Julen då

Valles första jul är över. Den har varit lagom. Lagom mycket mat, lagom med paket, lagom med flängande, lagom med jul över huvud taget. Valle har varit sjuk så det har varit mer alvedon, ta tempen, försöka få i honom mat och passa på att sova när vi kunnat.

Julafton firades här hemma, Rasmus familj kom hit, åt mat och vi öppnade paket. Eftersom jag misstänkte att Valle inte fattar grejen med paket och vi bestämt att tona ner hela pakethysterin så fick han nappar, pyjamas, finkläder till bröllopet vi var på igår och lite byggklossar. Sånt som vi liksom behövde köpa ändå. Han tyckte mest det var roligt att vifta med papret och äta på snörena, och jag och Rasmus tyckte det var roligt att leka med byggklossarna. Sen fick han ju en del av alla andra runt om, mycket kläder, sängkläder, en taklampa och lite leksaker, tackar så mycket. 

Juldagen spenderades på sjukan eftersom Valle haft 40 graders feber i fem dagar då. De tog blodprov, kollade öron/hals, lungor och vi kämpade fram ett urinprov (inte jättelätt kan jag säga). Vallle charmade alla i väntrummet, åt upp sitt plåster, sprang runt i korridoren innan han däckade av trötthet. Fyra timmar senare fick vi åka hem för att återkomma nästa morgon för ett nytt urinprov (!!). Vi hade det faktiskt rätt mysigt på sjukhuset i väntrummet, film på tv, massa leksaker, duktiga läkare och rätt skön stämning. Iallafall, det var förmodligen bara en förkylning, men skönt att de tog det på allvar och inte bara skickade hem oss utan provagningar. Nu har han varit feberfri sen i onsdags natt, fint det. 

Annandagen blev det Tidaholm med min familj eftersom Valle var bättre. Ovanligt lugnt och sansat. 

Nu är julen över och det är skönt. 

Hej då blonda hår!

Efter fem år som blondin var det dags!

Bojkottar julklappshetsen, join me!

Jag har så länge jag kan komma ihåg, känt att det här med julklappar är väldigt överdrivet. I skolan var det en tävling om vem som fått flest och dyrast prylar, vilket gjorde att vi med lite mindre pengar kände oss utanför om vi fått en begagnad cykel (för det var väldigt fult med begagnde grejer av någon anledning) istället för en ny mobiltelefon. Sen när man blev äldre så kom istället pressen på att man skulle ge bort julklappar till höger och vänster. För det första tycker jag att det är skittråkigt att köpa presenter och sånt, och för det andra har jag aldrig fattat grejen. Alltså nu fattar jag ju. Att vi är hjärntvättade av detta jävla konsumtionssamhället till att tro att vägen till lycka går genom spenderandet av pengar på onödiga saker. Vi är dåliga människor om vi inte ger bort julklappar (och mors dag-, fars dag-, alla hjärtans dag-, första advent-, påsk-, och jävla födelsedagspresenter). Hur kan vi säga att vi älskar vår mamma om vi inte ger henne den där gamla ljusstaken vi såg billigt på nån stormarknad förra veckan, fy skäms om man kommer tomhänt! 

Jag köper hellre en present till någon jag tycker om ifall jag hittar något denna verkligen skulle uppskatta, oavsett vilken tid på året det är. Att köpa en massa saker bara för att man "ska" ger mig en dålig smak i munnen. 

Och människor som skriker högt om att man ska tänka på naturen, köpa ekologiskt osv, verkar helt glömma av sina egna riktlinjer så fort det närmar sig en högtid. Detta med överkonsumtion är den största miljöboven och vi MÅSTE fan lägga ner vårt sjuka shoppande! Vi måste bryta oss fria från konsumtionstvånget och inse att det är bullshit. 

Nej, vi skippar julklapparna, och kommer njuta av att vara tillsammans, äta en god julmiddag, frossa i skumtomtar och titta på halvdåliga filmer på tv tills vi däckar av matkoma i soffan. Jag och Rasmus lägger hellre pengar på något som vi kan göra tillsammans någon annan gång. Valle kanske får nån liten grej, nått som han behöver i så fall, han fattar ju ändå inte grejen med presenter. 

Det var allt för idag. Nu ska jag torka skit! 

Hålla intelligensen vid liv

Att gå hemma med barn är ju inte överdrivet stimulerande för den del av hjärnan som är i behov av intelligenta samtal. Det tror jag att alla är överens om. Man tappar lätt förmågan att konversera med andra vuxna på den nivå man är van vid sen tidigare. Man är lite trögare i tankeverksamheten (har nog med sömnbrist att göra) och fokus ligger alltid någon annanstans (blöja, mat, vart är ungjäveln nu då?, försöka rädda blomkrukor eller bara kolla efter rena faror).

Ordförrådet krymper lika snabbt som bekantskapskretsen och hjärnan går på ren koffeindrift. Jag tänkte att jag ska börja använda mig av Valle här hemma för att liksom komma ikapp nu när jag snart ska ut i arbetslivet igen. Som när jag tex ska hänga upp tvätt och han ska "hjälpa till", med andra ord riva ner det jag hängt upp och sprida runt i lägenheten, så försöker jag förklara för honom att han är snäll men att det ändå är typ kontraproduktivt. Eller att äta blomblad kan vara direkt förenat med livsfara.


 Ja, det låter inte mycket, man man gör ju vad man kan.

Raslös, ensam hemma

Rasmus och Valle har åkt till Valles farbror. Jag är ensam hemma. Hade tänkt att passa på att sy upp våra gardiner ifred, men det är fasligt svårt när man inte äger ett strykjärn (jag vet, minuspoäng på vuxenlistan). Fick ge upp den idén. Satte mig att kolla på tv. Kunde inte slappna av. Började rita lite. Kunde inte slappna av. Dammsög lägenheten. Plockade iordning alla Valles leksaker. Fluffade upp soffkuddar. Skurade badrummet. Vek tvätt. Lagade mat till Valle. Och nu sitter jag här. Fortfarande rastlös. Saknar mina killar. Vill inte alls vara ifred mer nu.

På tal om något annat så är jag grymt trött på mitt hår. Trött på det blonda. Men vad ska jag göra? Brunt? Rött? Lugg? Inte lugg? Tänker mig lite som Titiyo, jävla snyggt alltså!

Att gå helhjärtat in, och vakna upp med styrka

Som alltid när jag finner något intressant så blir jag totalt uppslukad. Det senaste jag snubblat över är något som kort och gott kallas feminism. Jämställdhet. Genusfrågor. Orättvisor.

Jag ångrar att jag inte läste på om detta för många år sen, tycker det är skit att vi inte fick lära oss sådant här i skolan, för då hade förmodligen mycket av mitt liv sett helt annorlunda ut. Eller också kanske man behöver gå igenom vissa saker för att senare, mycket senare, komma ur det starkare. Klarare. Som jag gjort nu. Mina ögon öppnas, jag ser det överallt. Föraktet. Förtrycket. Det som vi kallar vardag. Det som gör oss (både män och kvinnor) till människor vi förväntas vara snarare än de vi verkligen är. Samhället. Det suger. Det suger så jävla hårt. Fy fan.

Jag vill att Valle ska växa upp och känna sig fri att vara precis den han är. Utan rädsla. Utan att bli hånad. Utan att känna sig "fel" om han inte lever upp till det machoideal som finns idag, bara för att han är född till man. Att han får sunda värderingar. Respekterar alla människor.

