Att springa

Jag har aldrig tränat. Egentligen. Jag har alltid trott att jag inte kan. Att det inte är min grej. Jag gick på olika pass på gym i ett halvår ungefär, men blev uttråkad och kände mig osäker, att andra tittade och tyckte jag var löjlig (dålig självkänsla givetvis). 

Nu har jag kommit igång med löpningen ordentligt, mycket tack vare att jag springer med min kompis Emily, det är otroligt peppande att springa tillsammans med någon och att man kan hjälpa varandra när det känns tufft. Och jag har kommit över en gräns, mer psykiskt än fysiskt, jag har pallat springa 5 km utan problem och utan att stanna/gå. 5 km ren löpning. Jag klarar ju det! Lätt! Igår sprang jag till och med ensam, det kändes fantastiskt. 

Den största fördelen är att jag börjar lära känna hur min kropp fungerar vid träning. Att det tunga som kommer efter 2-3 km försvinner bara man fortsätter springa, hållet man får i sidan försvinner bara man härdar ut en liten stund. Sen kommer välbehaget. Lyckan. Ro i själen. Och jag vill bara fortsätta springa. För jag vet att jag kan. Jag kommer snart att kunna springa en mil, och det vill jag göra också. Det ska jag träna mot. Jag kommer att fortsätta anmäla mig till olika lopp för att ha något att träna för, även om det psykiska välmåendet är skäl nog.

Ikväll ska jag springa igen och jag längtar redan.