Och priset går till...

Det har varit en sån där natt. En natt när Valle klockan 00.50 visst tyckte att det var morgon och dags att leka. Sådana nätter riskerar jag inte att råka vinna ett pris för Världens Bästa Morsa. Jag skulle nog inte ens kvala in på topp 100.

Efter en timme (som inkluderade en flaska, vaggning, brottning och tårar från mig) fick jag snällt ge upp och inse att det var lönlöst. Eftersom han var vild och lekgalen och började klättra på Rasmus så satte jag honom i hans spjälsäng istället. Där satt han och klappade händerna, bjöd på glädjetjut, hoppade omkring, stångade spjälerna och lekte med sina nappar. Samtidigt satt jag i ytterliggare en timma och stirrade på SVT:s tv-tablå. För er som är intresserade kan jag tala om att det idag bjuds på program som Go'Morgon, Vid lägerelden och matinén Döda män klär inte i rutigt, en parodi med Steve Martin.

Vid klockan 03 stängde jag av tv:n och när det blev mörkt så blev Valle tyst (undrar om det hade fungerat från början?). Så, jag chansade och bar över honom till oss igen. Jag tog ett krokodiljägargrepp och la ner honom bredvid mig så han inte kunde kräla omkring. Otroligt nog var han stilla. Och tyst. Och till slut så somnade han. Och jag med, trots kramp i armen han låg på. Efter ungefär tre timmar vaknade jag av att han hade kissat igenom allt och var dyblöt. När det var bytt och vi somnat igen så gick det en timma till innan han skallade mig godmorgon.

Och nu sitter vi här. Jag kan konstatera att även om dessa nätter kommer sällan så är det i princip omöjligt att vara pedagogisk och lugn mitt i en strulig natt. Man börjar fundera på saker som vem av oss som egentligen tyckte det skulle vara roligt att skaffa barn. Inatt ville jag skylla allt på Rasmus och avsäga mig allt ansvar för huliganmonstret,

Men. När han väl somnat igen, och ligger där och andas så stilla och trutar med munnen så översköljs man av kärlek och dåligt samvete för att man varit arg.

Första stegen, ett, två, tre.

Idag kom de. De allra första stegen. Ett, två och tre stycken. I några dagar har han försökt ta sig framåt men det har slutat i ett jämfotaskutt rätt upp och så ner på rumpan. Men inte idag. Inte bara i alla fall. Idag har han både tagit några bredbenta, stela steg OCH skuttat.

9 månader och 24 dagar gammal. Lilla körven har blivit stooooor!

Stanna inne-dag, en sån dag.

Idag har jag en dålig dag. Ibland blir allt så övermäktigt. Det är liksom bara pang, pang, pang. Smällar hela tiden. Som att man bara SKA knockas. Så fort man lyckas komma över ytan litegrann så händer något och man trycks rakt ner igen.

Jag vet inte om man kämpar för mycket för att hålla sig stark, jag menar, det sista året har varit överjävligt. Men det känns som att livet jävlas och ingenting kan få flyta på problemfritt. Och ju närmare november vi kommer ju mer ökar min panik. Panik för Niclas födelsedag. Panik för årsdagen av hans död.

Och ovanpå detta samlas mer och mer negativa saker, på hög, nästan hånfullt. Som att man inte ens ska få en chans att få vara lite rofylld emellanåt.

Jag vet att livet inte är enkelt för någon, men alltså, kan det inte portioneras ut litegrann så att inte allt händer under samma år? Give me a fucking break! 

Ibland blir det för tyst

Igår morse hände något konstigt. Jag gick upp innan Valle vaknat, det är nog första gången det händer. Jag satte på en maskin disk, plockade i köket, satte på kaffe och gick på toa (ifred för en gångs skull). Fan va gött att dricka sitt kaffe ensam, hann jag tänka och ta en klunk, innan han var vaken. Givetvis. Om jag ska va ärlig så var det rätt tråkigt ändå. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för. Vem skulle jag prata med? Muggen (haha KAFFEmuggen alltså, inte toaletten)?

Samma sak i häromdagen. Rasmus tog Valle på en långpromenad efter jobbet så jag skulle få vara ensam. De var borta i över en timma. Och vad gjorde jag? Lagade mat och sms:ade för att se om de inte kom hem snart. Döhh...

