Att alska sa mycket att det gor ont....

Jag har inte tankt sa mycket pa det forut. Hur mycket man alskar sin familj. Vet att jag tjatar sa mycket om hur allt andrades nar jag flyttade men har inte sa mycket annat att prata om.
Ju mer tiden gar har ju mer kanner jag av hur mycket jag alskar de som ar hemma. Mamma, pappa, syskonen, oj oj oj alla dessa syskon man alskar sa mycket. Syskonbarn, morforaldrar, kusiner, vanner osv osv, ni fattar grejen. Att man kan ha sa mycket karlek i kroppen att man kan alska sa manga personer sa mycket.
Ju narmare jag kommer till att flytta hem desto jobbigare blir det. Veckan jag var hemma senast for 14 dagar sen spenderade jag egentligen bara hemma med familjen. Ville inte missa en minut med alla.
Kan fa lite panikkanslor ibland da jag bara vill hem pa en sekund, krama alla, for det kanns som nagot kommer handa nar jag inte ar hemma. Hemskt hemsk kansla.
Da kan man ju fundera pa hur mycket man kommer alska sina egna barn nar de val kommer. Om man redan kan alska personer sa mycket som man gor, hur kommer man da inte alska sina barn?

Sa ville egentligen bara saga det till alla er darhemma, ni vet vilka ni ar, att jag, Natalie Pettersson, alskar alskar alskar ALSKAR er mer an ni kan ana! Mer och mer for varje gang jag ser er! Hur det nu ar mojligt.
Guuuuud vilket smorigt javla inlagg detta blev nu da, men vafan, det skiter jag i.

Amen.

Aggressiva tankar.

Man kan inte alltid styra vad hjarnan tanker. Speciellt inte nar humoret inte ar det basta.
Eller ar det bara jag som har helt sjukt aggressiva tankar nar jag ar sur? Om folk jag inte vet vilka det ar?
Alltsa, t.e.x, om jag ska in till stan, da maste jag ta bussen. Den tar ca 20 min aven om det bara ar hogs ar 10 km. Det ar pga av alla javla busstopp pa vagen. Helt allvarligt ar det nog inte mer an 200 meter mellan varje busstopp den vagen jag aker. Helt sjukt!!! Men iallafall, om jag har brattom da ska det givetvis ga pa folk pa VARJE busstopp, och varje trafikljus slar om till rott precis innan vi ar vid det.
Sa ibland, nar jag ar pa daligt humor och ar stressad, och det star nagon och vinkar in bussen lite glatt sadar, da kan jag tanka tex : "Men din feta fula javla karringjavel, vafan ska du in till stan och gora ditt helvetes javla fanskap,aaaahhhhhh!! Hoppas du blir klamd i dorrn....karringjavel."
Detta tanker jag ju givetvis med extremt aggressiv rost, som att jag verkligen sa det till henne.
Sen direkt efter far jag daligt samvete, for det ar ju faktiskt inte hennes fel att jag ar stressad, hon har ju lika mycket ratt att aka denna bussen som jag, eller hur? Och tank om hon visste vad jag tankte om henne, da skulle hon val fa hjartslag stackarn.
Haha, en gang nar jag stod och vantade vid ett overgangstalle sa var det en kille som log jattemycket mot mig, men jag hade inte vett att uppskatta detta pga diverse andra handelser innan som gjort mig pa daligt humor. Sa jag slog till med mordarblicken och tankte aven har : "Vafan ser du sa javla glad ut din fule fan? Ser det ut som att jag vill ha ett javla leende fran dig? Jag har lust att sla in tanderna pa dig.."
Han log inte sa mycket mer mot mig efter det... Men jag stampade darifran fort som fan nar det blev gront, sa jag brydde mig inte sa mycket om det. Han maste trott jag var ett psykfall.

Men allvarligt, nar jag ar sur, da far jag sa sjukt aggressiva tankar att jag blir lite chockad sjalv ibland! Ar det sa for alla? Ar det sadana tankar alla har? Eller har jag bara ett ovanligt argsint tankande?

En irlandsk, en svensk och en Tidaholmare....

