Matvägran

Det gick ju jättebra ett tag för Valle att få riktigt mat vid lunch. Åt en hel burk utan problem, mätt och nöjd och belåten. Men för en månad sen började han krångla och nu vägrar han helt. Om man har tur kan man få i honom tre pytteskedar. Han tycker inte det är äckligt, han är bara totalt ointresserad just nu. Sitter nästan bakvänd i stolen och tittar på allt i köket (jag har provat att vrida stolen, men det fungerar inte, alltid finns det nått han vill stirra på). Han äter hellre på bordskanten och stolen än maten på skeden. Öppnar inte munnen. Bara tittar och vänder bort.

Så, han får leva på ersättning då. Jag orkar inte bråka mer. Provar om en vecka igen, onödigt att hålla på att slänga massa mat. Han svälter ju inte direkt, tjocken!

Skrik och panik

Igår kom jag på att det kunde vara bra att logga in på skolsidan och få en bild över hur jag ligger till egentligen, vilka kurser jag ligger efter med och vilka jag är färdig med. Avslutet i vintras blev hastigt och jag har inte orkat bry mig sedan dess.

Kom fram till att jag har fem kurser av tenta av innan januari: Externredovisning I, Externredovisning i teori och praktik, Ekonomistyrning, Säljteknink och Organisation och Ledarskap II.  Den första, Externredovisning I, redan om tre veckor. Jag kommer alltså få sitta all ledig tid (ledig tid?). Kvällar, helger, all tid när Rasmus är hemma och kan ta Valle så jag får plugga ifred. Rasmus får skita i att träna de närmsta veckorna, och jag också förmodligen. Nu ska vi ju till Danmark den här helgen, så den tiden försvinner. Jag är lite stressad...

Var igår och skrev ut en massa exempeltentor så jag kan mata in kunskap i mitt lilla tröga mammahuvud. För en stund sedan satte jag mig och skulle skumma igenom en tenta, för att se vad jag minns och inte. Men typiskt nog är Valle i en period där han skriker hela tiden. Alltså, HELA TIDEN! Inte gråt-skrik. Utan tjut-skrik, skriiiiiiik, wiiiii, aaahhhh. Högt som satan, så det skär i öronen. I give up...

Det här är EN kurs...

 Jag var ute och sprang igår igen, ville inviga mina nya löparbralls.Trots vin, rökning och lite gött i helgen så gick det bättre än förra gången. Har märkt att vid 2 km så är det DÄR jag skulle kunna springa på ordentligt. Då är jag uppvärmd, fått upp flåset, och det är riktigt gött. Men jag vill ta det försiktigt i början. Tyvärr kände jag igår, speciellt i början, att det gjorde ont i fotleder och knän. Känns som om de inte är riktigt stabila på något sätt? Sen försvann det, men smärtan kom tillbaka när jag kom hem. Jag vill verkligen inte skada mig, jag vet inte vad jag ska göra för att undvika det? Någon som har tips? Jag vet att jag måste äta kalciumtabletter eftersom jag inte äter mycket mejerier, men är det att jag inte värmt upp ordentligt innan eller att jag trampar fel? Eller är det att kroppen inte är van bara?

En bakisdag i Hjo

Efter att i värmen suttit fast i lägenheten i flera dagar så kände jag i går kväll att jag MÅSTE ut. Jag måste ut ur lägenheten. Ensam. Utan barn. Socialisera. Så jag drog till kusin Nikita. Klockan var 22.30, Valle hade somnat, Rasmus fick klara sig själv. Tog ett par glas vin, pratade av oss, mest blev det djupt tjejsnack och problemlösningar. En och annan cigg (jag, vet, min karaktär är SÅ dålig, behöver inga uppläxningar, tack så mycket), och det var förbannat skönt. 2.30 låste jag upp dörren hemma, mina killar sov så gott, och jag däckade med en gång.