Jag vill att mina småsystrar ska veta att är vackra precis som de är, att all sexism vi matas med varje dag är bullshit. Att de ska känna sig trygga på krogen, i parken, på bussen, i mataffären, utan rädsla för att bli sexuellt ofredade. Att ingen har rätt till deras kroppar, oavsett vad de har på sig eller hur fulla de är. Att de är sina egna.

Jag skulle kunna skriva en bok om allt jag tänker just nu. Jag är så upprörd. Jag känner mig så lurad. Hjärntvättad. De som säger att feminism är överflödig och överdriven, läs på. Läs på ordentligt, och tänk efter. Fundera riktigt noga. För att nej, det funkar inte att bara vara humanist, även om det låter fint.  Det är en annan sak. Det är så lätt som att googla de båda uttrycken.

Inredningdetaljer

När man flyttar till nytt så är ju bland det roligaste att inreda det nya hemmet. Men har man en familjemedlem som river ner allt i sin väg och inte drar sig för att käka upp smutsen under alla skor som finns tillgängliga så får man lov att tänka i nya banor, typ att less is more och att det kan va coolt att göra saker tvärtom. Idag bestämde sig tex Valle för att gardiner är onödigt, och rev helt enkelt ner dem. 

Sömnbrist och utedag

Valle har börjat med nått så himla irriterande på nätterna. Han ligger och vrider sig, stönar, gnäller, sparkar med benen, tuggar på nappen, sätter sig upp, lägger sig ner, slår huvudet i sänggaveln, tuggar lite till, spottar ut nappen, vill ha den igen, spark spark... Fast samtidigt liksom sover han. Eller ja, han blundar i alla fall. Detta håller helt seriöst på i flera timmar. Ingenting hjälper. Inte att vagga, kramas eller hålla om, för då vrider han sig ur famnen bara. Och jag fattar inte hur han kan vara pigg och vilja gå upp sen efter att hållt på så här en hel natt. Han kan ju inte vara utvilad! Jag vet att jag inte är det i alla fall.

Det är likadant när han ska lägga sig på kvällen. Han kämpar emot till det yttersta, vrider sig, slåss, rivs och är asjobbig. Så jag blir arg på Valle, Rasmus blir arg på mig och så skäller jag på Rasmus. Vi är inte jättepedagogiska i det här hemmet... Hrm...

Igår var vi allafall ute i några timmar. Vi var i Nolhaga park, det ligger ca 20 minuters promenad härifrån, en jättestor fin park med djurpark, fina promenader, broar, och det kommer nog vara fantastiskt på sommaren. Sen gick vi till Mjörn, sjön som ligger precis i närheten också. Det är ju underbart att ha gångavstånd till både vatten, skog, och parker. Jag blir bara mer och mer kär i vår nya stad!

Valle tyckte fåren var så fina att han kvittrade som en liten fågel!

Teckning

Jag har länge känt att jag måste sysselsätta mig med någonting. Någonting som skingrar tankarna och som jag kan göra i ensamhet. Så för några dagar sedan så köpte jag mig ett block och några pennor. Jag ritade mycket när jag var liten och jag vet att jag tyckte det var skitkul att rita av porträtt och liknande. Sen glömdes det av och jag har väl inte hållt i en penna och tecknat sen jag var tolv år ungefär.

Satte mig och testade lite, och det var fantastiskt roligt. Jag ska absolut fortsätta med detta och jag har faktiskt tänkt tanken att köpa mig lite oljefärger och ett stativ och måla. Kanske inte optimalt med en orkan i huset som river ner allt i hans väg, så jag får nog nöja mig med penna och papper så länge.

Min bror

Att bliva stur

Jag kan sitta och iakta Valle på dagarna. Hur han går runt för sig själv, plockar upp leksaker, "pratar" , grejar och fixar. Hur han har blivit medveten om att det han gör får reaktioner, och försöker vara rolig. Hur han utnyttjar att han har en egen vilja. Att det är han som bestämmer om han ska äta eller inte. Den senaste veckan har det mest blivit inte. Feber i några dagar = hej då rutiner. Det har varit en kamp att äta, sova, byta blöja, klä på sig, klä av sig, typ allting.

I alla fall. Det är så himla fascinerande hur snabbt de utvecklas det första året. Att de på bara ett år utvecklar en egen personlighet. Vad hände liksom? Det är ju så uttjatat det där att de växer upp sååå fort, men alltså, på riktigt. De gör ju det.

Snart början han högstadiet, tycker att vi är trökigast i världen och kallar oss morsan och farsan med målbrottsröst och äter en hel limpa till mellanmål. Herregud.

Att sova borta

I lördags var jag och sov jag hos min syster i Tidaholm. Man har ju längtat efter en natts ostörd sömn sen typ en evighet tillbaka. Lördag kväll gick bra, vi drack ett par öl, umgicks. Natten gick sådär. Och söndagen var inte bra alls. Från att jag vaknade hade jag en tomhet och rastlöshet i kroppen jag inte känt på flera år. Jag ringde hem varje timma, hade gråten i halsen hela dagen. Tanken var att jag skulle stannat en natt till. Sovit hos mamma. Men. Alltså, det gick inte. Jag var tvungen att åka hem. Jag saknade Valle (och Rasmus såklart) så himla mycket. Jag hade aldrig trott att det skulle vara så jobbigt att vara ifrån dem. Jag kände mig så tom. Som att jag hade en sjuk abstinens efter något.
Det var underbart att komma hem till mina killar! Just nu vill jag aldrig åka iväg ensam igen. Om ni frågar om en vecka igen kanske ni får ett annat svar...

Att lämna över

Min ångest går hela tiden upp och ner. Det senaste året har, så klart, varit värre än vanligt. Att gå hemma så här länge har absolut inte gjort saken bättre. Som det är nu så är varje dag en utmaning, varje blöjbyte, varje matning, varje krånglande vila. Jag ska kämpa som en galning för att så fort det går få ett jobb så att Rasmus får ta över.

Visst är det underbart att vara med Valle, men just nu känner jag att det får räcka med mammaledighet. Det betyder ju inte att jag inte älskar honom, men jag älskar mig själv också. Och Rasmus. Och för allas skull vore det klart bäst om Rasmus fick ta över nu.

Ångesten har slagit till med full kraft de senaste dagarna. Det har så många orsaker. Sorg, stora omställningar, tristess, stress över att hitta ett arbete. En tomhet av att inte längre veta riktigt vem jag är utanför mammarollen, blöjor, nappflaskor, imse vimse spindel och vagnrullande.

Jag ska snart ut och springa igen, det hjälper. För stunden i alla fall, och i det långa loppet. Jag tänker inte låta ångesten ta över. Och jag tänker inte vara tyst om den heller som om det vore något att skämmas över. Alla lider av det någon gång, jag kanske har fått lite mer än andra, men genom att vara öppen mot folk om att jag inte mår jättebra så ska den nog bekämpas ännu lättare.

Och, om ni vet om något jobb i Alingsås/Göteborgs-trakten, så hojta till! JAG FINNS!

Thank you very much.