For lite mer an ett ar sedan ville jag inte nagot annat an att bara komma bort, bort, bort, sa langt det gick.
Sa jag  flyttade till Dublin. Sa upp mig fran jobbet, lagenheten, livet.
Det visade sig vara mycket mer skillnad fran hemma an vad jag trott, och att allt det jag hatat hemma plotsligt blev det jag saknade mest av allt.
For det forsta sa ar Dublin mycket storre an Tidaholm. Mycket storre. Mycket mycket storre. Som alla storstader sjalvklart.
Sen ar manniskorna har helt annorlunda. Faktiskt mycket trevligare och mer hjalpsamma an svenskar.
MEN de ar ocksa mycket mer pryda, de pratar inte om vissa saker har som vi gor hemma.
Jag ar inte van att man inte pratar om vissa saker. Hemma ar det sa sjalvklart. Vi vraker ur oss de mest grova sakerna och skams inte. Vi svar, pratar snusk och beteer oss illa ibland, men det ar helt okej. Vi ar vana vid det. Eller ar det bara ett Tidaholmssyndrom? For jag har sagt vissa saker ibland med mina svenska kompisar och de tycker formodligen jag ar helt dum i huvudet. Och ibland fattar dom ingenting.
Som i borjan av sommaren, nar det var ljust pa kvallarna, solen sken och det var varmt. Det var forsta lordagen i maj och da vet val ALLA vad som hander? Crusing. Jag sa nagot om det att jag hade velat va hemma just den kvallen. Det slutade med att jag fick forklara ingaende. Det lat typ sahar: "Jo men ni vet nar alla tar fram sina fina gamla bilar, dricker ol, lyssnar pa musik... och sa tittar man pa dom... det ar bilar och folk overallt... och... ni vet...inte vad jag pratar om eller hur..?"
Jag hittade faktiskt en lank pa youtube fran en crusing hemma som jag skickade till en kompis och hennes reaktion var att hon inte ens visste att sant existerade langre och att det var typ som i Bert. Bert? Hur?
Det ar konstigt att saker som ar sa sjalvklara for oss vet andra inte ens om att det existerar.

Iallafall, vad jag ville komma fram till ar att det jag saknar mest nu ar detta att ga och ta en kaffe, se folk man kanner igen och faktiskt kunna saga hej till folk man moter. Att ga ut pa kvallen och det ar tyst. Inga larm, trafik eller folk som skriker. Att inte behova vanta vid ett rodljus for att ga over vagen. Att ga och handla pa Konsum i lugn och ro. Att inte behova vara radd for konstiga folk. Att kunna ga och mota nagon pa en cigg och sen ga hem. Att prata svenska. Att aka pa ratt sida av vagen. Att ga the walk of shame en sondagmorgon till pizzerian och slanga i sig en flotig kebab. Mamma. Pappa. Syskonen. Kompisarna.
Att bara kunna vara exakt som man ar utan att man hamnar i konstiga situationer.
Man ar faktiskt mer formad som manniska av vart man ar uppvaxt an vad man tror.
Och jag skams inte for att vara fran Tidaholm. Tvartom. Jag ar glad att alla dessa saker ar sa sjalvklara for mig, for det ar hemma.

Men i Dublin har jag traffat en del av de mest fantastiska manniskorna, fatt vanner for livet, sett underbara saker, haft sa javla mycket kul, det ar det basta jag nagonsin gjort. No regrets!

Men snart ska jag hem. Till Tidaholm. Dit folk fattar vad jag snackar om.

Den for eviga pessimisten!

Jag tror att alla som kanner mig vet att jag for det mesta ser nackdelar istallet for fordelar. Med allt. Verkligen allt. Jag vet inte hur det borjade, hur jag blev san? Ar jag bitter? Ellr bara pessimistisk?
Jag skulle vilja saga att jag ar lite av bada. Jag alskar att klaga. Tror att folk hatar att jag alskar att klaga. Men jag alskar det. Det basta var att en nara van till mig sa till mig for ett tag sen att hon tyckte om mig sa mycket for vi var sa lika. Hon alskar ocksa att klaga. Vi borjade prata om det dar och kom fram till att det galler att valja noga vem man klagar till. For vi "klagare" vill inte ha rad eller losningar pa det vi klagar om, vi vill bara att nagon ska halla med och saga att vi har ratt. Att det verkligen ar skit. Vi vill inte ha uppmuntran eller motsagelser. Vi vill egentligen bara klaga. Det ar varan "thing". Och det ar ju underbart att det finns en till som mig? Eller hur? For da kan vi sitta och vara pessimister ihop utan att nagon blir irriterad eller tycker det ar jobbigt. Hon klagar om sitt och jag om mitt. Ibland klagar jag om hennes ocksa och det tror jag hon tycker ar skont. Att nagon tycker likadant som henne.