Hur man kan bli både småfull och bakis av två glas vin förstår jag inte, men så var fallet, och jag tänker på vad som hänt om jag dragit i mig de mängderna alkohol jag är van vid, hjälp! Rasmus gick upp med Valle, jag gick upp kl 8 och sen drog vi till Hjo för att käka. Thaimat (utan ris för mig då) och småregn. Korttagning i hamnen. Gött vare. Sen drog vi hem och sov bort hela dagen, allihop.

En hel natt sömn och start med fettkaffe

Inatt sov Valle 22-06.30. I sin säng. Utan att vakna en enda gång. Behöver jag säga att jag är utvilad?

Han har börjat med en massa konstiga ljud. Skrämmande ljud. Han andas som att han har ett astmaanfall ungefär och väser och hostar. Bara för att han kan! Inget fel på honom! Men jag blir ju livrädd emellanåt när han låter sådär. Plus att han skriker och tjuter så det killar i halsen så då hostar han för det. Phu, mitt huvud är rätt slut, han låter konstant. Men han är vid gott mod, go och glad så jag ska väl inte klaga!

Idag testade jag en ny sak till frukost. Fettkaffe. Man tar alltså ca 3 dl bryggt kaffe, ca 2 msk smör och 1 msk cocosolja, och sen mixar man detta med stavmixer eller blender. Lite kanel på kan man ha om man vill. Smakade latte, eller kaffe med grädde. Ibland känns det maffigt att äta en massa mat till frukost, speciellt tidigt som idag, då är detta perfekt. Mättande var det, höll mig i alla fall i tre timmar innan jag könde att jag ville äta på riktigt. Cocosolja är också bra för magen och nyttigt överhuvudtaget. Låter vedervärdigt med smör i kaffet, haha, men det var gött! Måste dock mixas för annars lägger sig fettet över kaffet och det är nog riktigt äckligt. Uuhh...

Sockergrädde med jordgubbar, en miss

Jag har nu ätit LCHF-kost i lite mer än 3 veckor. Förmodligen är jag fortfarande i övergångsfasen så kroppen är väl inte helt som den ska. Skiter i fastan jag skrev om förra veckan. Det blir nog lite för mycket på en gång. Men mejerier får jag totalstrunta i. Igår kom nämligen Rasmus hem med jordgubbar och grädde, och han hade lite socker i grädden, som de allra flesta. Jag tänkte att jag kunde testa lite, det kan ju inte skada. Tänkte jag. Resultatet? En assvullen mage som bullrade, lät och var som min gamla vanliga, som jag kämpar för att slippa. Jag vet inte om det var grädden, sockret eller bären, men förmodligen en kombination.

Jag tycker det är godare att äta mejerifri LCHF än vanlig. Känns mycket fräschare. Fett får jag i mig ändå utan att ösa i grädde och creme fraise i allt. Äter mycket avokado, ägg, bacon, en del nötter, lax osv. Sen så använder jag smör och raps/olivolja mycket såklart. Lite beasås eller majonäs till maten, men inte alltid.

Kokt ägg, bacon och sallad. Perfekt frukost.

Magen är mycket bättre, inga smärtor eller andra besvär, men lite svullen är den allt fortfarande. De första dagarna var den jättebra, men ju mer jag äter under dagen, desto mer svullnar den, men inte alls som tidigare. Nu kan inte en svullen mage endast botas av maten man äter, mycket mer spelar in. Stress exempelvis, det kan man inte äta sig ifrån. Men jag är övertygad om att med mer träning så kommer jag att må ännu bättre. Det som känns lite långsamt är att jag pga graviditeten inte kan hårdträna magen som andra. Jag måste träna den från djupet, med de djupliggande musklerna först och främst. Det gör jag med Mammamage, en app jag skrivit om tidigare. Mycket nödvändigt, men känns som att det inte gör någon nytta alls pga att man inte får mjölksyra eller svettas.

Jag är sån att jag vill ha resultata NU. Med en gång. Var är mina magmuskler liksom, jag var ju faktiskt ute och sprang i förrgår!? Men, jag måste lära mig att ta det lugnt. Ha tålamod. Mina armar har muskler för första gången ever, men det är Valles förtjänst. Släpa en 8-kilosklump upp och ner har sina fördelar.

