Vemodigt

Många gånger kommer jag på mig mig själv med att minnas tillbaka på hur det var innan man fick barn. Jag tänker på hur jag och Rasmus satt under hans fläkt och kedjerökte och drack vin och blev fulla och kära. Man gjorde sig snygg och drog ut och visste inte riktigt vad kvällen hade att erbjuda. Det var pirrigt, spännande och okomplicerat. Man hade egentligen inte ansvar för någon annan än sig själv.

Och herregud vad jag kan sakna det! Jag kan sakna att ligga och hångla i soffan utan att bli avbrutna. Att vara fulla och ansvarslösa. Spontana. Att dansa. Gå på förfest. Efterfest. Få sovmorgon.

Det är ju en del av ens liv som man inte får tillbaka. Och för mig kan det vara en stor sorg. Samtidigt som jag älskar Valle över allt annat och han förgyller vårt liv, givetvis. Missförstå inte. Men jag kan tycka det är svårt att hitta tillbaka till mig själv efter graviditeten och nu när man är hemma med honom. En stor del av mitt liv har gått över till något annat och anpassningen tar lite tid. Jag och Rasmus har inte varit ensamma sen Valle föddes. Vi skulle behöva gå ut och dansa och dricka vin. Bara vara vi. Rasmus och Natalie.

Är det ingen annan som känner så? Att det är så lätt att gå in i mamma/pappa-rollen att man tappar bort sig själv.

Detta jävla sockret gör mig galen

Den senaste veckan/veckorna har varit sådär. Jag har varit nere och saker har varit...struliga. Så, det började med att jag skulle "unna mig" mjukt bröd till tacosen. Jag var ju faktiskt ledsen. Och när jag ändå höll på kunde jag köpa en påse chips också. Men sen skulle det vara nog. Tänkte jag. Det var det nu inte.

Ni kanske tycker jag är helt bäng med detta, men det är såhär att jag är FRUKTANSVÄRT beroende av socker. Börjar jag så kan jag inte sluta. Det går inte. Det har blivit pizza, bröd, godis, chips, popcorn, ris, McDonalds, ALLT med kolhydrater. Gärna vita, snabba, livsfarliga som jag trycker i mig utan att ens njuta av det. För att jag måste. För att min kropp  säger att jag behöver det. Jag har varit ständigt hungrig, sugen, otillfredställd, rotande i skåpen efter något att äta. I förrgår så tryckte jag i mig en näve chips från kvällen innan till frukost, samtidigt som jag stod vid spisen och lagade mat.

Det är den otäcka sanningen av vad "vanlig mat" gör med mig. Alla är inte sådana här och de som inte har de problemen kanske inte förstår. Men på vanlig kost så väljer min kropp och hjärna godis före mat, eftersom "maten" jag äter inte är annat än socker egentligen. Det har alltid varit så och jag har alltid mått dåligt. Det är ju inte konstigt. Jag får noll energi, svårt att sova, huvudvärk, trötthet, ont i magen, svullnar upp, humöret är katastrof.

Idag är det måndag och nu vill jag inte mer. Nu vill jag vara mätt. Och nöjd. Utan sockerchocker som tvingar mig att äta mer skit. Jag vill äta mat.

Pirr i magen

Här sitter vi vid köksbordet, jag och Valle. Han roar sig med att slänga ner leksaker på golvet som jag får plocka upp och jag roar mig (nåja) med att betala räkningar, föra över pengar till matkontot och så vidare.

Snart går flytten till Alingsås och det är med ett pirr i magen. En nystart. Vår stad. Valles framtida hemstad. I GP förra veckan hade de flera sidor om vilket superkommun Alingsås är, att det är framåtanda och den växer, hela tiden, speciellt barnfamiljer flyttar dit. Well, look at that! Det var så himla roligt att läsa och det gör att jag känner mig ÄNNU mer nöjd med vårt val. Nu sitter jag och nästan hoppar på stolen av iver att börja jobba. Inte för att jag har något jobb än, men ändå, jag får ligga i, vara asjobbig och både skicka CV, ringa och besöka. Inte ge mig. Det blir nog bra. Valle har en dagisplats och jag är good to go!