Man är konstigt på det viset. Man längtar efter ensamtid och när man väl får det, hur lite det än kan vara, så vandrar man omkring planlöst i lägenheten och blir rastlös. Man måste verkligen lära sig att ta tillvara på de små stunderna som erbjuds att vara ensam. Att bara göra ingenting. Stirra i väggen. Tänka. Måla naglarna. Duscha. Pilla sig i naveln. Njuta av tystnaden. Lägga bort telefonen. Läsa en bok.

En av mina favoritbloggare, cuison , skrev igår om att bli galen under mammaledigheten, och jag kan bara hålla med. Man blir knäpp i huvudet. På många sätt.

Jag vill börja jobba nu.

Musikaliska familjen, men jag då?

Många i min familj är mycket duktiga på musik. Min pappa spelar gitarr (spelade i ett punkband när han var yngre, den sidan ärvde nog jag, höhö), min storebror var GRYM på gitarr och han sjöng också väldigt bra trots att han inte visade det så ofta. Min mamma sjunger i ett band, min lillebror är tydligen också mycket duktig på piano och sång och min minisyster är just nu med i en uppsättning av Sound of Music på Skövde stadsteater, och hon sjunger fantastiskt.

För några år sedan började jag spela lite gitarr. Jag har tyvärr inte den naturliga musikaliska ådran som många andra i min familj där de är självlärda och liksom bara HÖR hur de ska spela genom att lyssna på en låt. Mycket fuskigt kan jag tycka eftersom jag älskar musik och i hemlighet alltid velat sjunga och spela. I alla fall, jag lärde mig litegrann, men mitt tålamod är inte det bästa och jag ville ju bli en Jimi Hendrix på ett par veckor, och när det inte hände så gav jag upp.

Men, jag vill börja spela igen. Jag kan ju litegrann, grunderna, och sen kan jag alltid lära mig mer om det skulle vara så. Jag vill spela och sjunga för Valle, det är ju så roligt, och man vet liksom aldrig när en gitarr kan komma till användning. Vad är en fest utan en gitarr liksom?

Och, nu är det fixat. En styck gitarr anländer i och med flytten till Alingsås nästa vecka. Thank you veeeery much!! :)

Mat och fasta, fresh start!

Eftersom jag frossat i väldigt mycket dålig mat det sista så gör jag ett ordentligt ryck. Mitt sockersug är inte att leka med och det behövs seriöst ordentliga krafter för att bryta detta. Så, jag skrev ju igår att jag skulle testa fakir i några dagar. Det betyder alltså att man nollar kolhydraterna och egentligen bara äter kött, fisk, kyckling, ägg och fett (smör, oljor, majonäs exempelvis). Inga mejerier, inga grönsaker. Det finns ju en anledning till att de flesta bara tar en vecka eller så med detta, antingen för att öka förbränningen i kroppen eller som jag, för att skicka sockerberoendet åt helvete.

Men, liiiite grönt måste jag ha, jag köpte en stor påse spenat igår, mycket gott att smörsteka och passar till det mesta. Jag tänker testa några dagar med detta plus att börja med periodisk fasta, 16:8, vilket innebär att jag äter mellan 12-20 på dagarna, och skippar frukosten. Oftast är jag inte hungrig fören vid lunch ändå (om jag äter bra mat som håller mig mätt länge) utan det blir av ren vana. Idag kurrade inte magen fören kl 11.30 och det var ju perfekt. Så, det blev en stor omelett av tre ägg, ett halvt paket bacon och lite spenat. Mycket gott, och jag kommer säkerligen inte behöva äta fören vid 18-tiden igen. Då kan jag ägna dagen åt annat än att bara tänka på mat hela tiden och riva i skåpen.

Många tycker att detta är extremt, att man har problem med maten och det är tråkigt att behöva försvara sig hela tiden (som jag skrivit om tidigare). Nu kommer jag skita fullständigt i vad andra säger om mina matvanor. Jag mår så himla BRA av att äta såhär. Jag är pigg, lugn i humöret, magen är bra, ingen huvudvärk, jag sover bättre, har inga blodscokerfall. Bara de här senaste veckorna när jag ätit ömsom bra och ömsom dåligt så har jag blivit mitt gamla arga, ledsna jag. En Natalie som inte jag gillar, och som andra förmodligen inte tycker så bra om heller.