Detta blev ett rörigt inlägg, idag skulle jag kunna skriva en hel roman känner jag.

P.S Förresten, en vecka utan minipiller = en mer harmonisk Natalie utan kryp i kroppen av bubblande ilska.

Framsteg, springa i skogen

Igår trotsade jag min rädsla för att vara ensam i skogen och begav mig upp på berget för att springa. Asfalt är så himla jobbigt så jag ville testa i skogen istället. Tänkte att 2,5 km var lagom för nybörjarmig!

Och med musik i öronen så sprang jag hela vägen. Utan att bli jagad av vare sig älgar eller spöken, som jag trodde skulle hända. Och det var skönt. Vilken skillnad mot asfalt och solsken. Okej, jag vet att 2,5 km låter galet lite, men jag har liksom aldrig rört på mig. Så för mig är det enormt. Och klarar jag 2 km så klarar jag 3. Så tänker jag.

Imorgon ska jag upp igen. Fan, det är ju jobbigare att ta sig dit än att faktiskt springa däruppe...

Råkade svänga av för tidigt, så blev inte riktigt 2,5 km, men ändå!

Krypa krypa, aj aj

Valle kryper när som helst. Mest står han på alla fyra och juckar hela dagarna. Ska han ta sig framåt så är det med rumpan upp, dra sig fram med högerarmen och vänsterarmen lamt vikt under magen. Inte det smidigaste sättet kan jag tycka, men han kommer dit han vill och det är ju huvudsaken. Just nu är han på väg mot mig under bordet och ska förmodligen äta på mina tår. Misstänker en viss fotfetish.

En sak är konstig, och jag är säkert inte ensam om att tycka det, men oavsett var jag lägger ner honom så har han slagit i pannan efter ca två minuter. Det är som att hans huvud har en magnet som dras mot bordsben, stolsben och alla andra vassa kanter. Han har redan haft blåmärken i pannan och på ögonlocket. Hur fan ska det gå när han ska lära sig gå? Ska man behöva linda in hemmet i bomull för att undvika livsfara?

Juck juck

Nyfiken i en strut

Kaos

I torsdags åkte vi till Göteborg för att gå på Mikael Wiehe på Liseberg. Det var klockan 19 så Valle hängde med. Han brukar vara på sånt fint humör och detta var ju tidigt så vi tänkte det skulle gå bra. Stå en bit ifrån, hörlurar på Valle, ha det gött.

Direkt när vi passerade entrén till Liseberg så satte han igång och skrika. Och han slutade inte. Han stirrade omkring på alla folk, grät hysteriskt, ville inte vaggas, inte äta, inte vara i vagnen. Ingenting hjälpte. Vi fick gå upp en bit på berget typ, där det inte var några folk, ingen musik, skrik, karuseller. Satte oss på en bänk, försökte mata, vagga. Efter en stund så lugnade han sig. Blev lite trött och det gick sätta honom i vagnen. Vi fick stå kvar där, underhålla Valle, kika på Wiehe bakom en grön pressenning (för de höll givetvis på att bygga där vi var), lyssna på det som gick. Jag ville inte flytta mig, för jag visste han skulle bli ledsen igen. Men vi måste ju hem också. Med spårvagn. Mitt i Gothia Cup-veckan. Not. Good!

Det var så fullt på vagnarna att till och med jag fick panik, det var stekhett och fanns ingen luft. Valle fick panik igen. Skrek, skrek, skrek, grät och var så himla ledsen och varm. Kändes som vi aldrig skulle komma hem. Varenda sekund kändes som en evighet. Jag ville bara av, ut i friska luften. Helt plötsligt så blir han tyst, stängda ögon. Somnat mitt i skriket (jag trodde givetvis att han tuppat av i värmen och blev livrädd). Genomsvettig.