Men bitter da? Ar jag det? Ibland. Tror jag. Det ar svart att skilja pa dessa tva. Ar man bitter sa klarar man val inte av att se nagon annan lycklig eller att man inte kan unna nagon nagot som man sjalv vill ha?
Det ar ju javligt svart att erkanna att man ar bitter. Det ar bland det varsta man kan bli kallad.
Men okej, ibland ar jag javligt bitter. En riktig bitterfitta. Sa bitter att jag ibland maste ga hem och nastan kvava mig sjalv med kudden. Hur blev det sa? Vart gick det fel? Kan man vara fodd bitter? Eller ar det nagot man blir pga diverse handelser pa vagen till dar man ar nu? Sa ar det nog. For tanker jag efter sa har det faktiskt hant mycket pa vagen som kan ha en orsak till detta. Men det ar aven saker som gjort att man klarar av mycket mer motgangar. Som gor att man tanker : "jag ska aldrig mer hamna i en san situation"
Sa kan man kanske vanda bitterheten till nagot bra? Kan man anvanda den som ett slags skydd?
Jag vet inte. Tankarna flodar. For det mesta far jag inte ens grepp om vad jag sjalv tanker.

Och nu tanker folk sakert att jag bara klagar, alltid ar bitter. Det ar inte sant. Jag ar for det mesta en mycket glad och lycklig person som alskar att skratta och alskar folk. Men ibland tar de varsta sidorna over.

Sa Den Eviga Pessimisten sager hej da for tillfallet. Over and out!

Design....

Jaha. Design. Det man ar som kassast pa. Kan man ens saga sa?  Kassast? Det lat...pahittat? Forsokt att fixa till utseendet pa denna stackars bloggen, det blev sadar. Battre an innan, men inte riktigt som jag vill. Jag har val mycket att lara. Vissa bara kan och ser sant naturligt. Det gor inte jag. Jag ar fan kass. Totalt.

Jjjjallafall, som Gabban sager, sa tycker jag att det ar svart att komma igang med nagot vettigt skrivande nar man inte skrivit pa ca 3 ar. Vet inte riktigt vad jag har att saga eller tycka eller om nagon ens bryr sig. Eller ja, jag bryr mig iofs inte om nagon INTE bryr sig. Kanske. Asch jag vette fan. Detta blev mest bla bla bla, som jag absolut inte vill att denna bloggen ska va. Hatar bla bla bla. Men idag kanner jag mig san. Jag far ova. Pa att inte va bla bla bla. Men jag ar ju lite bla bla bla. Tjotar om ointressanta saker som ingen bryr sig ett skit om. Det brukar sluta med att ingen lyssnar och jag helt plotsligt upptacker att jag pratar med mig sjalv och att de andra startat ett helt nytt samtalsamne. Lite snopet sadar. Borde vant mig vid detta laget. Tror jag ska sluta tjota. Jag ska bli den som sitter tyst och bara sagar "hum", "hrrrmm", och "precis" och nickar lite forstrott och latsas bry sig, fast jag egentligen sitter och tanker pa hur folk ror pa munnen nar dom pratar eller att dom har nagot valdigt konstigt pa sig eller om jag verkligen spolade pa toaletten pa det dar stallet forra veckan...?? Tror det ar sa folk gor nar de pratar med mig. Jag ar ocksa san ibland. Kan upptacka nar nagon har pratat i ca 10 min om nagot att jag verkligen inte har en aning om vad de pratar om, och sa ska man se ut som att man faktiskt vet det? Det varsta ar om de veta vad jag tycker om det de pratat om som jag inte lyssnat pa. Man blir sa trott pa sig sjalv ibland... Hur svart kan det va?

Sa okej, en sak man borde bli battre pa : Lyssna!

testing testing.

Aldrig funderat pa att starta en blogg men varfor inte? Vet inte an vad jag ska skriva om eller hur den ska se ut, sa for tillfalllet ar den valdigt trakig och kommer forbli sa ett tag innan jag klurat ut hur detta funkar.
Tjohopp!