So, we meet again...

Loggade just in på facebook för första gången på ungefär en månad. Inte för att jag saknat det, om jag ska va ärlig har jag typ glömt av att det fanns, men just för att vi snart flyttar. Det är så lätt att tappa kontakten med en del, och jag vill hålla koll på mina småsyskon :) Haha.

MEN! Vänlistan är reducerad. Bort med folk bara. Så lätt är det faktiskt. Det är bara ett knapptryck, och sen behöver man inte bry sig mer.

Jag har haft en irriterande förkylning de senaste dagarna som stör mig. Ena dagen mår jag bra, nästa dag så hostar jag som en galning och huvudet spränger. Bättre att va knockad ett par dagar och sen på banan igen. Sen att Valle gnäller och vrider sig hela nätterna gör ju inte saken bättre. Idag gick Rasmus upp först av alla, och jag och Valle vaknade 9.45. Det säger en del om hur mycket vi sovit inatt. Pjuh.

Kände ett starkt sug att springa idag. Det har inte blivit nått efter att foten pajade, jag vågar inte riktigt, måste skaffa ordentliga inlägg först. Men, det kanske inte är världens bästa idé med tanke på förkylning, så jag får vänta ändå. Men maten ska det fasen bli skärpning med från och med nu. Socker socker socker. Överallt socker. Det räcker att jag äter potatis en dag så skriker min kropp efter socker och godis sen. Och det har den fått också. Tyvärr. Och jag har vart så jävla seg och orkeslös det sista, ständig matkoma eller total hunger. Nu ska jag fakira (nolla kolhydrater) några dagar för att komma igång och sen blir det back to basic, alltså mejerifri LCHF. Det mår jag bäst av!

Tittut!

Städa och packa, ajajaj.

Alltså, vi flyttar om 2,5 vecka och vi har knappt börjat packa. Vi tänker hela tiden att det inte är så mycket, men det är ju alltid mer att göra än vad man tror. Nu har vi fått tummen ur i alla fall! Rasmus tvättade fönstrena i helgen och igår rensade vi våra kläder. Idag har jag packat ner tavlor och fotografier och skrivit en Att göra-lista! Plus det har jag städat hela lägenheten och skurat badrummet.

Det är som är trökigast med att flytta är ju att man måste skura saker noggrant, för hand. Typ bakom spis, tvätt, diskmaskin, kylskåp och liknande. Sådana saker man annars ignorerar för att det är för äckligt. Nu MÅSTE man se äcklet i ögonen och bara göra't. Problemet med att flytta samma dag man ska vara ute ur lägenheten, och till en annan stad dessutom, är att man måste göra allt samma dag. Vi kan liksom inte komma tillbaka dagen efter vi flyttat och städa. Nej, vi får ta allt äckelpäckel några dagar innan och sen inte använda köket de sista dagarna och ta slutdetaljerna efter att vi packat lastbilen med våra tillhörigheter. Hujedamej. Men det är det la värt ändå!

Jag FÅR vara glad att flytta!

Igår var jag ute med en vän som jag känt i princip hela mitt liv. Vi drack vin, åt mat och pratade så mycket att vi skulle kunnat prata i flera dagar. Hon har, precis som jag ska göra nu, flyttat härifrån. Det är oerhört befriande att man är på samma ställe, tankemässigt, vad gäller många saker. Som hur det är att bo här jämfört med att ha flyttat härifrån.

Att bo i en småstad är, för mig i alla fall, inte utvecklande. Jag kan inte utveckla vem jag är när jag hela tiden omges av människor som sorterar in andra människor i fack, och så blir det lätt i en liten stad. Människor som man varit omkring sedan man var liten. Det finns inte så många vägar att gå här, det är svårt att hitta sin identitet när valmöjligheterna är så begränsade. Jag har alltid haft behov av att vara lite annorlunda. Ha lite annorlunda kläder till exempel. Men de få gångerna jag vågade göra det på högstadiet så blev jag skrattad åt och folk gjorde sig lustiga över mig så jag vågade aldrig det igen. Det var liksom lika bra att försöka vara som alla andra, för då var risken mindre att man skulle bli sårad ( så himla sorgligt, jag vet).