Jag har aldrig varit så stressad, aldrig varit så glad att komma ut i luften, komma bort från folk. Jag kände mig som världens sämsta mamma, som dragit med honom på det här. Hade ju aldrig trott det skulle vara så mycket folk, att det skulle vara sånt kaos på spårvagnarna. Då hade vi aldrig åkt, eller i alla fall tagit bilen. Men, vi försökte i alla fall och gjorde vårt bästa när det inte gick som vi tänkt.

Stackars stackars lilla älskade Valle!

Härifrån avnjöts spelningen!

Därnere någonstans är scenen. Hade vi tur så låg vinden rätt och vi hörde musiken.

Dubbel kris

Valle krisar. Jag krisar. Valles kris beror på utveckling. Min beror på hormoner.

Han vill inte äta. Han vill inte sova. Han gråter. Jag gråter. KRIS!

Matningen går bra ungefär varannan, var tredje gång. Då kan han sluka allt. Nästa gång så slår han bara bort flaskan, kniper ihop munnen och vägrar. Han verkar inte hungrig eller intresserad. Samma med middagen (puré) eller gröt. Ibland äter han jättebra, ibland så vill han bara inte, och efter en mindre brottningsmatch, som han alltid vinner, får jag snällt ge upp.Tur han är tjock så det finns reserver...

Dagsvilorna går inte heller utan bråk. Han blir övertrött med en gång, vill inte ta flaskan, vrider sig, gråter, är trött, vill inte sova. Så jag får slänga honom i vagnen och gå ut och då sover han som en stock efter 20 sekunder.

Idag tänkte jag vara förberedd och gå ut vid minsta lilla strul så slipper vi dubbeltårar och en superfrustrerad hormonell monstermamma som slänger flaskan i väggen (hände igår, oj då).

Jag vill också ge ett stort fuck you till alla minipiller, p-piller, fittpiller eller hormoner i alla former. Ni sabbar mitt liv! Nu åker ni i soptunnan. ALDRIG MER!

Pyjamas i vagnen. Inte på grund av kris utan för att Rasmus ville fiska.

Periodisk fasta

Jag vet inte om det är att jag har så mycket tid för tillfället att läsa om grejer eller att min hjärna skriker efter ny kunskap (mammaledighet är inte direkt det ultimata för hjärncellerna), men så fort jag har tillfälle så pluggar jag på om mat, hälsa, träning osv. Aldrig tyckt det varit roligt tidigare, men nu så finner jag det väldigt intressant. Tror det har mycket med att göra att jag vill veta vad jag håller på med. En ny lärorik hobby kan man säga. Jag är ju total nybörjare som levt på chips, öl och cigaretter tidigare. (Nej, jag är inte manisk efter att gå ner i vikt för det behövs inte, men jag vill veta hur jag ska träna och äta för att kroppen ska må så bra som möjligt, och då krävs kunskap).

En sak jag insett är att många som äter LCHF också fastar periodiskt. Vissa tar heldagar, alltså, 2 dagar i veckan de inte äter mer än 500 kalorier, resterande 5 dagar äter de som vanligt. Men de flesta väljer att köra 16/8-timmarsfastan. Alltså, man äter under åtta timmar på dygnet och fastar de resterande sexton timmarna. Det vanligaste är att skippa frukosten och äta mellan 12-20 på dagarna, det är lättast i vardagen. Det har visat sig vara väldigt bra för kroppen att fasta. Det handlar absolut inte om någon slags svält för att gå ner i vikt, för man ser till att ändå få i sig det kaloriintag kroppen behöver under de timmarna man äter. Men det har visat sig att kroppen mår mycket bra av att vila längre perioder mellan matintagen, så som den gjorde förr när vi var tvugna att jaga för att få mat och inte hade ett kyskåp redo med mat direkt när vi vaknade. Blodsockernivåerna håller sig jämna, man blir hungrig på ett helt annat sätt, kroppen börjar inte skrika efter mat (socker) i en dipp som annars gärna händer. Det här med att äta var tredje timma är alltså INTE det ultimata, och fungerar inte alls för kroppens egna förbränning som vi lärt oss, tvärtom. Läs gärna det här, mycket intressant: http://www.jonasbergqvist.se/sidor/periodisk-fasta/

Så, jag tänkte testa! Äta mellan 12 och 20, äta mycket, bra mat under de timmarna jag äter, hålla mig mätt och fin och få krafter att träna. Jag har inte hört något negativt alls om periodiskt fastande av många många som testat på det. De flesta upplever sig ha mer energi och mer lust och ork att träna!