Det första jag ska göra när kassan här hemma utökas är att egoboosta mig själv. Köpa en het klänning, köpa snygga skor, gå till frissan, kanske dra en massage. Ah, ni fattar grejen. Det blir liksom inte mycket sexiga klänningar eller massage när man är hemma med en huligan, jag får lägsta mammapenning, och vi i princip lever på en inkomst som Ramus jobbar röven av sig för. Det SUGER! Men snart. SNART.

Jag ser ljuset!

 

Tandgnissel och mamma

Valle håller ju på att få en massa tänder i överkäken. Typ fyra. Nu har det värsta hänt. En av dem har kommit ner och han har kommit på att han kan GNISSLA den mot undertänderna. Jag ryyyyyyser. Huuaa. Kan knappt skriva om det. Och han sitter här vid köksbordet och gnisslar as we speak. Uuööhh.

Igår kväll när han gick fram och tillbaka längst soffan som han gör varje dag så var han lite gnällig och trött. Helt plötsligt säger han MAMA. Inget ovanligt men det brukar vara MAMAMA. Jag väntade på ett tredje MA, men det kom aldrig. Jag tycker att vi kan säga att det var helt med mening och inte alls en slump att det tredje MA-et uteblev en gång.

Så, Valle har sagt mamma. Så det så. 

Baby in a box.

Många tankar om framtiden

Det händer mycket i mitt huvud nu. Många tankar. Beslut som ska tas.

Det handlar om min utbildning. Jag klarade inte min senaste tenta, inte ens på tredje försöket, trots att jag råpluggade. Varför är andratentor och tredjetentor så jävla mycket svårare än förstatentorna?
Om jag ska vara ärlig så hjälpte detta mig bara en bit på vägen mot ett beslut om ytterliggare studieuppehåll. Att skjuta upp skolan. Börja jobba. Tjäna pengar. Fundera. Tjäna PENGAR!

Det senaste årets händelser har påverkat mig oerhört och jag kanske inte ska vara så hård mot mig själv för att jag inte klarar av det just nu. Jag har noll motivation till att studera, jag känner ingen glädje att komma tillbaka till skolan, pressen är alldeles för stor. För det är inte "bara en termin kvar". Inte för mig. Det är en termin + fyra tentor som ska skrivas innan januari + en rapport om mitt framtida examensarbete. Min hjärna kollapsar. Jag klarar inte av det. Och det är OKEJ.

Det handlar inte om lathet eller att jag ger upp. Det handlar om att vara realistisk, att se till mina förutsättningar, och den senaste årets händelser och hur det har påverkat mig. Hur det fortfarande påverkar mig. Jag måste göra det som är bäst för mig och min familj. Och det som känns bäst just nu är att skicka skolan åt helvete och börja jobba. Släppa de höga kraven på mig själv och följa magkänslan.

Jag ska ta mig en RIKIGT stor funderare samtidigt som jag ska bomba företag med mitt CV. Och telefonsamtal. Och besök.

Skitdag

Den 18:e varje månad vaknar jag med en klump i magen och ångest. Det är den värsta dagen. Jag vill bara ligga kvar under täcket tills nästa morgon och hetsäta chips tills jag spyr. Men med en bebis så går inte det. Jag måste gå upp, jag måste ge Valle mat, jag måste vara närvarande och jag måste försöka vara en bra mamma. Tålamodet är inte det bästa, tårarna är många, men det går på något sätt tills Rasmus kommer hem. För att jag måste.

Det enda jag har märkt som lättar på min ångest är när jag har tränat. Den försvinner, eller iallafall det mesta av den, och ersätts av lugn och välbefinnande. Och nu när fotjäveln inte är ett dugg bättre efter en vecka så KAN jag inte träna. Jag kan inte ens ta en promenad för jag måste vila foten så att den får en chans att bli bra. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. När jag väl hittat ett sätt så skiter det sig. Det är så orättvist och det känns ibland som att det är meningen att man ska må så jävla dåligt som möjligt.

Jag hatar den här dagen.

