Förlossningsberättelse

Efter att i flera dagar bara gått och letat tecken på att förlossningen kan vara på gång så vaknar jag den 2 januari kl 9.30 av att något känns annorlunda i kroppen. Går upp och känner då något som jag tror är en värk. Efter några minuter kommer en till, och sedan en till, och en till… Rasmus vaknar vid ca 10.00 och då börjar vi klocka dem för att ha lite koll. Värkarna kommer med mellan 2-7 minuters mellanrum men är inte jättesmärtsamma än så länge. Vi hade planerat att åka till Göteborg den dagen för att fira Rasmus brorsdotter som fyllde år. Så jag försöker tänka bort värkarna, fixar mig iordning, packar lite vatten och frukt att ha på vägen och Rasmus bär ner BB-väskan i bilen för säkerhets skull. Men precis innan vi ska åka, vid ca 12.00 så inser jag att det inte är en så bra idé. Värkarna har nu börjat göra ondare och komma tätare, så vi stannar hemma.

Värkarna håller på hela eftermiddagen, vi har lite kontakt med förlossningen som säger att vi är välkomna in på en undersökning om vi känner att vi vill det. Vid ca 17-tiden så bestämmer vi oss för att åka in och se om värkarna gjort någon verkan eller om vi får åka hem igen. Än är inte värkarna så starka att jag inte kan hantera dem. Vi kommer in och de mäter sammandragningarna i en halvtimma ungefär och gör sen en undersökning. Jag är då öppen 1,5 cm och de skickar iväg oss för att äta och gå promenad och vill att vi ska komma tillbaka tre timmar senare. Så vi åker in till Skövde och äter pizza, försöker oss på en promenad (som vi får avbryta efter bara några minuter då värkarna gör alldeles för ont för att gå) och åker istället till Skara och tillbaka och lyssnar på musik och jag försöker vila. Det är nog många tankar som snurrar i våra huvuden under den bilfärden, haha.

Vid kl 21 är vi tillbaka och då har jag öppnat mig till 3 cm och vi skrivs alltså in på förlossningen. Jag får ta en dusch som tydligen skulle vara lugnande, men jag tyckte bara att det var kallt och jävligt så vi ville till rummet ganska så snart istället. Förlossningsrummet var faktiskt mysigare än vi tänkt oss och vi försöker känna oss som hemma. Jag tar sängen och Rasmus fåtöljen. Nu är klockan ca 22.45. Efter en timma vill jag ha lustgas, men den var inte mycket för mig. Mina värkar gjorde ju skitont med en gång så lustgasens verkan kom ju inte fören värken var slut. Men då gjorde den dock att jag kunde vila mellan värkarna. Ett tag, efter myyyycket intensivt lustgasinhalerande, blev jag så hög att jag kände för att gå ut och ta en cigg och var nästan på festhumör, haha!! Jag som inte rökt under hela graviditeten! Bara stod snett lutat mot gåbordet och log fånigt och skrattade hest. Rösten blir ju helt sjuk av lustgasen haha, herregud. Då är klockan kanske 02.00 och då beslutar jag mig för att lägga ner lustgasen. Kände att jag kunde hantera värkarna bättre utan faktiskt.

Kl 03.55 tar de hål på vattnet och jag ber då också om epidural för då har jag så ont att jag känner att jag inte klarar en sekund till. Det dröjer visserligen en timma till eftersom narkosläkaren är upptagen. Då är jag öppen 7 cm och vi känner, att SNART kommer nog bebis, det har ju gått ganska snabbt allting ändå. MEN! Epiduralen stannar upp allt och det går tillbaka 2 cm och då ville jag fan gå och dö typ. Fast det var samtidigt uuuunderbart att bli av med smärtan och jag kunde faktiskt sova ett par timmar. Nu hade vi varit inne i ca 12 timmar och var ganska slut.

Ända fram till 11.30 så öppnades jag bara till 7 cm igen och allt kändes hopplöst. Då hade jag haft värkstimulerande dropp i flera timmar men det hände inte mycket ändå. De var tvungna att ta ett PH-värde på Valdemar för att se om de kunde öka dosen ännu mer och det var okej som tur var. Så, på en timma så öppnades jag de sista 3 centimetrarna. Det roliga var att det var under den timman Rasmus gick iväg och käkade (efter mycket tjatande från personalen som såg att han bara blev blekare och tröttare hela tiden av mat- och sömnbrist). Så när han kom tillbaka så fick han en glad överraskning.