Så, dags för lunch!

Andra gången i löpskorna

Igår gav jag mig ut för andra gången. Hade tänkt att bara ta en promenad, men efter 1,5 km så ville jag springa. Och det gick så mycket bättre den här gången. Kändes inte lika tungt, andningen var bättre, det var faktiskt riktigt skönt. Först en kilometer sammanhängande jogg, paus, och sen en kilometer sammanhängande till. Den här gången hade jag musik i öronen, reggae-radion på Spotify. Mediterande musik. Mycket nöjd och ser fram emot nästa löprunda, måste hitta en bra rutt. Här i Tidaholm är det så jäkla tråkiga rutter, finns knappt något, om man inte ger sig upp till berget och springer i skogen.

Jag sprang till kyrkogården, ville för första gången gå till min storebrors grav ensam. Bara vara där. När jag kom fram gick jag utanför och plockade en bukett blommor, försökte dra ut på tiden. Men när jag väl kom fram till hans plats så kände jag att det var en helt annan sak att vara där för sig själv. Med sina egna tankar, sin egen sorg, utan att avbrytas av någon. Jag satte mig en stund och det var första gången jag grät vid hans grav. Det var så sorgligt, vackert och fridfullt att sitta där under träden, i tystnaden och solen som värmde. Dit ska mina jogger gå fler gånger.

Dum idé, krypposition och mejerifri LCHF

Att byta hemsideadress på min blogg kan vara det dummaste jag gjort. Trodde att man automatiskt skulle skickas över till den nya när man skrev in den gamla adressen, men det står att den är borttagen. Vafan alltså. Jaja, nu är det ingen idé att byta tillbaka igen. Får väl försöka mingla runt här i bloggvärlden istället och marknadsföra mig själv, haha, för det är ju inte roligt utan folk som läser.

Valle har idag lärt sig att ställa sig i krypposition. Bara sådär, helt plötsligt. Inte någon lång stund, men han gör det, och vad nöjd han är när han kan! MÅSTE.SKAFFA.GRIND! Just nu, står en massa saker framför trappen som skydd, inte den mest säkra lösningen, jag vet.

Lite sådär...

Lite såhär...

...och till slut, såhär!

Jag har gått över och ska försöka äta mejerifri LCHF, så magen mår ännu bättre. Märkt av att den blir rätt uppblåst när man äter så mycket grädde, keso, creme fraise osv. Så nu blir det mycket avokado, nötter, cocosgrädde/mjölk osv. Idag ska jag testa mig på en asiatisk curryköttfärsås, med cocosgrädde och stekt vitkål till. Spännande att testa ny mat. Kanske smakar det bra, kanske smakar det skit. Den som äter får se.

Sol och bad

Den här helgen bor min lillasyster Matilda hos oss så då tänkte vi att det skulle vara roligt att åka och bada. Vi packade in oss i bilen och drog iväg. Det var inte jättemycket folk när vi kom dit, och vi satte oss lite i solen och lite i skuggan, perfekt med bebis!

Jag är total badkruka och badar inte om det inte är ungefär 25 grader i vattnet. Doppade tårna och fick rysningar. Valle däremot verkade inte bekommas av det kalla vattnet, de tjocka benen doppades ungefär till knäna, och han tyckte inte det var kallt. När jag tänker eftr verkade han inte tycka det var särskilt roligt heller. Eller tråkigt. Eller jobbigt. Han var i princip stoneface hela plaskandet. Han verkade tycka det var roligare att göra situps med pappa och äta gräs. Oh, well.