Föräldraledig, studerande, jobbsökande 24-årig kvinna söker mer timmar på dygnet.

Just nu är det förfärligt många bollar i luften. Samtidigt som jag är föräldraledig har jag mina extremt roliga tentor att plugga på, jag väntar på ett tentaresultat, jag ska komma på vad fan mitt examensarbete ska handla om OCH jag måste söka jobb inför våren. Jag måste dels få in en fot någonstans så att jag har något när skolan är slut och dels behöver vi mer pengar. Plus att jag tycker det är roligt att jobba. Faktiskt.

Jag har skrivit CV och personligt brev och igår skickade jag mitt första jobbmejl till en butik i Alingsås. Jag sökte både extrajobb och för nästa sommar. Jag har ingen aning om ifall de söker personal men nu vet de att jag finns. Får väl gå in och visa mitt försäljarleende också. Hähä.

Men en del saker har hänt:

Valle har fått förskoleplats på den förskolan jag skrivit om tidigare. Den ligger rakt över vägen i princip och är en fristående Waldorf-skola. Ekologisk närproducerad mat som lagas på plats. Dock vegetarisk, men skit i det, han får ju kött hemma.

Han håller på att få tre (eller fyra, är inte säker) tänder samtidigt i överkäken. Mycket dreggligt och lite gråtigt.

Han vägrade att äta den hemlagade havregrynsgröten med det hemlagade äppelmoset jag gav honom. Mycket kväljningar. Industrigröt är tydligen godare. Ingen tacksamhet alls visas för sin mors slit i köket. Så att, eh, det har ju inte löst sig i och för sig. Jag kanske får börja blanda 50/50 med gröten också. Så att han vänjer sig. Gillar inte industrigröterna, känns som man blandar vetemjöl med vatten, mums tycker Valle. Det tycker inte jag.

Busigt med byxorna på huvudet.!

En stor lättnad

Jag har snart varit utan facebook i en vecka. Jag trodde det skulle vara jobbigt, men sanningen är att direkt när jag tog bort den så var det som en stor tyngd släppte från mina axlar. Jag andades ut. Av många olika anledningar. Jag har knappt reflekterat över att jag inte haft den den här veckan. Enda jag har märkt är att antalet läsare på bloggen minskat när jag inte länkar den där längre, men what the hell. Småsaker.

Nu börjar det äntligen bli höst ute. Jag har varit trött på sommaren i flera veckor. Jag vill ta på mig jacka, halsduk, vantar, mys och pys. Slippa svettas . Andas frisk luft. Jag har nästan känt mig kvävd av värmen det senaste. Jag blev överlycklig idag när jag tittade ut och det var småregnigt och grått. Hallelujah!

Och rökningen då? Jodå, när jag väl bestämde mig att NU FÅR DET VARA BRA, så försvann också suget. Oerhört konstigt. Från att ha gått hela graviditeten + amningen och varit nästan konstant röksugen (och inte rökt ska jag påpeka) till att börja småröka igen när jag var "fri" till att bestämma mig för att sluta igen och suget försvinner. Så himla konstigt. Jag antar att jag slutar av en anledning den här gången som inte är för någon annan än mig själv. Nu är det JAG som bestämmer. Jag vill inte röka för MIN skull. Och då gör jag inte det heller.

Och jag är stolt. Att jag kan ta kontrollen över saker i mitt liv. Jag har sagt det förut: jag vill inte låta NÅGOT beroende styra mig och mitt liv. JAG är den som ska ha kontrollen. Inte cigaretterna, godiset eller alkoholen, eller vad det nu kan vara. Bara jag. Och det går ju faktiskt bättre än förväntat :)

Frustration gånger tusen

Valle har ju lärt sig att stå upp när han håller sig i. Nu håller han sig bara med en hand. Och tror att han kan gå. Han vänder sig om, släpper och ska gå iväg. Och ramlar. Hela tiden. Vi har fått flytta undan bordet i vardagsrummet så han kan gå längst sofforna utan att slå huvudet i bordet. Vi har ett jättefint hem nu för tiden. Inte alls kaos. Eehh...