Och detta är sådant som följer med även när man växer upp. Eftersom man växer upp, handlar, jobbar, går på krogen, går i föräldragrupper, mammagrupper och så vidare med de här samma människorna. Man slipper aldrig ifrån. Det är svårt att trycka tillbaka alla negativa tankar om en själv, eftersom man hela tiden återupplever gamla saker och ser samma gamla människor. Aldrig något nytt.

Jag klarar inte det. Jag kvävs. Jag känner mig så jävla instängd och osäker i den här staden. Och det kan jag stå för. Det är väldigt provocernade att vara negativ om sin hemstad, folk är mycket beskyddande om den här hålan, inte för att jag fattar varför! Men jag orkar inte bry mig längre, jag har brytt mig om vad andra tycker i hela mitt liv. Det är som att man inte får vara stolt och glad över att komma härifrån, men det är jag. Jag är jävligt glad att flytta! Glad att Valle inte behöver ha samma lärare i skolan som jag hade. Glad att jag får vara anonym i mataffären och på krogen. Glad att träffa nya intressanta männiksor som får mig att växa. Så. Jävla. Glad.

Här får jag ångest och blir folksskygg. Det ska bli gött att slippa det. Få vara Natalie. Precis så som jag vill vara.

Gråt och brottning

Natten alltså, herregud. Valle har gnällt, bökat runt, spottat ut nappen, velat ha nappen, gnällt igen, och sen somnat i min famn. Precis när jag sen har lycktas somna om så börjar han igen. Samma sak. När han satte sig upp för 134:e gången så blev jag förbannad. Bara såg fram för mig en dag med huvudvärk och dåligt humör på grund av sömnbrist.

Vi brottades i en timma till efter att Rasmus gått upp till jobbet, Valle gnälligare än någonsin och jag med typ noll tålamod. Sen måste han ha somnat av ren utmattning, och jag med, för när vi vaknade igen var klockan 09.15. Båda pigga och glada!

Så, vi har lekt med bunkar och fjärrkontroller och nu sover han en mycket försenad middag, och jag får en gnutta egentid. Hallelujah! Prisa sömnen!

Att tänka om

Jag och Rasmus såg en dokumentär igår som heter Ethos (läs om den HÄR). I stort så tar den upp hur världen styrs av politiker, banker, media och storföretag, och hur vi, den lilla människan, är lurade att tro att konsumtion är vägen till lycka, hur vi kanske inte alls lever i ett demokratiskt samhälle och hur miljön missbrukas utan samvete. Det görs allt fler sådana här dokumentärer, allt fler börjar ifrågasätta systemen och känner sig lurade.

Mycket intressant! Jag känner såhär att jag är alltmer skeptisk till hur allting fungerar. Jag litar inte på något. Allt är styrt av pengar, vare sig man vill tro det eller inte, och ingenting är så bra och rent som det verkar. Alltså, jag är inte bra på att skriva om sådana här saker, jag är inte ALLS så insatt som jag önskar, men jag börjar känna av vad som är rätt och fel. Och vad jag kan göra åt det.

Jag känner alltmer ovilja mot att handla av storföretag som exempelvis  Coca-Cola, McDonalds, IKEA, H&M, Apple och så vidare, ni fattar. Bara för några dagar sedan såg vi ett program på kunskapskanalen om hur dessa företag utnyttjar skatteparadis för att få så mycket pengar i plånboken som möjligt. De redovisar i landet de drivs att företaget går med förlust samtidigt som pengarna förs över till ett annat land där skatten är lika med noll och de går med extrem vinst. Ungefär.

Jag har länge tänkt att jag vill handla mer på Second Hand- affärer, köpa leksaker till Valle på loppisar, där man dels kan hitta riktiga fynd och man samtidigt är snäll mot miljön. Varför köpa en ny gåvagn när man kan köpa en begagnad, fullt fungerande för en tredjedel av priset, något som alla tjänar på?

Nu är inte vi några direkta slösare i den här familjen, kanske för att vi inte har råd, men vi måste ändra mer på vårt tänk. Materiella saker kommer inte göra oss lyckligare. Valle blir inte en gladare kille för att han får en ny Bobby Car för 700 kronor än en begagnad för 150 kronor. Jag och Rasmus får inte ett bättre förhållande för att vi köper större TV som vi inte behöver. Vi behöver inte byta ut våra fullt fungerande kaffemuggar mot nya i en annan färg, det kommer inte göra någon skillnad alls, förutom i plånboken.

