja alla våra saker och flytta till Thailand typ NU, Rasmus var inte helt med på noterna vilket resulterade i ett praktbråk. Vi åt tacos. Spelade Bingolotto med nerspillda lotter som vi torkade på elementet. Vann ingenting. Drack Pommac. Klädde inte upp oss. Kollade på Känn ingen sorg. Ville gå på Håkan-konsert. Nöjde oss med att titta på fyrverkerier istället. Gick och la oss klockan 00.15. 

Det är liksom ingen hejd på festligterna nu för tiden.