En ny dag

Igår var en riktigt tuff dag. Månaders återhållna känslor och sorg vällde upp, och jag var nerbäddad i  soffan hela dagen medan Rasmus och Valle var hos Rasmus bror och svägerska över dagen. Men vid 17 kände jag att det fick vara nog och gav mig ut och sprang några km istället för att rensa huvudet. Jag har inte sprungit på ett par månader pga foten, men nu kändes det riktigt bra. Jag vet inte om jag var full av adrenalin, men jag kände knappt att jag sprang. Det var bara så jävla skönt. Springa bort ångesten. Bli klar i huvudet. Frisk luft.

Jag ska springa ikväll igen tänkte jag, måste komma igång att träna ordentligt, annars klappar nog mitt psyke igen snart. Det bara bubblar i mig av så mycket känslor. Hoppas bara fötterna håller, får skaffa sådana där inlägg nu.

Men idag är en ny dag, en ny vecka. Det är skönt!

En saknads födelsedag

Idag är det min brors födelsedag. 27 år skulle han blivit. Sådana här dagar är det fruktansvärt tydligt att han inte är med oss. Så tydligt att det känns som att kroppen ska slitas i bitar, och att hjärtat ska gå sönder. Det gör så ont.

Mestadels av tiden så fungerar man som vanligt, men vissa dagar som idag så är man tillbaka på ruta ett. Fungerar inte alls. Hjärtat sitter utanpå och man vill bara fly. Bort från känslorna. Man förstår inte hur man ska orka leva ett helt liv med den här saknaden och smärtan. Hur är det möjligt? Kommer det någonsin att bli lättare?

Men idag Niclas, så är det din dag. Jag ska tända ett ljus och tänka på dig. Hylla ditt liv!

Min 20-årsfest (jag, till vänster med grönt hår). Niclas håller tal i ett par upphittade glasögon.

Niclas spelar.

Isabelle, Niclas, jag och Gabriella. Små och söta syskon!

Minen

Valle har ett väldigt...hum...låt oss säga, uttrycksfullt ansikte. Han gör hela tiden så himla konstiga miner och detta är hans, och våran, favorit!

Söt kille?

Flyttkaos, sova i eget rum och ett färglatt barn

Oj oj vi har haft fullt upp. I fredags gick flyttlasset till Alingsås och medan Rasmus körde grejer så var jag kvar i Tidaholm och städade. Allt gick bra trots stundtals kaosartade situationer och en sönderstressad Natalie.

Jag har nog aldrig haft så många blåmärken och skärsår som jag har för tillfället. Jag har slått i smalbenen i allt som stått ivägen och skurit mig på allt som man kan skära sig på. Jag har svurit oerhört, gråtit ungefär lika mycket och varit allmänt otrevlig. Men nu börjar det lägga sig, i takt med hur kartongerna minskar.

Valle ser inte bättre ut han. Eftersom han går hela tiden nu men har typ noll balans och inte förstår att man kan använda händerna att ta emot sig med så har han lika mycket blåmärken som jag. Detta samtidigt som eksemet ökat när det blivit kallt och han är lika blek som killen i Twilight. Vi ska ju smörja honom morgon och kväll, både med mjukgörande och kortison. Men eftersom Valle blir som en hyperaktiv ål med koffeinkick när det är smörjningsdags så är det inte alltid det blir så noga som man önskar.

Nu har han också sovit i sitt eget rum i två nätter och sovit bättre än någonsin. Han har endast vaknat framåt morgonen och det på grund utav att han kissat igenom. Annars hade han nog sovit där tills det var dags att gå upp. 10 månader blev han igår och av säkerhetsskäl (läs ål-liknelsen ovan) har vi också plockat bort skötbordet.

Nu är det dags för ålen att vila, och jag ska fortsätta packa upp.

Tjing!

Och priset går till...

Det har varit en sån där natt. En natt när Valle klockan 00.50 visst tyckte att det var morgon och dags att leka. Sådana nätter riskerar jag inte att råka vinna ett pris för Världens Bästa Morsa. Jag skulle nog inte ens kvala in på topp 100.

Efter en timme (som inkluderade en flaska, vaggning, brottning och tårar från mig) fick jag snällt ge upp och inse att det var lönlöst. Eftersom han var vild och lekgalen och började klättra på Rasmus så satte jag honom i hans spjälsäng istället. Där satt han och klappade händerna, bjöd på glädjetjut, hoppade omkring, stångade spjälerna och lekte med sina nappar. Samtidigt satt jag i ytterliggare en timma och stirrade på SVT:s tv-tablå. För er som är intresserade kan jag tala om att det idag bjuds på program som Go'Morgon, Vid lägerelden och matinén Döda män klär inte i rutigt, en parodi med Steve Martin.

Vid klockan 03 stängde jag av tv:n och när det blev mörkt så blev Valle tyst (undrar om det hade fungerat från början?). Så, jag chansade och bar över honom till oss igen. Jag tog ett krokodiljägargrepp och la ner honom bredvid mig så han inte kunde kräla omkring. Otroligt nog var han stilla. Och tyst. Och till slut så somnade han. Och jag med, trots kramp i armen han låg på. Efter ungefär tre timmar vaknade jag av att han hade kissat igenom allt och var dyblöt. När det var bytt och vi somnat igen så gick det en timma till innan han skallade mig godmorgon.

Och nu sitter vi här. Jag kan konstatera att även om dessa nätter kommer sällan så är det i princip omöjligt att vara pedagogisk och lugn mitt i en strulig natt. Man börjar fundera på saker som vem av oss som egentligen tyckte det skulle vara roligt att skaffa barn. Inatt ville jag skylla allt på Rasmus och avsäga mig allt ansvar för huliganmonstret,

Men. När han väl somnat igen, och ligger där och andas så stilla och trutar med munnen så översköljs man av kärlek och dåligt samvete för att man varit arg.

Första stegen, ett, två, tre.

Idag kom de. De allra första stegen. Ett, två och tre stycken. I några dagar har han försökt ta sig framåt men det har slutat i ett jämfotaskutt rätt upp och så ner på rumpan. Men inte idag. Inte bara i alla fall. Idag har han både tagit några bredbenta, stela steg OCH skuttat.

9 månader och 24 dagar gammal. Lilla körven har blivit stooooor!

Stanna inne-dag, en sån dag.

Idag har jag en dålig dag. Ibland blir allt så övermäktigt. Det är liksom bara pang, pang, pang. Smällar hela tiden. Som att man bara SKA knockas. Så fort man lyckas komma över ytan litegrann så händer något och man trycks rakt ner igen.

Jag vet inte om man kämpar för mycket för att hålla sig stark, jag menar, det sista året har varit överjävligt. Men det känns som att livet jävlas och ingenting kan få flyta på problemfritt. Och ju närmare november vi kommer ju mer ökar min panik. Panik för Niclas födelsedag. Panik för årsdagen av hans död.

Och ovanpå detta samlas mer och mer negativa saker, på hög, nästan hånfullt. Som att man inte ens ska få en chans att få vara lite rofylld emellanåt.

Jag vet att livet inte är enkelt för någon, men alltså, kan det inte portioneras ut litegrann så att inte allt händer under samma år? Give me a fucking break! 

Ibland blir det för tyst

Igår morse hände något konstigt. Jag gick upp innan Valle vaknat, det är nog första gången det händer. Jag satte på en maskin disk, plockade i köket, satte på kaffe och gick på toa (ifred för en gångs skull). Fan va gött att dricka sitt kaffe ensam, hann jag tänka och ta en klunk, innan han var vaken. Givetvis. Om jag ska va ärlig så var det rätt tråkigt ändå. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för. Vem skulle jag prata med? Muggen (haha KAFFEmuggen alltså, inte toaletten)?

