Jag satt häromdagen och läste en tidning för gravida och där fanns en artikel skriven av en pappa som tyckte det var hemskt orättvist att det inte anordnas Babyshowers för pappor eftersom det är dem som förtjänar det mest. Detta pga den orättvisa han utsätts för under graviditetens nio månader. Det är allt ifrån att mamman får mest uppmärksamhet, att pappan hamnar utanför, till att behöva utstå dessa humörsvängningar hon drabbas av.
Han skriver till exempel att nio månader är "tillräckligt för att ett hormonstint nervvrak ska utvecklas till en fullskalig bitch". Att en kvinna som blir med barn drabbas av biologisk hybris pga att alla runt omkring bekräftar att det är hon som är viktigast. Han skriver också att de alla får lära sig att en gravid kvinna i förhållandet åtnjuter en motsvarighet till den diplomatiska immuniteten. Att hon kan göra, säga och kräva vad hon vill utan att ställas till svars eftersom hon är gravid. Att en gravid kvinna naturligtvis aldrig är en bitch, utan bara trött.
Allt detta är skrivet med den största sarkasm och hela artikeln är fylld med, vad jag tycker, nästan motvilja till gravida kvinnor och hur det drabbar männen. Han vill ha en babyshower där männen kan pyssla om varandra, spela playstation och berätta skräckhistorier om deras gravida kvinnor och drömma om att de ska "våga revoltera mot mammarkin", som han så fint kallar det.
Jag vet inte varför denna artikel träffade mig så hårt. Den gjorde mig arg. Folk verkar vara av åsikten att en gravid kvinna med växlande humör njuter av att kunna styra och ställa, av att kunna kräva saker osv. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom.
Dessa "humörsvängningar" är en ren ond cirkel som är väldigt svårt att beskriva med ord. Att varje dag pendla mellan lycka, sorg och ilska tar på en, som i sin tur skapar mer ilska, mer tårar. Att hela tiden ha ont någonstans, men känna att man inte ska "klaga" gör att man stänger in massa känslor. Man känner skam eftersom ens dåliga känslor drabbar den man älskar mest, och detta gör att man blir mer ledsen. Att inte kunna förklara vad som är anledningen till ens dåliga humör, för man vet inte själv. Att känna oro över graviditeten, framtiden, hur fan man ska klara allt. Skulle detta vara någonting att njuta av och utnyttja?
Jag vet inte vad det är som gjort att folk anser sig ha rätten att kalla en gravid kvinna för massa fula saker (på samma sätt som att det verkar vara okej att kalla en gravid tjej för tjock). Speciellt inte när det inte verkar finnas någon förståelse för det krig som pågår både i huvudet och i kroppen på dessa kvinnor. Att det skulle vara okej att skrattande fråga den blivande pappan om han utsatts för något hemskt av flickvännen. Det är ungefär som att de känslor man känner som gravid inte räknas för det är ju "bara hormoner".
Jag förstår att många pappor känner sig utanför, att det är jättetråkigt att mamman får mest uppmärksamhet. Men jag tycker också det är tråkigt att folk endast verkar tänka på att fråga hur man som gravid tjej mår kroppsligt. Att gravidtårar slås bort som något som "går över". Det är ju i och för sig sant, det går över, men det gör inte att man inte är ledsen på riktigt.