Foten då. Den gör fortfarande ont. Känns fortfarande vrickad. Jag vet faktiskt inte när jag kan börja springa igen. Jag antar att jag, som helt otränad, har velat för mycket på för kort tid. Eller också så är det att jag behöver ilägg i skorna, att mitt nedtramp blir fel, eftersom jag är lite sned. Men när fan ska man ha råd med det då? Jag blir så frustrerad. När jag äntligen i mitt liv kommit igång och tycker om det, då ska det skita sig i alla fall. Är det inte meningen att jag ska träna? Ska jag vara en jävla chipsätande soffpotatis som jag alltid varit? NEJ, jag vill inte!

Har tagit ner en app som heter iMuscle. Den visar alla kroppsövningar och vilka muskler de tränar primärt och sekundärt. Mycket bra för oss som inte kan något. Så länge det är så kort tid tills vi ska flytta så är det ingen idé att gå med i ett gym, så jag får träna hemma. Då är detta perfekt. Så länge foten är kass så får jag hålla mig till de övningar som inte belastar fötterna (blir inte så många kvar om jag ska vara ärlig). Men det är bättre än inget. Jag känner mig redan frustrerad av att inte varit ute och sprungit, vad fort man vänjer sig.

Och ja, jag åt chips och godis igår. Och ja, jag ångrar mig. Det var inte särskillt gott och magen är kass och svullen. Det jävla sockerberoendet man dras med är fan värre än nikotinberoende. Jag vet att jag kommer må dåligt, att jag kommer må illa och få ont i magen, men ÄNDÅ kan jag inte stå emot ibland. Det där med att "unna sig" stämmer inte riktigt in där känner jag. Inte när upplevelsen blir negativ. Vad är det man unnar sig då? Smärta? Den lilla lilla njutning man känner är inte värt problemen som kommer efter. Inte för mig i alla fall. Men trots att man VET detta så slinker det där jävla godiset ner i kundvagnen emellanåt. Oh well.

Överansträngning?

Igår var jag ute och sprang igår. Gav mig fan på att det skulle vara över 4 km och jag skulle klara det på under 30 min. Sträckan blev 4, 25 på 29 min och 45 sekunder. Kändes väldigt bra igår. Hade energi att spurta det sista och hade nog klarat hålla ett ganska högt tempo upp till 5 km. Men jag valde att stanna när det kändes som jag uppnått det jag ville. Det var första gången jag sprang på asfalt och det kändes också bra. MEN, efter jag duschat igår kom smärtan smygande i höger fotled och upp en bit bak i vaden. Tänkte det skulle gå över, men har lika ont idag. Känns nästan som en vrickning, men jag vrickade mig inte. Jag får nästan halta. Ska smörja med Voltaren och vila idag och se vad som händer. Någon som vet vad det kan vara? Är det överansträngning?

Så jävla typiskt om jag ska få ont och inte kunna träna nu när jag kommit igång!!! Gaahh! Ska köra muskelövningar också, hemma, endast kondition räcker inte, jag måste få styrka i kroppen också. Så tänker jag i alla fall. Speciellt ryggen behöver tränas upp (och röven, haha, och magen, oops). Nej men seriöst, jag har frukansvärt dålig hållning och det beror nog på att jag aldrig tränat. Det vill jag ändra på.

Early morning

Valle brukar vakna vid ungefär halv åtta på morgonen, det känns lagom, då är jag också pigg oftast att gå upp (som att man har något val). Men idag har han gråtit, vridit sig, krånglat från klockan 6 ungefär. Så vid 7 gjorde jag en flaska, försökte få honom att somna om, syntes att han var jättetrött. Han åt och blundade, men när flaskan var slut var det samma sak igen. Vrida, gråta, gnugga i ögonen. Då var det bara för mig att gå upp och acceptera mitt öde. Nu sitter jag med en stooor kopp kaffe, försöker vakna till, och få bort huvudvärken som kommer med en krånglande morgon. Valle sitter trött och rödögd i sin matstol och skiter.