Samma sak i häromdagen. Rasmus tog Valle på en långpromenad efter jobbet så jag skulle få vara ensam. De var borta i över en timma. Och vad gjorde jag? Lagade mat och sms:ade för att se om de inte kom hem snart. Döhh...

Man är konstigt på det viset. Man längtar efter ensamtid och när man väl får det, hur lite det än kan vara, så vandrar man omkring planlöst i lägenheten och blir rastlös. Man måste verkligen lära sig att ta tillvara på de små stunderna som erbjuds att vara ensam. Att bara göra ingenting. Stirra i väggen. Tänka. Måla naglarna. Duscha. Pilla sig i naveln. Njuta av tystnaden. Lägga bort telefonen. Läsa en bok.

En av mina favoritbloggare, cuison , skrev igår om att bli galen under mammaledigheten, och jag kan bara hålla med. Man blir knäpp i huvudet. På många sätt.

Jag vill börja jobba nu.

Musikaliska familjen, men jag då?

Många i min familj är mycket duktiga på musik. Min pappa spelar gitarr (spelade i ett punkband när han var yngre, den sidan ärvde nog jag, höhö), min storebror var GRYM på gitarr och han sjöng också väldigt bra trots att han inte visade det så ofta. Min mamma sjunger i ett band, min lillebror är tydligen också mycket duktig på piano och sång och min minisyster är just nu med i en uppsättning av Sound of Music på Skövde stadsteater, och hon sjunger fantastiskt.

För några år sedan började jag spela lite gitarr. Jag har tyvärr inte den naturliga musikaliska ådran som många andra i min familj där de är självlärda och liksom bara HÖR hur de ska spela genom att lyssna på en låt. Mycket fuskigt kan jag tycka eftersom jag älskar musik och i hemlighet alltid velat sjunga och spela. I alla fall, jag lärde mig litegrann, men mitt tålamod är inte det bästa och jag ville ju bli en Jimi Hendrix på ett par veckor, och när det inte hände så gav jag upp.

Men, jag vill börja spela igen. Jag kan ju litegrann, grunderna, och sen kan jag alltid lära mig mer om det skulle vara så. Jag vill spela och sjunga för Valle, det är ju så roligt, och man vet liksom aldrig när en gitarr kan komma till användning. Vad är en fest utan en gitarr liksom?

Och, nu är det fixat. En styck gitarr anländer i och med flytten till Alingsås nästa vecka. Thank you veeeery much!! :)

Mat och fasta, fresh start!

Eftersom jag frossat i väldigt mycket dålig mat det sista så gör jag ett ordentligt ryck. Mitt sockersug är inte att leka med och det behövs seriöst ordentliga krafter för att bryta detta. Så, jag skrev ju igår att jag skulle testa fakir i några dagar. Det betyder alltså att man nollar kolhydraterna och egentligen bara äter kött, fisk, kyckling, ägg och fett (smör, oljor, majonäs exempelvis). Inga mejerier, inga grönsaker. Det finns ju en anledning till att de flesta bara tar en vecka eller så med detta, antingen för att öka förbränningen i kroppen eller som jag, för att skicka sockerberoendet åt helvete.

Men, liiiite grönt måste jag ha, jag köpte en stor påse spenat igår, mycket gott att smörsteka och passar till det mesta. Jag tänker testa några dagar med detta plus att börja med periodisk fasta, 16:8, vilket innebär att jag äter mellan 12-20 på dagarna, och skippar frukosten. Oftast är jag inte hungrig fören vid lunch ändå (om jag äter bra mat som håller mig mätt länge) utan det blir av ren vana. Idag kurrade inte magen fören kl 11.30 och det var ju perfekt. Så, det blev en stor omelett av tre ägg, ett halvt paket bacon och lite spenat. Mycket gott, och jag kommer säkerligen inte behöva äta fören vid 18-tiden igen. Då kan jag ägna dagen åt annat än att bara tänka på mat hela tiden och riva i skåpen.

Många tycker att detta är extremt, att man har problem med maten och det är tråkigt att behöva försvara sig hela tiden (som jag skrivit om tidigare). Nu kommer jag skita fullständigt i vad andra säger om mina matvanor. Jag mår så himla BRA av att äta såhär. Jag är pigg, lugn i humöret, magen är bra, ingen huvudvärk, jag sover bättre, har inga blodscokerfall. Bara de här senaste veckorna när jag ätit ömsom bra och ömsom dåligt så har jag blivit mitt gamla arga, ledsna jag. En Natalie som inte jag gillar, och som andra förmodligen inte tycker så bra om heller.

So, we meet again...

Loggade just in på facebook för första gången på ungefär en månad. Inte för att jag saknat det, om jag ska va ärlig har jag typ glömt av att det fanns, men just för att vi snart flyttar. Det är så lätt att tappa kontakten med en del, och jag vill hålla koll på mina småsyskon :) Haha.

MEN! Vänlistan är reducerad. Bort med folk bara. Så lätt är det faktiskt. Det är bara ett knapptryck, och sen behöver man inte bry sig mer.

Jag har haft en irriterande förkylning de senaste dagarna som stör mig. Ena dagen mår jag bra, nästa dag så hostar jag som en galning och huvudet spränger. Bättre att va knockad ett par dagar och sen på banan igen. Sen att Valle gnäller och vrider sig hela nätterna gör ju inte saken bättre. Idag gick Rasmus upp först av alla, och jag och Valle vaknade 9.45. Det säger en del om hur mycket vi sovit inatt. Pjuh.

Kände ett starkt sug att springa idag. Det har inte blivit nått efter att foten pajade, jag vågar inte riktigt, måste skaffa ordentliga inlägg först. Men, det kanske inte är världens bästa idé med tanke på förkylning, så jag får vänta ändå. Men maten ska det fasen bli skärpning med från och med nu. Socker socker socker. Överallt socker. Det räcker att jag äter potatis en dag så skriker min kropp efter socker och godis sen. Och det har den fått också. Tyvärr. Och jag har vart så jävla seg och orkeslös det sista, ständig matkoma eller total hunger. Nu ska jag fakira (nolla kolhydrater) några dagar för att komma igång och sen blir det back to basic, alltså mejerifri LCHF. Det mår jag bäst av!

Tittut!

Städa och packa, ajajaj.

Alltså, vi flyttar om 2,5 vecka och vi har knappt börjat packa. Vi tänker hela tiden att det inte är så mycket, men det är ju alltid mer att göra än vad man tror. Nu har vi fått tummen ur i alla fall! Rasmus tvättade fönstrena i helgen och igår rensade vi våra kläder. Idag har jag packat ner tavlor och fotografier och skrivit en Att göra-lista! Plus det har jag städat hela lägenheten och skurat badrummet.

Det är som är trökigast med att flytta är ju att man måste skura saker noggrant, för hand. Typ bakom spis, tvätt, diskmaskin, kylskåp och liknande. Sådana saker man annars ignorerar för att det är för äckligt. Nu MÅSTE man se äcklet i ögonen och bara göra't. Problemet med att flytta samma dag man ska vara ute ur lägenheten, och till en annan stad dessutom, är att man måste göra allt samma dag. Vi kan liksom inte komma tillbaka dagen efter vi flyttat och städa. Nej, vi får ta allt äckelpäckel några dagar innan och sen inte använda köket de sista dagarna och ta slutdetaljerna efter att vi packat lastbilen med våra tillhörigheter. Hujedamej. Men det är det la värt ändå!