Jag vill i alla fall försöka ta kontrollen över mitt konsumerande och handla saker med gott samvete i den mån det går. Maten har vi redan börjat med i och med att vår kost blivit bättre och vi automatiskt handlar bättre råvaror ofta ekologiskt, och vi köper lokalt kött och så vidare. Jag vill att Valle ska lära sig att värdet i en människa inte sitter i kläder, statusprylar och pengar.

Detta blev kanske lite flummigt, men skit samma. Ni fattar vad jag vill ha sagt!

Att läsa böcker

Jag är en bokmal. Ända sen jag lärde mig läsa har jag haft näsan i en bok. Jag har haft många trötta dagar i skolan eftersom jag läst hela nätterna. Jag älskar att få skapa en egen värld i mitt huvud, bilder som bara är mina och personerna det handlar om kommer jag ibland så nära att de känns som mina vänner. Det kanske låter konstigt för er som inte läser men ni som älskar böcker lika mycket som jag fattar precis.

Jag läser så mycket hellre en bok än ser en film och det ALLRA bästa jag vet är bokserier. När man får följa människor länge. När jag var tolv år började jag läsa Sagan om Isfolket och den är nog fortfarande en av mina största kärlekar. Många av böckerna har jag läst upp emot 10-12 gånger, och jag vet att jag kommer läsa dem igen. Flera gånger. Det är som att återvända till en trygg gammal vän. En annan sådan bok är Tordyveln som flyger i skymningen, av Maria Gripe. Jag vet inte hur många gånger jag läst den men jag älskar den varje gång. Läsning för mig är både en hobby, avslappning och ett bra sätt att lära sig saker. Jag älskar lukten i bibliotek och bokhandlar och jag skulle kunna vara där inne i flera timmar och bara vara. Jag skulle aldrig få för mig att köpa en talbok eller läsa i en iPad. För känslan av boken i händerna är en del av upplevelsen av läsandet. Tycker jag.

Jag vill väldigt gärna att Valle ska få läsningen som en naturlig del av vardagen. Men än så länge är det lönlöst att läsa för honom. Det enda han gör är att luta sig längre och längre fram mot boken för att sedan tugga i den. Han skiter i bilderna och han skiter i mitt berättande. Och ja, han kanske aldrig kommer att uppskatta det, men jag ska verkligen försöka. För läsning är viktigt. Inte bara som hobby, utan för lärandet. Allt fler barn blir sämre på läsning, och det är synd. Jag ser läsning som frihet, och som ett utmärkt sätt att utöka sitt ordförråd och lära sig skillnad mellan talspråk och skrivspråk.

Jag ska kämpa vidare med detta! Mer böcker åt folket!

Vår galna crazy helg

I fredags var det ju alltså dags för mig och Ramus att gå ut och äta, ensamma, för första gången. Bara prata med varandra utan att jaga bebis och byta blöjor.

Isabelle kom hit vid 19 och så fort vi kom utanför dörren så kändes det så skumt. Ingen barnvagn att putta på, ingen Valle att roa. Bara vi två. Det blev så himla tyst. Alltså, inte sådär awkward, utan bara tyst. Lugnt. Mörkt.

Vi åt, drack vin/öl och pratade om vuxna saker. Efter maten blev vi trötta, började gäspa lite och pratade om Valle (jag veeeet). Vi gick vidare till hotellet för ett sista glas vin. Blev ännu tröttare och klockan 22.15 klev vi innanför dörren hemma. 22.45 hade vi nog redan somnat.

Så livat blev det. Men det var sjukt behövligt ändå, att bara vara vi två, även om det bara var i tre timmar.

I lördags var vi så trötta hela dagen att vi somnade innan kl 23 igen. Så galet är det att vara förälder.

En Natalie. Med smink.

Ensamma, tillsammans!

Ikväll ska jag och Rasmus äntligen gå ut tillsammans. Båda har varit ute förut, men på var sitt håll. Nu ska vi få äta, prata och dricka lite vin utan att jaga huliganbebis, byta blöja och torka gröt. Valle ska vara här hemma med min syster Isabelle och kolla på Idol och förhoppningsvis somna innan vi kommer hem.

