Långresa med brötigt barn

Åhhåå! Kan det bli november nu? För då ska vi till Thailand. I en hel månad. En månad av sol, bad, backpacking och njuta av livet. Detta har vi planerat och strävat efter så länge och det är underbart att det blir av nu. Vi vet inte vart vi ska än eller vad vi ska göra, men tanken är väl att det ska bli lite som det blir. En månad är en lång tid och vi vill inte planera för mycket. 

Som tur är så flyger vi nattetid och då sover brötet kanske (snälla snälla snälla) mesta av vägen. 11 timmar på ett flyg med hyperbarnet känns ju...spännande. 

Nu kommer det vara med stor glädje vi jobbar hela sommaren, och sparar våra pengar! Detta har jag längtat efter att göra hela mitt liv.

Vi övar redan i solen med hatten på! 

Första barnfria natten

I lördags var det dags. Det vi längtat efter så länge. Vår första barnfria natt. 16 månader tog det.

Eftersom Rasmus fyllt 30 nyss så har det smusslats och grejats länge för att få ihop det. Mycket har skitit sig på vägen, det mesta precis innan, men iväg kom vi till slut.

Några timmar på hotell. Rödvin, badkar, musik. Bara vara vi. Sen blev det fest såklart. Detta avslutades med hotellfrukost och glädje över att inte bli väckta av en dansk skalle (eller få en dregglig napp intryckt i munnen, att Valle äter ur blomkrukan, sätter sig i våra ansikten etc) kl 06.47. Men sen längtade vi efter brötet och kunde knappt komma hem snabbt nog.

Med tanke på att vi fick hitta ny barnvakt kvällen innan och att Valle sen vaknar upp med feber så är jag otroligt glad att det ens blev av. Tack Emily, fantastiska människa! 

Det var en fantastisk helg, det är nyttigt att få vara ensamma emellanåt. Men nu njuter man extra mycket av att ha en varm minimänniska bredvid sig i sängen.

Att springa

Jag har aldrig tränat. Egentligen. Jag har alltid trott att jag inte kan. Att det inte är min grej. Jag gick på olika pass på gym i ett halvår ungefär, men blev uttråkad och kände mig osäker, att andra tittade och tyckte jag var löjlig (dålig självkänsla givetvis). 

Nu har jag kommit igång med löpningen ordentligt, mycket tack vare att jag springer med min kompis Emily, det är otroligt peppande att springa tillsammans med någon och att man kan hjälpa varandra när det känns tufft. Och jag har kommit över en gräns, mer psykiskt än fysiskt, jag har pallat springa 5 km utan problem och utan att stanna/gå. 5 km ren löpning. Jag klarar ju det! Lätt! Igår sprang jag till och med ensam, det kändes fantastiskt. 

Den största fördelen är att jag börjar lära känna hur min kropp fungerar vid träning. Att det tunga som kommer efter 2-3 km försvinner bara man fortsätter springa, hållet man får i sidan försvinner bara man härdar ut en liten stund. Sen kommer välbehaget. Lyckan. Ro i själen. Och jag vill bara fortsätta springa. För jag vet att jag kan. Jag kommer snart att kunna springa en mil, och det vill jag göra också. Det ska jag träna mot. Jag kommer att fortsätta anmäla mig till olika lopp för att ha något att träna för, även om det psykiska välmåendet är skäl nog.

Ikväll ska jag springa igen och jag längtar redan.