Jag FÅR vara glad att flytta!

Igår var jag ute med en vän som jag känt i princip hela mitt liv. Vi drack vin, åt mat och pratade så mycket att vi skulle kunnat prata i flera dagar. Hon har, precis som jag ska göra nu, flyttat härifrån. Det är oerhört befriande att man är på samma ställe, tankemässigt, vad gäller många saker. Som hur det är att bo här jämfört med att ha flyttat härifrån.

Att bo i en småstad är, för mig i alla fall, inte utvecklande. Jag kan inte utveckla vem jag är när jag hela tiden omges av människor som sorterar in andra människor i fack, och så blir det lätt i en liten stad. Människor som man varit omkring sedan man var liten. Det finns inte så många vägar att gå här, det är svårt att hitta sin identitet när valmöjligheterna är så begränsade. Jag har alltid haft behov av att vara lite annorlunda. Ha lite annorlunda kläder till exempel. Men de få gångerna jag vågade göra det på högstadiet så blev jag skrattad åt och folk gjorde sig lustiga över mig så jag vågade aldrig det igen. Det var liksom lika bra att försöka vara som alla andra, för då var risken mindre att man skulle bli sårad ( så himla sorgligt, jag vet).

Och detta är sådant som följer med även när man växer upp. Eftersom man växer upp, handlar, jobbar, går på krogen, går i föräldragrupper, mammagrupper och så vidare med de här samma människorna. Man slipper aldrig ifrån. Det är svårt att trycka tillbaka alla negativa tankar om en själv, eftersom man hela tiden återupplever gamla saker och ser samma gamla människor. Aldrig något nytt.

Jag klarar inte det. Jag kvävs. Jag känner mig så jävla instängd och osäker i den här staden. Och det kan jag stå för. Det är väldigt provocernade att vara negativ om sin hemstad, folk är mycket beskyddande om den här hålan, inte för att jag fattar varför! Men jag orkar inte bry mig längre, jag har brytt mig om vad andra tycker i hela mitt liv. Det är som att man inte får vara stolt och glad över att komma härifrån, men det är jag. Jag är jävligt glad att flytta! Glad att Valle inte behöver ha samma lärare i skolan som jag hade. Glad att jag får vara anonym i mataffären och på krogen. Glad att träffa nya intressanta männiksor som får mig att växa. Så. Jävla. Glad.

Här får jag ångest och blir folksskygg. Det ska bli gött att slippa det. Få vara Natalie. Precis så som jag vill vara.

Gråt och brottning

Natten alltså, herregud. Valle har gnällt, bökat runt, spottat ut nappen, velat ha nappen, gnällt igen, och sen somnat i min famn. Precis när jag sen har lycktas somna om så börjar han igen. Samma sak. När han satte sig upp för 134:e gången så blev jag förbannad. Bara såg fram för mig en dag med huvudvärk och dåligt humör på grund av sömnbrist.

Vi brottades i en timma till efter att Rasmus gått upp till jobbet, Valle gnälligare än någonsin och jag med typ noll tålamod. Sen måste han ha somnat av ren utmattning, och jag med, för när vi vaknade igen var klockan 09.15. Båda pigga och glada!

Så, vi har lekt med bunkar och fjärrkontroller och nu sover han en mycket försenad middag, och jag får en gnutta egentid. Hallelujah! Prisa sömnen!

Att tänka om

Jag och Rasmus såg en dokumentär igår som heter Ethos (läs om den HÄR). I stort så tar den upp hur världen styrs av politiker, banker, media och storföretag, och hur vi, den lilla människan, är lurade att tro att konsumtion är vägen till lycka, hur vi kanske inte alls lever i ett demokratiskt samhälle och hur miljön missbrukas utan samvete. Det görs allt fler sådana här dokumentärer, allt fler börjar ifrågasätta systemen och känner sig lurade.

Mycket intressant! Jag känner såhär att jag är alltmer skeptisk till hur allting fungerar. Jag litar inte på något. Allt är styrt av pengar, vare sig man vill tro det eller inte, och ingenting är så bra och rent som det verkar. Alltså, jag är inte bra på att skriva om sådana här saker, jag är inte ALLS så insatt som jag önskar, men jag börjar känna av vad som är rätt och fel. Och vad jag kan göra åt det.

Jag känner alltmer ovilja mot att handla av storföretag som exempelvis  Coca-Cola, McDonalds, IKEA, H&M, Apple och så vidare, ni fattar. Bara för några dagar sedan såg vi ett program på kunskapskanalen om hur dessa företag utnyttjar skatteparadis för att få så mycket pengar i plånboken som möjligt. De redovisar i landet de drivs att företaget går med förlust samtidigt som pengarna förs över till ett annat land där skatten är lika med noll och de går med extrem vinst. Ungefär.

Jag har länge tänkt att jag vill handla mer på Second Hand- affärer, köpa leksaker till Valle på loppisar, där man dels kan hitta riktiga fynd och man samtidigt är snäll mot miljön. Varför köpa en ny gåvagn när man kan köpa en begagnad, fullt fungerande för en tredjedel av priset, något som alla tjänar på?

Nu är inte vi några direkta slösare i den här familjen, kanske för att vi inte har råd, men vi måste ändra mer på vårt tänk. Materiella saker kommer inte göra oss lyckligare. Valle blir inte en gladare kille för att han får en ny Bobby Car för 700 kronor än en begagnad för 150 kronor. Jag och Rasmus får inte ett bättre förhållande för att vi köper större TV som vi inte behöver. Vi behöver inte byta ut våra fullt fungerande kaffemuggar mot nya i en annan färg, det kommer inte göra någon skillnad alls, förutom i plånboken.

Jag vill i alla fall försöka ta kontrollen över mitt konsumerande och handla saker med gott samvete i den mån det går. Maten har vi redan börjat med i och med att vår kost blivit bättre och vi automatiskt handlar bättre råvaror ofta ekologiskt, och vi köper lokalt kött och så vidare. Jag vill att Valle ska lära sig att värdet i en människa inte sitter i kläder, statusprylar och pengar.

Detta blev kanske lite flummigt, men skit samma. Ni fattar vad jag vill ha sagt!

Att läsa böcker

Jag är en bokmal. Ända sen jag lärde mig läsa har jag haft näsan i en bok. Jag har haft många trötta dagar i skolan eftersom jag läst hela nätterna. Jag älskar att få skapa en egen värld i mitt huvud, bilder som bara är mina och personerna det handlar om kommer jag ibland så nära att de känns som mina vänner. Det kanske låter konstigt för er som inte läser men ni som älskar böcker lika mycket som jag fattar precis.

Jag läser så mycket hellre en bok än ser en film och det ALLRA bästa jag vet är bokserier. När man får följa människor länge. När jag var tolv år började jag läsa Sagan om Isfolket och den är nog fortfarande en av mina största kärlekar. Många av böckerna har jag läst upp emot 10-12 gånger, och jag vet att jag kommer läsa dem igen. Flera gånger. Det är som att återvända till en trygg gammal vän. En annan sådan bok är Tordyveln som flyger i skymningen, av Maria Gripe. Jag vet inte hur många gånger jag läst den men jag älskar den varje gång. Läsning för mig är både en hobby, avslappning och ett bra sätt att lära sig saker. Jag älskar lukten i bibliotek och bokhandlar och jag skulle kunna vara där inne i flera timmar och bara vara. Jag skulle aldrig få för mig att köpa en talbok eller läsa i en iPad. För känslan av boken i händerna är en del av upplevelsen av läsandet. Tycker jag.