Dock så var inte Valle nere ordentligt så i flera timmar fick jag ligga med krystvärkar och hålla emot, och DET var inte lätt. Epiduralen hjälpte fortfarande mot smärtan , men det trycket var ju inte klokt. Fick kämpa för livet för att inte krysta. Till slut gick det inte mer och Rasmus ringde på personalen.

Kl 16.45 fick jag börja krysta och smärtan när han verkligen var på väg ut går inte beskriva, för fy i helvete. Jag visste, och var beredd på att det skulle göra ont, men jag var ändå inte beredd på DEN smärtan. Jag trodde inte det var sant! Rasmus säger att jag gav honom blickar fulla av panik och en gång ropade jag till och med efter mamma. Haha!! Men kl 17.20 kom han äntligen ut. Väldigt varm och blöt kom han upp på min mage och han kissade på mig det första han gjorde. Han skrek inte, utan gnydde och knorrade, och det har han fortsatt med! Det hela var väldigt känslosamt, söligt, blött och vackert, haha. Och att det var en kille kom inte som en överraskning, tvärtom, vi visste ju nästan att det var en liten Valdemar där inne.

Barnmorskan sa att jag nog var gjord för att föda barn, för att krysta gick alldeles utan komplikationer och så smidigt som det bara kunde. Men det var jättekonstigt efter, hade tagit i så mycket och spänt ansiktet så att jag hade helt sjuka ryckningar i ansiktet i typ en halvtimma efteråt. Hela ansiktet drog ihop sig på ena sidan och jag kunde inte konrollera det. Haha måste sett så jävla fult ut. Sen fattar jag inte alls de som säger att all smärta bara är borta när bebisen kommer ut. Gjorde ju ASONT när de skulle sy, även om det bara var två ynka små stygn. Kändes som någon hade bränt hela härligheten med eld, fy fan.

I alla fall, sen blev vi lämnade ifred och fick den omtalade ”födelsedagsfikan” som var det godaste jag någonsin ätit, efter 24 timmar på förlossningen med bara apelsinsaft, oerhörd smärta och i princip noll sömn.

Även om det tog ganska lång tid tycker både jag och Rasmus att det var en alldeles perfekt förlossning. Det var roligt, smärtsamt, mysigt och omtumlande. Allt på samma gång.

Gungeligung

Igår testade vi vår bärsele igen, och nu kändes det mycket bättre än för några veckor sedan. Han är ju mycket stabilare i nacken nu och somnade efter bara några minuters vaggande i den. Samma sak med babysittern idag. Somnade efter några få minuter. Sover fortfarande i den. Skönt att det finns lösningar ändå, för soffan eller sängen går han absolut inte med på att ligga i. Det går ju inte gunga då, haha!

Kanske finns det en chans att jag kan få saker gjort på dagarna i framtiden ändå :)

6 veckor stor

Idag är Valle 6 veckor. Han utvecklas mycket och snabbt nu. Varje dag märker man skillnad. Han har bjussat på lite leenden, är väldigt vaken och kikar omkring, sovit själv i tre nätter i vagnen (iaf första delen av natten ca 4-5 timmar) och blir starkare i kroppen. Vi har fått gå över till storlek 56 i kläder så växer gör han också.

Var på BVC idag hos barnläkaren. Allt såg fint ut. Nu väger han 4795 gram och är 54 cm lång. Han är ju så himla stark också så idag har han fått ligga lite på mage och öva. Min lilla bodybuilder :)

Bra sömn och första leendet

De två senaste dagarna har Valle sovit flera timmar i sträck. I vagnen. Inomhus. Enda stället han går med på att sova utan mig. Så vi får ha vagnen i vardagsrummet. Och i sovrummet. Inatt sov han fem timmar i vagnen bredvid sängen och jag fick alltså sova ifred för första gången sen han föddes. Det var jävligt gött faktiskt.

Idag har han också visat sina första leenden! Ohhh, så fin han var. Två stora leenden på rad efter han ätit, sen log han på skötbordet när han fick lufta rumpan och sen igen när Nikita var här och busade! Finaste jag sett :) Hoppas Rasmus får se också nu när han kommer från jobbet.

På bilden i mitten lyckades jag få med lite av ett leende, haha.