Efter ett tag kom det massa folk, och vi som satt precis vid vattenkanten stod inte ut med skrik, plaskande och skvättande en längre stund. Mitt barn och andras ungar, så säger man va? Så skulle jag nog beskrivas av många. Och av mig själv. Hoho. Så efter två timmar åkte vi hem. Jag skulle vilja ha en egen strand...

Allt ska med!

Stonefaced baby, plask plask

Sitter så fint nu!

Vilpaus

Det här med att springa

Jag var ute på min första jogg i förrgår. 1.5 km. Saktade ner emellanåt och gick litegrann. Konstigt det där. Att benen helt plötsligt blev så himla tunga. Kändes som att jag klampade fram med elefantfötter. Det var tungt. Svettigt. Jobbigare än jag trott. Lite avskräckande faktiskt.

Men, jag ger inte upp. Nu när jag inte längre röker, knappt dricker och är mer hälsosam än någonsin så vill jag se hur jag kan utvecklas. Jag har alltid tänkt att jag inte klarar av det. Men om andra kan, varför skulle inte jag kunna?

Positivt tänk, träning och tålamod krävs, och det är tyvärr tre saker som ligger långt ner på min lista över saker jag är bra på.

Folk runtomkring mig tycker säkert att jag är överdriven, och helt plötsligt manisk typ, men jag vill också ha något att brinna för. Och vad kan vara bättre än att ta hand om sin kropp för första gången i sitt liv? Man lever bara en gång, och jag vill må bra, vara stark och använda min kropp medans jag fortfarande kan! Jag vill känna mig stolt över något jag åstakommer. Att jag kommer ur soffan, lägger undan chipspåsen och godiset. Hittills, sedan i måndags har jag powerwalkat/joggat 16 km, både med och utan barnvagn. Godissuget är borta, hallelujah (tack vare LCHF, I'm sure of it), och jag mår bra! :)

Så jävla god mat igår. Ugnsstekt karré, smörstekt sparris, haricot verts, avokado, rödlök och beasås!

Sova på mage

Nu är Valle 6 månader och 1 vecka (och 3 dagar). Sen en vecka tillbaka har han börjat vända sig till mage i sömnen, och sover så himla gott så (jag blir nojig och kan inte sova alls istället). Det är ingen idé att vända tillbaka honom för antingen vaknar han och blir arg eller så ligger han på mage lika snabbt igen.

Jag har löst det så att han får ligga mellan oss hela natten och sova på mage om han vill, men då har jag mer koll än om han ligger i sin säng, ensam. Efter att han börjat sova såhär så sover han 12 timmar per natt, istället för 7-8 som det varit förut. Han somnar vid 22 och vaknar vid 9, 10 någon gång och vaknar en gång för mat på natten. Himla gott tycker vi alla!

Hur gör ni andra? Låter ni era barn sova på mage när de är stora nog att vända sig själva i sömnen?

Varför LCHF?

Ända sedan jag var ungefär 13 år så har jag mått konstant dåligt. Magen. Den där jävla magen. Alltid ont. Alltid svullen. Så, jag upptäckte ganska snabbt att laktosfritt var det rätta för mig. De värsta smärtorna försvann, men absolut inte allt. Svullnaden ville inte heller ge sig. Jag har funderat, testat och grejat, undrat vad det kan bero på. Har gett upp, tänkt att det är så det ska vara. Det är väl ärftligt, eller nått.

Men att hela tonåren, som ändå är grymt jobbig som den är, med hormoner, osäkerhet och jämförelse med andra, gå runt och se ut (och känna sig) som att man är gravid i 6 månaden är bara så sjukt orättvist och påfrestande Att aldrig kunna ha tajta tröjor, för då måste man dra in magen, byxor som sitter åt fast resten av kroppen är smal. Ont ont ont. Sjunkande självkänsla. Inget som ger resultat.

Men, så till slut, förra våren när jag kände jag fått nog så googlade jag (som alltid) och läste att många fått oerhörda resultat av just LCHF, något som aldrig hört talas om innan. Så, jag läste på om vad det var och testade, och efter bara några dagar så kände jag inte av magen över huvud taget. Jag trodde inte det var sant! Men sen blev jag gravid ganska snabbt, så jag lade ner det.