Jag vill väldigt gärna att Valle ska få läsningen som en naturlig del av vardagen. Men än så länge är det lönlöst att läsa för honom. Det enda han gör är att luta sig längre och längre fram mot boken för att sedan tugga i den. Han skiter i bilderna och han skiter i mitt berättande. Och ja, han kanske aldrig kommer att uppskatta det, men jag ska verkligen försöka. För läsning är viktigt. Inte bara som hobby, utan för lärandet. Allt fler barn blir sämre på läsning, och det är synd. Jag ser läsning som frihet, och som ett utmärkt sätt att utöka sitt ordförråd och lära sig skillnad mellan talspråk och skrivspråk.

Jag ska kämpa vidare med detta! Mer böcker åt folket!

Vår galna crazy helg

I fredags var det ju alltså dags för mig och Ramus att gå ut och äta, ensamma, för första gången. Bara prata med varandra utan att jaga bebis och byta blöjor.

Isabelle kom hit vid 19 och så fort vi kom utanför dörren så kändes det så skumt. Ingen barnvagn att putta på, ingen Valle att roa. Bara vi två. Det blev så himla tyst. Alltså, inte sådär awkward, utan bara tyst. Lugnt. Mörkt.

Vi åt, drack vin/öl och pratade om vuxna saker. Efter maten blev vi trötta, började gäspa lite och pratade om Valle (jag veeeet). Vi gick vidare till hotellet för ett sista glas vin. Blev ännu tröttare och klockan 22.15 klev vi innanför dörren hemma. 22.45 hade vi nog redan somnat.

Så livat blev det. Men det var sjukt behövligt ändå, att bara vara vi två, även om det bara var i tre timmar.

I lördags var vi så trötta hela dagen att vi somnade innan kl 23 igen. Så galet är det att vara förälder.

En Natalie. Med smink.

Ensamma, tillsammans!

Ikväll ska jag och Rasmus äntligen gå ut tillsammans. Båda har varit ute förut, men på var sitt håll. Nu ska vi få äta, prata och dricka lite vin utan att jaga huliganbebis, byta blöja och torka gröt. Valle ska vara här hemma med min syster Isabelle och kolla på Idol och förhoppningsvis somna innan vi kommer hem.

Det blir ju inget fylleklubbande eftersom vi ska hem till Valle igen, men några timmar ensamma ska bli underbart trots det. Få göra sig iordning, komma ut och bara vara tillsammans. Detta har jag längtat efter lääänge!!

Jag älskar dig!

Den där självkänslan och orsaker till den

Detta är något jag tänkt på länge. Min självkänsla. Den är nog inte den bästa och det är väldigt synd. Jag har börjat att försöka jobba på den, att se mig själv på ett bättre sätt, men det är svårt.

Den har nog alltid varit låg. Ända sen jag var liten. Eftersom jag alltid varit en sån som aldrig riktigt fått vara med. Jo, jag har fått vara med, men inte på RIKTIGT. Jag har alltid varit liiiite utanför. Jag har alltid varit ett lätt offer att hacka på. Och hackats har det gjorts. Eller "skämtats" som det hette. Det var så många saker. Att jag var kort. Att jag hade lockigt hår. Att jag hade glugg mellan tänderna.

Detta har gjort att jag alltid sett mig som lite sämre än andra. Omedvetet. Att andra alltid är lite bättre, lite snyggare, lite rikare, lite gladare, lite längre, de har lite snyggare skor, lite snyggare hår, och så vidare.

Det visar sig i saker som igår till exempel, när jag och Rasmus pratade jobb jag sökt, och jag berättade att en klädbutik i Göteborg sökte personal. Han tyckte det lät jättebra men jag sa att det "bara var snygga tjejer som jobbar i klädbutiker." För så tänker jag. Att jag inte skulle passa in. För att jag är inte en snygg tjej.

Rasmus säger att han önskar att jag kunde se mig själv så som han ser mig. Som förmodligen många andra ser mig. Men det sitter så hårt i huvudet, de där kommentarerna man alltid fått, och det kan göra så ont i mig. Liksom, VARFÖR, var det okej att prata så med och om mig? Vad hade jag gjort för att förtjäna det? Varför just jag?

Det är först de senaste två åren som jag vågar le och visa tänderna på foton. Som jag slutat att platta mitt hår och istället ha det lockigt, så som det är. Som jag kan uppskatta fördelar med att vara liten och kort. Och det visar kanske att jag kommit en liten bit på vägen. Men det är stor bit kvar.

Jag gjorde ett val för ett tag sen, och det var att sluta tala illa om andra människor. Att sluta umgås med andra som talar illa om andra människor. Att sluta umgås med människor som sänker min självkänsla. Att göra saker som får mig att må BRA. Och bara det har gjort att det känns bättre. Att det är jag som har kontrollen.

Så, tänk på det, ni som har någon som man skämtar lite extra med. Den personen ser det inte som något kul, det sårar oerhört och är bara jävligt elakt, och att det förmodligen inom den personen växer ett självförakt som matas av det ni säger.

Jobbsök och extra kär

Phu, vad jag har mejlat de senaste två dagarna. Skrivit om mitt personliga brev så det lät mer tilltalande, mejla, mejla , bifoga filer, foton, promota sig själv. Söka söka, googla.

När vi väl är nere i Alingsås ska jag också besöka butikerna. Det brukar vara bättre än att mejla och skicka spontanansökningar. Alingsås är ju en växande stad så jag håller tummarna för att även handeln ökar och att personal behövs. Göteborg ligger ju nära så där ska jag söka också, givetvis.

De senaste dagarna har jag varit extra kär. Kär i Rasmus, Valle och livet. Jag har haft en oerhörd livsglädje. Jag har också köpt mig en sprillans ny dagbok, och ska ta upp mitt skrivande igen. Den ska användas för att behålla positiviteten och för att hjälpa mig själv att inte fastna i negativa tankar och spiraler. Jag gör det väldigt lätt och jag måste påminna mig om att försöka se saker på ett annat sätt. Hitta lösningar för mig själv och peppa mig själv.

Det kanske låter fånigt, men för mig fungerar det. Känner jag mig nere så kan jag bara sätta mig och antingen läsa det jag skrivit innan eller skriva det jag känner då och vända det till något bra istället.
Påminna sig om saker man gör bra istället för att bara tänka på saker som strular.

Nu ska jag mata mitt nyvakna barn och sen kommer minikusiner och hälsar på!

Fina dagboken, du ska vara till stor nytta!

Mina älskade fina killar!

Vemodigt

Många gånger kommer jag på mig mig själv med att minnas tillbaka på hur det var innan man fick barn. Jag tänker på hur jag och Rasmus satt under hans fläkt och kedjerökte och drack vin och blev fulla och kära. Man gjorde sig snygg och drog ut och visste inte riktigt vad kvällen hade att erbjuda. Det var pirrigt, spännande och okomplicerat. Man hade egentligen inte ansvar för någon annan än sig själv.

Och herregud vad jag kan sakna det! Jag kan sakna att ligga och hångla i soffan utan att bli avbrutna. Att vara fulla och ansvarslösa. Spontana. Att dansa. Gå på förfest. Efterfest. Få sovmorgon.