Det blir ju inget fylleklubbande eftersom vi ska hem till Valle igen, men några timmar ensamma ska bli underbart trots det. Få göra sig iordning, komma ut och bara vara tillsammans. Detta har jag längtat efter lääänge!!

Jag älskar dig!

Den där självkänslan och orsaker till den

Detta är något jag tänkt på länge. Min självkänsla. Den är nog inte den bästa och det är väldigt synd. Jag har börjat att försöka jobba på den, att se mig själv på ett bättre sätt, men det är svårt.

Den har nog alltid varit låg. Ända sen jag var liten. Eftersom jag alltid varit en sån som aldrig riktigt fått vara med. Jo, jag har fått vara med, men inte på RIKTIGT. Jag har alltid varit liiiite utanför. Jag har alltid varit ett lätt offer att hacka på. Och hackats har det gjorts. Eller "skämtats" som det hette. Det var så många saker. Att jag var kort. Att jag hade lockigt hår. Att jag hade glugg mellan tänderna.

Detta har gjort att jag alltid sett mig som lite sämre än andra. Omedvetet. Att andra alltid är lite bättre, lite snyggare, lite rikare, lite gladare, lite längre, de har lite snyggare skor, lite snyggare hår, och så vidare.

Det visar sig i saker som igår till exempel, när jag och Rasmus pratade jobb jag sökt, och jag berättade att en klädbutik i Göteborg sökte personal. Han tyckte det lät jättebra men jag sa att det "bara var snygga tjejer som jobbar i klädbutiker." För så tänker jag. Att jag inte skulle passa in. För att jag är inte en snygg tjej.

Rasmus säger att han önskar att jag kunde se mig själv så som han ser mig. Som förmodligen många andra ser mig. Men det sitter så hårt i huvudet, de där kommentarerna man alltid fått, och det kan göra så ont i mig. Liksom, VARFÖR, var det okej att prata så med och om mig? Vad hade jag gjort för att förtjäna det? Varför just jag?

Det är först de senaste två åren som jag vågar le och visa tänderna på foton. Som jag slutat att platta mitt hår och istället ha det lockigt, så som det är. Som jag kan uppskatta fördelar med att vara liten och kort. Och det visar kanske att jag kommit en liten bit på vägen. Men det är stor bit kvar.

Jag gjorde ett val för ett tag sen, och det var att sluta tala illa om andra människor. Att sluta umgås med andra som talar illa om andra människor. Att sluta umgås med människor som sänker min självkänsla. Att göra saker som får mig att må BRA. Och bara det har gjort att det känns bättre. Att det är jag som har kontrollen.

Så, tänk på det, ni som har någon som man skämtar lite extra med. Den personen ser det inte som något kul, det sårar oerhört och är bara jävligt elakt, och att det förmodligen inom den personen växer ett självförakt som matas av det ni säger.

Jobbsök och extra kär

Phu, vad jag har mejlat de senaste två dagarna. Skrivit om mitt personliga brev så det lät mer tilltalande, mejla, mejla , bifoga filer, foton, promota sig själv. Söka söka, googla.

När vi väl är nere i Alingsås ska jag också besöka butikerna. Det brukar vara bättre än att mejla och skicka spontanansökningar. Alingsås är ju en växande stad så jag håller tummarna för att även handeln ökar och att personal behövs. Göteborg ligger ju nära så där ska jag söka också, givetvis.

De senaste dagarna har jag varit extra kär. Kär i Rasmus, Valle och livet. Jag har haft en oerhörd livsglädje. Jag har också köpt mig en sprillans ny dagbok, och ska ta upp mitt skrivande igen. Den ska användas för att behålla positiviteten och för att hjälpa mig själv att inte fastna i negativa tankar och spiraler. Jag gör det väldigt lätt och jag måste påminna mig om att försöka se saker på ett annat sätt. Hitta lösningar för mig själv och peppa mig själv.

Det kanske låter fånigt, men för mig fungerar det. Känner jag mig nere så kan jag bara sätta mig och antingen läsa det jag skrivit innan eller skriva det jag känner då och vända det till något bra istället.
Påminna sig om saker man gör bra istället för att bara tänka på saker som strular.

Nu ska jag mata mitt nyvakna barn och sen kommer minikusiner och hälsar på!

Fina dagboken, du ska vara till stor nytta!

Mina älskade fina killar!