Men nu kände jag att det var samma sak igen. Gravidmagen var borta, men jag såg ändå gravid ut. Förra måndagen började jag återigen äta enligt LCHF, läste på ännu mer, följer på instagram, bloggar, skaffar inspiration. Och nu, efter ungefär en vecka, så är magen platt och fin igen. Ingen smärta, ingen svullnad, inget obehag. Jag tar på mig exakt de kläder jag känner för, och jag har inga planer på att sluta äta den mat jag äter nu.

Jag vet att många är skeptiska till det här och har oerhört mycket åsikter, som oftast är baserat på fel fakta och okunskap. Jag läste ett blogginlägg av Paolo Roberto igår där han kritiserar både LCHF och periodisk fasta, som många också upptäckt många fördelar med. Man BÖR verkligen lyssna till människors erfarenheter hellre än att dissa och vara ignorant. (Ni hittar den här. ) Läser man kommentarerna så blir han rejält sågad av människor som mår fantastiskt av båda sakerna. och det är verkligen ingen bantningsdiet som de flesta verkar tro. Jag behöver verkligen inte banta. Jag äter det för att jag mår fantastiskt! Om jag någon dag mår dåligt av det så kommer jag sluta med en gång, det lovar jag!

Det fungerar inte för alla att äta vanlig mat och träna. Det fungerar inte för mig. Jag har testat. Min mage var åt helvete hela den tiden jag tränade mycket och åt som jag alltid gjort. Men NU, nu mår jag bra. Jag hoppas att människor lär sig att respektera andras erfarenheter istället för att envist hävda att deras sätt är det enda rätta. Punkt slut.

Sluta länka till facebook

Ja, jag känner att jag vill fortsätta blogga, men jag vill inte längre länka det till facebook. Vill egentligen vara så lite aktiv där som det går. Så, ni som vill läsa, lägg bloggnamnet på minnet, jag kommer förmodligen uppdatera mer. Känns fånigt på något sätt att länka inläggen på facebook. Man kan ju lika bra kommentera direkt här, eller hur? :)

Så får det bli! Detta är det sista, sen får ni leta upp bloggen istället! Har bytt namn på den, som ni ser, nu är det nataliepettersson.blogspot.se som gäller!

Hej hej säger Valle!

Inte bara snack

Ni vet jag skrev för ett tag sen att jag skulle börja springa. Oh well, idag var jag och köpte mig ett par ordentliga löparskor. Dyra, men asbra! Haft problem med min ena fot i flera åt, den krampar och grejar. Tjejen i affären tittade hur jag stod och konstaterade att jag belastar hela tyngden på insidan av foten och då blir fötterna, och benen, sneda. Hon rådde mig till att gå till en fotspecialist för att kolla upp det och kanske få ordentliga inlägg i skorna så jag slipper ha ont. Provade några skor, men alla gjorde ont, förutom de sista jag testade, (de var också de dyraste). Tog på mig dem. Gick omkring, hoppade, grejade. Kände I.N.G.E.N.T.I.N.G!

Så, nu går jag omkring här hemma i mina nya skor, och väntar på att jag ska känna av tåjävlen som får foten att krampa, men nää, ingenting än. Ska kanske testa mig på en löptur ikväll för att prova?

Jag har alltid varit en sån som snackat mycket, men genomfört lite. Så jag är förvånad själv att jag faktiskt gör det. Tränar alltså. Och att jag tycker om det!

Inte bara snack!

Färdigammat

Nu är amningen helt avslutad. Det känns skönt. Visst, lite sorgligt är det, men jag kände att jag ville inte mer. Han är så nöjd med sin flaska och somnar bättre med den än amningen iallafall. Han har inte ens verkat intresserad av att amma de sista veckorna och mätt blir han inte heller. På nätterna så äter han knappt så det kändes lika bra att lägga ner. Än så länge har det fungerat utmärkt. Jag trodde det skulle vara svårt att sluta amma, men det har ju gått hur bra som helst, bara flutit på! Han mår bra och jag mår bättre än någonsin. Men, alltså, hur lång tid tar det innan mjölken försvinner? Märker ju stor skillnad bara på några dagar, men vill ha bort den helt. Fasar dock för resultatet...