Det är ju en del av ens liv som man inte får tillbaka. Och för mig kan det vara en stor sorg. Samtidigt som jag älskar Valle över allt annat och han förgyller vårt liv, givetvis. Missförstå inte. Men jag kan tycka det är svårt att hitta tillbaka till mig själv efter graviditeten och nu när man är hemma med honom. En stor del av mitt liv har gått över till något annat och anpassningen tar lite tid. Jag och Rasmus har inte varit ensamma sen Valle föddes. Vi skulle behöva gå ut och dansa och dricka vin. Bara vara vi. Rasmus och Natalie.

Är det ingen annan som känner så? Att det är så lätt att gå in i mamma/pappa-rollen att man tappar bort sig själv.

Detta jävla sockret gör mig galen

Den senaste veckan/veckorna har varit sådär. Jag har varit nere och saker har varit...struliga. Så, det började med att jag skulle "unna mig" mjukt bröd till tacosen. Jag var ju faktiskt ledsen. Och när jag ändå höll på kunde jag köpa en påse chips också. Men sen skulle det vara nog. Tänkte jag. Det var det nu inte.

Ni kanske tycker jag är helt bäng med detta, men det är såhär att jag är FRUKTANSVÄRT beroende av socker. Börjar jag så kan jag inte sluta. Det går inte. Det har blivit pizza, bröd, godis, chips, popcorn, ris, McDonalds, ALLT med kolhydrater. Gärna vita, snabba, livsfarliga som jag trycker i mig utan att ens njuta av det. För att jag måste. För att min kropp  säger att jag behöver det. Jag har varit ständigt hungrig, sugen, otillfredställd, rotande i skåpen efter något att äta. I förrgår så tryckte jag i mig en näve chips från kvällen innan till frukost, samtidigt som jag stod vid spisen och lagade mat.

Det är den otäcka sanningen av vad "vanlig mat" gör med mig. Alla är inte sådana här och de som inte har de problemen kanske inte förstår. Men på vanlig kost så väljer min kropp och hjärna godis före mat, eftersom "maten" jag äter inte är annat än socker egentligen. Det har alltid varit så och jag har alltid mått dåligt. Det är ju inte konstigt. Jag får noll energi, svårt att sova, huvudvärk, trötthet, ont i magen, svullnar upp, humöret är katastrof.

Idag är det måndag och nu vill jag inte mer. Nu vill jag vara mätt. Och nöjd. Utan sockerchocker som tvingar mig att äta mer skit. Jag vill äta mat.

Pirr i magen

Här sitter vi vid köksbordet, jag och Valle. Han roar sig med att slänga ner leksaker på golvet som jag får plocka upp och jag roar mig (nåja) med att betala räkningar, föra över pengar till matkontot och så vidare.

Snart går flytten till Alingsås och det är med ett pirr i magen. En nystart. Vår stad. Valles framtida hemstad. I GP förra veckan hade de flera sidor om vilket superkommun Alingsås är, att det är framåtanda och den växer, hela tiden, speciellt barnfamiljer flyttar dit. Well, look at that! Det var så himla roligt att läsa och det gör att jag känner mig ÄNNU mer nöjd med vårt val. Nu sitter jag och nästan hoppar på stolen av iver att börja jobba. Inte för att jag har något jobb än, men ändå, jag får ligga i, vara asjobbig och både skicka CV, ringa och besöka. Inte ge mig. Det blir nog bra. Valle har en dagisplats och jag är good to go!

Det första jag ska göra när kassan här hemma utökas är att egoboosta mig själv. Köpa en het klänning, köpa snygga skor, gå till frissan, kanske dra en massage. Ah, ni fattar grejen. Det blir liksom inte mycket sexiga klänningar eller massage när man är hemma med en huligan, jag får lägsta mammapenning, och vi i princip lever på en inkomst som Ramus jobbar röven av sig för. Det SUGER! Men snart. SNART.

Jag ser ljuset!

 

Tandgnissel och mamma

Valle håller ju på att få en massa tänder i överkäken. Typ fyra. Nu har det värsta hänt. En av dem har kommit ner och han har kommit på att han kan GNISSLA den mot undertänderna. Jag ryyyyyyser. Huuaa. Kan knappt skriva om det. Och han sitter här vid köksbordet och gnisslar as we speak. Uuööhh.

Igår kväll när han gick fram och tillbaka längst soffan som han gör varje dag så var han lite gnällig och trött. Helt plötsligt säger han MAMA. Inget ovanligt men det brukar vara MAMAMA. Jag väntade på ett tredje MA, men det kom aldrig. Jag tycker att vi kan säga att det var helt med mening och inte alls en slump att det tredje MA-et uteblev en gång.

Så, Valle har sagt mamma. Så det så. 

Baby in a box.

Många tankar om framtiden

Det händer mycket i mitt huvud nu. Många tankar. Beslut som ska tas.

Det handlar om min utbildning. Jag klarade inte min senaste tenta, inte ens på tredje försöket, trots att jag råpluggade. Varför är andratentor och tredjetentor så jävla mycket svårare än förstatentorna?
Om jag ska vara ärlig så hjälpte detta mig bara en bit på vägen mot ett beslut om ytterliggare studieuppehåll. Att skjuta upp skolan. Börja jobba. Tjäna pengar. Fundera. Tjäna PENGAR!

Det senaste årets händelser har påverkat mig oerhört och jag kanske inte ska vara så hård mot mig själv för att jag inte klarar av det just nu. Jag har noll motivation till att studera, jag känner ingen glädje att komma tillbaka till skolan, pressen är alldeles för stor. För det är inte "bara en termin kvar". Inte för mig. Det är en termin + fyra tentor som ska skrivas innan januari + en rapport om mitt framtida examensarbete. Min hjärna kollapsar. Jag klarar inte av det. Och det är OKEJ.

Det handlar inte om lathet eller att jag ger upp. Det handlar om att vara realistisk, att se till mina förutsättningar, och den senaste årets händelser och hur det har påverkat mig. Hur det fortfarande påverkar mig. Jag måste göra det som är bäst för mig och min familj. Och det som känns bäst just nu är att skicka skolan åt helvete och börja jobba. Släppa de höga kraven på mig själv och följa magkänslan.

Jag ska ta mig en RIKIGT stor funderare samtidigt som jag ska bomba företag med mitt CV. Och telefonsamtal. Och besök.

Skitdag

Den 18:e varje månad vaknar jag med en klump i magen och ångest. Det är den värsta dagen. Jag vill bara ligga kvar under täcket tills nästa morgon och hetsäta chips tills jag spyr. Men med en bebis så går inte det. Jag måste gå upp, jag måste ge Valle mat, jag måste vara närvarande och jag måste försöka vara en bra mamma. Tålamodet är inte det bästa, tårarna är många, men det går på något sätt tills Rasmus kommer hem. För att jag måste.

Det enda jag har märkt som lättar på min ångest är när jag har tränat. Den försvinner, eller iallafall det mesta av den, och ersätts av lugn och välbefinnande. Och nu när fotjäveln inte är ett dugg bättre efter en vecka så KAN jag inte träna. Jag kan inte ens ta en promenad för jag måste vila foten så att den får en chans att bli bra. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. När jag väl hittat ett sätt så skiter det sig. Det är så orättvist och det känns ibland som att det är meningen att man ska må så jävla dåligt som möjligt.