Ikväll blir det att springa igen. Ska försöka springa i stan, lite improviserat. Måste försöka pusha mig mer, jag klarar mer, jag vet det, men benen har känts helt slut de senaste gångerna. Tror att det är att jag börjar för långsamt, bättre att sätta en högre hastighet med en gång, det är inte lika jobbigt. Och jag känner mig inte sådär mör och slut när jag kommer fram, men benen orkar inte bara under turen. De känns blytunga och myriga. Jag käkar magnesium, får hoppas det hjälper snart, är ju asjobbigt med myror i benen.

Haha, ser ut som han har megahänder.

Slopar allt negativt

Den senaste tiden har jag blivit medveten om att livet är skört. Vi har bara ett liv. Vi får bara en chans. Jag har valt att ta den chansen till att göra det bästa av det som är. Jag kämpar dagligen mot min ångest och där kommer träningen in, den hjälper väldigt mycket. Jag vill må bra i kroppen så jag har slutat röka, äta mat jag mår dåligt av och jag dricker minimalt. Och om folk tar detta som nedvärderande mot de som inte lever på samma sätt som jag (detta fick jag kastat i ansiktet igår) kan inte jag ta ansvar för och jag tänker inte be om ursäkt för att jag är på väg att må bättre.

Jag tänker inte vika mig för jantelagen och saker som påverkar mig negativt nu för tiden säger jag hej då till. Därför tog jag nu bort min facebook. Jag kommer ha kvar min blogg och min instagram. Jag tänker fortsätta skriva om det jag vill. De som stör sig på det behöver inte läsa. Det är frivilligt. Jag känner heller inte att jag är skyldig att debattera mot de som andra åsikter än jag, detta är min personliga blogg där jag skriver av mig, jag är ingen debattjournalist.

Jag försöker att inte ta åt mig, men FAN vad det sårar!

Att ifrågasätta och försvara sig

Jag läser, läser och läser. Och det jag lär mig är faktiskt ganska otäckt. Hur onaturlig maten är som vi blir rekommenderade att äta. Att det är tillsatt socker i nästan ALLT, och att det är svårt att hitta mat utan massor av tillsatser. Jag köper numer aldrig något utan att läsa innehållsförteckningen. Jag vet inte om jag blivit skadad, men jag föredrar att kalla det att vara medveten. Ju mer jag lär mig desto mer kritisk blir jag till det mesta, och desto mer självklart blir det för mig vad saker beror på. Varför jag alltid varit trött, hungrig och haft ont i magen och huvudet. Jag älskar bloggar jag kan lära mig av och här är mina favoriter. De både ifrågasätter, motbevisar och har stor kunskap om det de talar om:

www.kostdoktorn.se
www.highfatfitness.net
www.ceciliafolkesson.se

Flera i familjen har nu valt att prova på samma kost och de mår väldigt bra. Speciellt i magen. Inga smärtor, lugn och fin. Det är samma för mig. Jag har aldrig längre ont i magen. Jag småäter inte mellan måltiderna. Frukost, lunch och middag räcker gott och väl, till och med när jag tränar. Jag är aldrig godissugen, eller sugen på något annat än mat. Jag får aldrig hungerattacker eller lågt blodsocker som tidigare då jag blivit skakig, svimfärdig och totalt slut. Jag som alltid stått och rotat i skafferiet och småätit godis samtidigt som jag lagat mat innan, detta är stort för mig.

Grejen är att många som inte äter enligt tallriksmodellen, oavsett om de är vegetarianer, äter raw food, lågkolhydratskost eller något annat, får kommentarer av omgivningen och måste försvara sina val. Folk ska påpeka "att det där kan ju aldrig vara nyttigt", att de kommer dö i förtid, de kommer bli dumma i huvudet, få näringsbrist och det ena med det andra. Och jag undrar så: VARFÖR reagerar folk såhär? Är det som med allt annat, att det som faller utanför ramen av vad som är normen är farligt och läskigt? Att människor börjar ifrågasätta och gå sina egna vägar, vilken den än kan vara? Är inte det något positivt? Jag tycker det. Att vi börjar få mer kunskap, kan skaffa egna uppfattningar om saker om ting pga att vi har all information tillgänglig via internet. Vi behöver inte längre blint tro på vad som rekommenderas, att det är det enda rätta. Det är BRA att vara kritisk, man ska ifrågasätta, på så sätt lär man sig och hittar alternativa vägar.

