Julen då

Valles första jul är över. Den har varit lagom. Lagom mycket mat, lagom med paket, lagom med flängande, lagom med jul över huvud taget. Valle har varit sjuk så det har varit mer alvedon, ta tempen, försöka få i honom mat och passa på att sova när vi kunnat.

Julafton firades här hemma, Rasmus familj kom hit, åt mat och vi öppnade paket. Eftersom jag misstänkte att Valle inte fattar grejen med paket och vi bestämt att tona ner hela pakethysterin så fick han nappar, pyjamas, finkläder till bröllopet vi var på igår och lite byggklossar. Sånt som vi liksom behövde köpa ändå. Han tyckte mest det var roligt att vifta med papret och äta på snörena, och jag och Rasmus tyckte det var roligt att leka med byggklossarna. Sen fick han ju en del av alla andra runt om, mycket kläder, sängkläder, en taklampa och lite leksaker, tackar så mycket. 

Juldagen spenderades på sjukan eftersom Valle haft 40 graders feber i fem dagar då. De tog blodprov, kollade öron/hals, lungor och vi kämpade fram ett urinprov (inte jättelätt kan jag säga). Vallle charmade alla i väntrummet, åt upp sitt plåster, sprang runt i korridoren innan han däckade av trötthet. Fyra timmar senare fick vi åka hem för att återkomma nästa morgon för ett nytt urinprov (!!). Vi hade det faktiskt rätt mysigt på sjukhuset i väntrummet, film på tv, massa leksaker, duktiga läkare och rätt skön stämning. Iallafall, det var förmodligen bara en förkylning, men skönt att de tog det på allvar och inte bara skickade hem oss utan provagningar. Nu har han varit feberfri sen i onsdags natt, fint det. 

Annandagen blev det Tidaholm med min familj eftersom Valle var bättre. Ovanligt lugnt och sansat. 

Nu är julen över och det är skönt. 

Hej då blonda hår!

Efter fem år som blondin var det dags!

Bojkottar julklappshetsen, join me!

Jag har så länge jag kan komma ihåg, känt att det här med julklappar är väldigt överdrivet. I skolan var det en tävling om vem som fått flest och dyrast prylar, vilket gjorde att vi med lite mindre pengar kände oss utanför om vi fått en begagnad cykel (för det var väldigt fult med begagnde grejer av någon anledning) istället för en ny mobiltelefon. Sen när man blev äldre så kom istället pressen på att man skulle ge bort julklappar till höger och vänster. För det första tycker jag att det är skittråkigt att köpa presenter och sånt, och för det andra har jag aldrig fattat grejen. Alltså nu fattar jag ju. Att vi är hjärntvättade av detta jävla konsumtionssamhället till att tro att vägen till lycka går genom spenderandet av pengar på onödiga saker. Vi är dåliga människor om vi inte ger bort julklappar (och mors dag-, fars dag-, alla hjärtans dag-, första advent-, påsk-, och jävla födelsedagspresenter). Hur kan vi säga att vi älskar vår mamma om vi inte ger henne den där gamla ljusstaken vi såg billigt på nån stormarknad förra veckan, fy skäms om man kommer tomhänt! 

Jag köper hellre en present till någon jag tycker om ifall jag hittar något denna verkligen skulle uppskatta, oavsett vilken tid på året det är. Att köpa en massa saker bara för att man "ska" ger mig en dålig smak i munnen. 

Och människor som skriker högt om att man ska tänka på naturen, köpa ekologiskt osv, verkar helt glömma av sina egna riktlinjer så fort det närmar sig en högtid. Detta med överkonsumtion är den största miljöboven och vi MÅSTE fan lägga ner vårt sjuka shoppande! Vi måste bryta oss fria från konsumtionstvånget och inse att det är bullshit. 

Nej, vi skippar julklapparna, och kommer njuta av att vara tillsammans, äta en god julmiddag, frossa i skumtomtar och titta på halvdåliga filmer på tv tills vi däckar av matkoma i soffan. Jag och Rasmus lägger hellre pengar på något som vi kan göra tillsammans någon annan gång. Valle kanske får nån liten grej, nått som han behöver i så fall, han fattar ju ändå inte grejen med presenter. 