Jag hatar den här dagen.

Föräldraledig, studerande, jobbsökande 24-årig kvinna söker mer timmar på dygnet.

Just nu är det förfärligt många bollar i luften. Samtidigt som jag är föräldraledig har jag mina extremt roliga tentor att plugga på, jag väntar på ett tentaresultat, jag ska komma på vad fan mitt examensarbete ska handla om OCH jag måste söka jobb inför våren. Jag måste dels få in en fot någonstans så att jag har något när skolan är slut och dels behöver vi mer pengar. Plus att jag tycker det är roligt att jobba. Faktiskt.

Jag har skrivit CV och personligt brev och igår skickade jag mitt första jobbmejl till en butik i Alingsås. Jag sökte både extrajobb och för nästa sommar. Jag har ingen aning om ifall de söker personal men nu vet de att jag finns. Får väl gå in och visa mitt försäljarleende också. Hähä.

Men en del saker har hänt:

Valle har fått förskoleplats på den förskolan jag skrivit om tidigare. Den ligger rakt över vägen i princip och är en fristående Waldorf-skola. Ekologisk närproducerad mat som lagas på plats. Dock vegetarisk, men skit i det, han får ju kött hemma.

Han håller på att få tre (eller fyra, är inte säker) tänder samtidigt i överkäken. Mycket dreggligt och lite gråtigt.

Han vägrade att äta den hemlagade havregrynsgröten med det hemlagade äppelmoset jag gav honom. Mycket kväljningar. Industrigröt är tydligen godare. Ingen tacksamhet alls visas för sin mors slit i köket. Så att, eh, det har ju inte löst sig i och för sig. Jag kanske får börja blanda 50/50 med gröten också. Så att han vänjer sig. Gillar inte industrigröterna, känns som man blandar vetemjöl med vatten, mums tycker Valle. Det tycker inte jag.

Busigt med byxorna på huvudet.!

En stor lättnad

Jag har snart varit utan facebook i en vecka. Jag trodde det skulle vara jobbigt, men sanningen är att direkt när jag tog bort den så var det som en stor tyngd släppte från mina axlar. Jag andades ut. Av många olika anledningar. Jag har knappt reflekterat över att jag inte haft den den här veckan. Enda jag har märkt är att antalet läsare på bloggen minskat när jag inte länkar den där längre, men what the hell. Småsaker.

Nu börjar det äntligen bli höst ute. Jag har varit trött på sommaren i flera veckor. Jag vill ta på mig jacka, halsduk, vantar, mys och pys. Slippa svettas . Andas frisk luft. Jag har nästan känt mig kvävd av värmen det senaste. Jag blev överlycklig idag när jag tittade ut och det var småregnigt och grått. Hallelujah!

Och rökningen då? Jodå, när jag väl bestämde mig att NU FÅR DET VARA BRA, så försvann också suget. Oerhört konstigt. Från att ha gått hela graviditeten + amningen och varit nästan konstant röksugen (och inte rökt ska jag påpeka) till att börja småröka igen när jag var "fri" till att bestämma mig för att sluta igen och suget försvinner. Så himla konstigt. Jag antar att jag slutar av en anledning den här gången som inte är för någon annan än mig själv. Nu är det JAG som bestämmer. Jag vill inte röka för MIN skull. Och då gör jag inte det heller.

Och jag är stolt. Att jag kan ta kontrollen över saker i mitt liv. Jag har sagt det förut: jag vill inte låta NÅGOT beroende styra mig och mitt liv. JAG är den som ska ha kontrollen. Inte cigaretterna, godiset eller alkoholen, eller vad det nu kan vara. Bara jag. Och det går ju faktiskt bättre än förväntat :)

Frustration gånger tusen

Valle har ju lärt sig att stå upp när han håller sig i. Nu håller han sig bara med en hand. Och tror att han kan gå. Han vänder sig om, släpper och ska gå iväg. Och ramlar. Hela tiden. Vi har fått flytta undan bordet i vardagsrummet så han kan gå längst sofforna utan att slå huvudet i bordet. Vi har ett jättefint hem nu för tiden. Inte alls kaos. Eehh...

Foten då. Den gör fortfarande ont. Känns fortfarande vrickad. Jag vet faktiskt inte när jag kan börja springa igen. Jag antar att jag, som helt otränad, har velat för mycket på för kort tid. Eller också så är det att jag behöver ilägg i skorna, att mitt nedtramp blir fel, eftersom jag är lite sned. Men när fan ska man ha råd med det då? Jag blir så frustrerad. När jag äntligen i mitt liv kommit igång och tycker om det, då ska det skita sig i alla fall. Är det inte meningen att jag ska träna? Ska jag vara en jävla chipsätande soffpotatis som jag alltid varit? NEJ, jag vill inte!

Har tagit ner en app som heter iMuscle. Den visar alla kroppsövningar och vilka muskler de tränar primärt och sekundärt. Mycket bra för oss som inte kan något. Så länge det är så kort tid tills vi ska flytta så är det ingen idé att gå med i ett gym, så jag får träna hemma. Då är detta perfekt. Så länge foten är kass så får jag hålla mig till de övningar som inte belastar fötterna (blir inte så många kvar om jag ska vara ärlig). Men det är bättre än inget. Jag känner mig redan frustrerad av att inte varit ute och sprungit, vad fort man vänjer sig.

Och ja, jag åt chips och godis igår. Och ja, jag ångrar mig. Det var inte särskillt gott och magen är kass och svullen. Det jävla sockerberoendet man dras med är fan värre än nikotinberoende. Jag vet att jag kommer må dåligt, att jag kommer må illa och få ont i magen, men ÄNDÅ kan jag inte stå emot ibland. Det där med att "unna sig" stämmer inte riktigt in där känner jag. Inte när upplevelsen blir negativ. Vad är det man unnar sig då? Smärta? Den lilla lilla njutning man känner är inte värt problemen som kommer efter. Inte för mig i alla fall. Men trots att man VET detta så slinker det där jävla godiset ner i kundvagnen emellanåt. Oh well.

Överansträngning?

Igår var jag ute och sprang igår. Gav mig fan på att det skulle vara över 4 km och jag skulle klara det på under 30 min. Sträckan blev 4, 25 på 29 min och 45 sekunder. Kändes väldigt bra igår. Hade energi att spurta det sista och hade nog klarat hålla ett ganska högt tempo upp till 5 km. Men jag valde att stanna när det kändes som jag uppnått det jag ville. Det var första gången jag sprang på asfalt och det kändes också bra. MEN, efter jag duschat igår kom smärtan smygande i höger fotled och upp en bit bak i vaden. Tänkte det skulle gå över, men har lika ont idag. Känns nästan som en vrickning, men jag vrickade mig inte. Jag får nästan halta. Ska smörja med Voltaren och vila idag och se vad som händer. Någon som vet vad det kan vara? Är det överansträngning?

Så jävla typiskt om jag ska få ont och inte kunna träna nu när jag kommit igång!!! Gaahh! Ska köra muskelövningar också, hemma, endast kondition räcker inte, jag måste få styrka i kroppen också. Så tänker jag i alla fall. Speciellt ryggen behöver tränas upp (och röven, haha, och magen, oops). Nej men seriöst, jag har frukansvärt dålig hållning och det beror nog på att jag aldrig tränat. Det vill jag ändra på.