Idag har vi varit och haft lite picknick och Valle har plaskat med fötterna, det var jättekul, men lite kallt i vattnet, så det fick bli snabbt bara.

Halvårsbebis och LCHF

Idag blir Valle 6 månader. Hur snabbt går inte tiden? Vart är vår lilla minibebis? Om lika lång (kort) tid så är han ett år! Herregud. Han är en sån stor kille. Det där sittandet avstannade. Eller, han sitter en liten stund själv, sen lutar han framåt till han ligger dubbelvikt eller också välter han åt sidan. Men han har börjar ta sig framåt istället. Han tar i med fötterna och skjuter sig framåt, och snabb är han! Tittar man bort några sekunder så ligger han nån helt annanstans. Farligt. Gäller att ha stenkoll nu. Två små minitänder, kritvita och söta i nerekäken. Fler på gång där uppe misstänker vi. Äter en hel burk mat till lunch och nu har vi även börjat med gröt på kvällen. Ersättning däremellan, förutom amning när han ska sova, på natten och första målet på morgonen. Bajsar typ vuxenbajs som luktar kadaver, och är väldigt glad och go!

Brum Brum. (OBS, bilen står avstängd på parkering, haha)

Jag har funderat och kommit fram till att köra helt LCHF igen. Måste bli av med mitt sockerberoende och då är det perfekt. Min mage mådde även galant av det förra året så jag har stor tilltro även dena här gången. Och man får äta en massa god mat! Igår gjorde vi lasagne med skivad zucchini istället för pastaplattor, och med grädde/creme fraise istället för bechamelsås. Var så jävla gott! Till frukost idag åt jag bacon, smörstekta champinjoner, keso, avokado och rödlök. Mumsigt! Nu finns det mycket mer inspiration att få med hjälp av instagram och bloggar, och maten man kan äta utvecklas hela tiden. Jag tycker det känns väldigt bra. Förra gången gick jag ner väldigt mycket i vikt, vilket jag inte vill nu, men ska ju träna samtidigt nu så förhoppningsvis bygger jag muskler istället för att bara bli mager.

Fetaost- och baconsallad med hemmagjord vitlöksdressing. Smarrigt.

Bajskorv och barnvagn

Det är så konstigt, sakerna man blir stolt över nu för tiden. Igår när Rasmus kom hem var det första jag berättade, med oförklarlig lycka, att Valle hade bajsat sin första bajskorv. Alltså, på riktigt. Jag ville nästan instagrama den när jag tog av blöjan. Man är totalt skadad för tillfället när man är mammaledig, haha. Såhär lät jag vid skötbordet, pipigt och gällt, som man pratar med sin bebis allt som oftast: "Nemen oohhh, en BAJSKORV! Din allra FÖRSTA! Titta, vad den är liiiiiten och den luktar så illa! Jag blir så STOLT Valle, mammas älskliiiiiing!".

Nog om bajs. I söndags var vi iväg och köpte oss en ny barnvagn. Den vi haft hittills var lånad (TACK såååå mycket, den har varit fantastiskt underbar!!). Valle fick nästan inte plats i liggdelen längre och sittdelen går endast ha framåtvänd, hade en Urban Jungle. Det kände jag mig inte alls bekväm med, jag vill ha koll på Valle och samtidigt att han ska ha koll på oss. Vi har ju en yttepyttebil också, så jag har letat och letat efter en vagn som är liten. Det blev till slut en Acta Graco Evo. Den går ha både framåt och bakåt, tar INGEN plats alls när man fäller ihop den, så vi kan ha med den på vår utomlandsresa i höst till och med, och kostade inte alls mycket. Men klart, jämför man med den vi hade innan så rullar den inte alls lika gött och den är ju plastig i jämförelse, men nu fick det bli så. Är ändå nöjd, den kan vi ha några år!