Det var allt för idag. Nu ska jag torka skit! 

Hålla intelligensen vid liv

Att gå hemma med barn är ju inte överdrivet stimulerande för den del av hjärnan som är i behov av intelligenta samtal. Det tror jag att alla är överens om. Man tappar lätt förmågan att konversera med andra vuxna på den nivå man är van vid sen tidigare. Man är lite trögare i tankeverksamheten (har nog med sömnbrist att göra) och fokus ligger alltid någon annanstans (blöja, mat, vart är ungjäveln nu då?, försöka rädda blomkrukor eller bara kolla efter rena faror).

Ordförrådet krymper lika snabbt som bekantskapskretsen och hjärnan går på ren koffeindrift. Jag tänkte att jag ska börja använda mig av Valle här hemma för att liksom komma ikapp nu när jag snart ska ut i arbetslivet igen. Som när jag tex ska hänga upp tvätt och han ska "hjälpa till", med andra ord riva ner det jag hängt upp och sprida runt i lägenheten, så försöker jag förklara för honom att han är snäll men att det ändå är typ kontraproduktivt. Eller att äta blomblad kan vara direkt förenat med livsfara.


 Ja, det låter inte mycket, man man gör ju vad man kan.

Raslös, ensam hemma

Rasmus och Valle har åkt till Valles farbror. Jag är ensam hemma. Hade tänkt att passa på att sy upp våra gardiner ifred, men det är fasligt svårt när man inte äger ett strykjärn (jag vet, minuspoäng på vuxenlistan). Fick ge upp den idén. Satte mig att kolla på tv. Kunde inte slappna av. Började rita lite. Kunde inte slappna av. Dammsög lägenheten. Plockade iordning alla Valles leksaker. Fluffade upp soffkuddar. Skurade badrummet. Vek tvätt. Lagade mat till Valle. Och nu sitter jag här. Fortfarande rastlös. Saknar mina killar. Vill inte alls vara ifred mer nu.

På tal om något annat så är jag grymt trött på mitt hår. Trött på det blonda. Men vad ska jag göra? Brunt? Rött? Lugg? Inte lugg? Tänker mig lite som Titiyo, jävla snyggt alltså!

Att gå helhjärtat in, och vakna upp med styrka

Som alltid när jag finner något intressant så blir jag totalt uppslukad. Det senaste jag snubblat över är något som kort och gott kallas feminism. Jämställdhet. Genusfrågor. Orättvisor.

Jag ångrar att jag inte läste på om detta för många år sen, tycker det är skit att vi inte fick lära oss sådant här i skolan, för då hade förmodligen mycket av mitt liv sett helt annorlunda ut. Eller också kanske man behöver gå igenom vissa saker för att senare, mycket senare, komma ur det starkare. Klarare. Som jag gjort nu. Mina ögon öppnas, jag ser det överallt. Föraktet. Förtrycket. Det som vi kallar vardag. Det som gör oss (både män och kvinnor) till människor vi förväntas vara snarare än de vi verkligen är. Samhället. Det suger. Det suger så jävla hårt. Fy fan.

Jag vill att Valle ska växa upp och känna sig fri att vara precis den han är. Utan rädsla. Utan att bli hånad. Utan att känna sig "fel" om han inte lever upp till det machoideal som finns idag, bara för att han är född till man. Att han får sunda värderingar. Respekterar alla människor.

Jag vill att mina småsystrar ska veta att är vackra precis som de är, att all sexism vi matas med varje dag är bullshit. Att de ska känna sig trygga på krogen, i parken, på bussen, i mataffären, utan rädsla för att bli sexuellt ofredade. Att ingen har rätt till deras kroppar, oavsett vad de har på sig eller hur fulla de är. Att de är sina egna.

Jag skulle kunna skriva en bok om allt jag tänker just nu. Jag är så upprörd. Jag känner mig så lurad. Hjärntvättad. De som säger att feminism är överflödig och överdriven, läs på. Läs på ordentligt, och tänk efter. Fundera riktigt noga. För att nej, det funkar inte att bara vara humanist, även om det låter fint.  Det är en annan sak. Det är så lätt som att googla de båda uttrycken.