Jäkla mjölk och magknip

Valdemar har ett tag haft problem med magknip. Så sedan en vecka tillbaka har jag låtit bli allt som innehåller mjölkprotein och han har varje dag blivit bättre, och de senaste dagarna har det inte vart något ont i magen alls. Inget gnäll, inget skrik, ingen missnöjdhet. Så, igår tänkte jag att jag skulle testa något med mjölk för att vara säker på att det var det magen krånglade av. Så jag åt pizza till middag och såklart, ända sedan sent igår kväll har han haft jätteont i magen, skrikit, gnällt, pruttat MASSOR.

Men  nu vet vi ju det då. Vill vi ha en glad och nöjd Valdemar som mår bra så får jag ge fan i allt som innehåller mjölk. Även om det blir krångligt för oss att laga mat så är det ju sååå värt det om han slipper ont i magen. Och BVC som sa att jag "ABSOLUUUT inte behövde hålla mig ifrån mjölk för bebisar haaaar ju ont i magen". Tur jag litar på min magkänsla och testar mig fram ändå.

Gamla tider i bilder

Sitter och tittar på gamla foton från de senaste åren. När jag nu sitter här hemma, mammaledig, trött och i en bebisbubbla så är jag glad att jag ändå gjort så mycket innan jag skaffade barn. Året i Dublin, alla vänner, fester, fina somrar. Många öl har druckits, konstiga fester har upplevts, nya bekantskaper som gjort både ont och gott för själen. Semestrar & kaos. Allt detta ledde mig fram till där jag är nu. Otroligt kär i Rasmus och förbannat förälskad i Valdemar.

5 veckor

Idag är Valdemar hela 5 veckor gammal. Han börjar bli stor kille och är inte alls "nyfödd" längre. Han börjar få goa tjockisvalkar, och växer så det knakar. Han tittar oss i ansiktet och i ögonen. Idag när Isabelle var här tror vi att han log på riktigt. Åh så fint det var. Men är svårt att avgöra om det verkligen var ett leende eller en grimas, haha!

Det går så himla fort, snart åker han väl moppe och snusar. Våran lilla bebis!

1 månad gammal!

Igår blev Valdemar en månad. Det firade han genom att väcka mig med att bajsa igenom blöjan. På mig, på filten han låg på i mitt knä och ner på lakanet i sängen. Mysigt. Där försvann mina chanser att somna om kan man säga.

Det märks att han blivit större. Både viktmässigt och på hans sätt. Han har ju gått upp ett kilo sen han föddes och vuxit några cemtimeter på längden. Sen är han mycket vaknare i blicken, har längre vakna perioder och kollar sig omkring mycket mer. Hans utseende har börjat synas också, han ser inte bara nyfödd ut utan man börjar få en idé om hur han kommer se ut. Finast i världen, självklart!

Men han har också blivit gnälligare. I förrgår natt skrek han i fyra timmar, inget funkade, till slut somnade han nog av ren utmattning. Fruktansvärt magknip förmodligen, hela hans kropp visade att han hade ont. Sen sov han i flera timmar. Första gången han var sån och vi kände oss helt hjälplösa. Hoppas det inte fortsätter, stackarn. Och stackars oss. Det var verkligen jobbigare än jag trodde. Tänker på dom som deras barn skriker nästan hela tiden. De är hjältar som klarar det!!

Härmapa!

Haha, sjyst farsa!

Sorgen

Det är svårt att kombinera alla känslor. Den omåttliga lyckan över Valdemar och den ofattbara sorgen över Niclas. För sorgen finns där. Hela tiden. Lyckan också. I ett enda virrvarr. Hur gör man liksom? Hur sörjer man? Man önskar att det fanns en mall att gå efter, men det gör det ju givetvis inte. Allas sorg är olika. Min sorg är endast min. Mina minnen och tankar och känslor är mina. Det är något som är oerhört svårt att sätta ord på.

Det har nu gått lite över två månader. Det är ingen tid alls när man tänker efter. Skillnaden på nu och i början är att nu kan man nu leva en hel dag utan att gråta. Det kan till och med gå en hel vecka. Men sorgen, är lika svår och tung. Den blir annorlunda hela tiden, lättare på vissa sätt och svårare på andra.

För folk utifrån är detta något som de kanske redan kommit över, vardagen och tiden går, folk glömmer. Men glöm ändå inte att för oss i familjen är sorgen fortfarande som ett stort öppet sår som slits upp lite varje gång hans namn näms, varje gång man ser ett kort, varje gång man minns. För även om vi på något sätt lärt oss att leva med det, eftersom vi är tvungna, så sörjer vi lika mycket som för två månader sen.