Alla är olika, människor reagerar olika på olika sorters mat, och har olika tolerensgrad. JAG mår inte bra av att äta gluten/spannmål, socker och mejerier och då struntar jag i det. Jag har hittat mitt sätt, och jag mår förjävla bra, och kommer förmodligen aldrig att gå tillbaka till mitt tidigare sätt att äta, för ja, då kommer jag ju att må dåligt igen. Sen om smöret jag steker maten i täpper till mina blodkärl om 40 år får väl visa sig, det vet jag ju inte idag, men om alternativet är att leva med smärta och orkeslöshet, då är valet enkelt.

Att göra sitt bästa

Igår var jag uppe på berget och sprang elljusspåret, det är 3,3 km. Vad jag inte visste var att det var BACKAR, brutaaala backar, hela vägen. Det var fan inte plant många meter. Men jag tog mig runt, inte så mycket långsammare än de andra turerna heller, trots backjävlarna. så, den här veckan har jag vart ute och sprungit fyra gånger. Nu ska jag vila tills på måndag, då är det dags att öka till 4 km. Det kommer gå så bra så. Jag känner att jag har det i mig. Jag måste bara tro på mig själv och inte jobba ner mig med negativa tankar.

Jag har heller inte varit något röksugen, antar att löpningen fungerar som en perfekt motivation till att hålla mig borta från giftet. Litegrann känns det som att jag har blivit frälst. Eller också är det att jag ändrat tankesätt som gjort att jag VILL träna, må bra och inte leva destruktivt som jag alltid gjort. Min kropp och mitt psyke klarar inte längre att misskötas. Jag har ett liv, och det livet vill jag må bra och göra saker jag kan vara stolt över. Jag vill känna att jag gör mitt bästa.

Vissa tycker säkert att jag blivit bäng, men vet ni, jag kunde inte bry mig mindre. Folk får tycka vad de vill. Jag mår bra, och jag kommer bara må bättre om jag fortsätter!

Jag har slut på ursäkter.

Highly sensitive person

Någon som hört talas om det? Jag vet att mamma pratade om detta för några år sedan, sen har jag glömt av det. Men det senaste har jag ramlat över uttrycket flera gånger igen, och idag så läste jag in mig på vad det var för något.

"I ett nötskal kan man säga att 15-20 procent av den globala befolkningen föds med ett nervsystem som är känsligare än hos genomsnittet. Sådana så kallade högkänsliga personer kan inte filtrera alla intryck och stimuli, som de också bearbetar på ett djupare plan. De reflekterar också längre och mer över saker och ting än icke högkänsliga människor. Detta leder till att de lätt blir överstimulerade och emellanåt behöver dra sig undan för att få vara ifred. Ett djupt tänkande alstrar också ett brett spektrum av känslor som kan kännas svårt att hantera samtidigt som det bidrar till ett mycket rikt inre liv. Den ena högkänsliga människan är inte den andra lik, men de har en gemensam nämnare, som är deras känsliga nervsystem, vilket gör dem till mer eller mindre kreativa, intuitiva, begåvade, samvetsgranna och djupsinniga människor med stor inlevelseförmåga."

Det finns mycket mer att läsa om det, detta är ett kort utdrag. Gjorde också ett test, och jag svarade JA på alla frågor utom en. Finns här .

 (Hittade den här informationen på hsperson.se. )

Jag kände mig oerhört träffad av detta, och det kan förklara mycket. Som att jag blir väldigt stressad i miljöer som är högljudd och livlig. Eller att en stjärnklar och stilla himmel kan få mig att vilja gråta eftersom jag blir så uppfylld av att det är så vackert. Eller att jag alltid måste ha en plan B, och har väldigt svårt för att göra saker oplanerat. Mitt huvud är alltid ett steg före med det som inte har inträffat än, och ser väldigt många riktningar en händelse kan ta. Jag är alltid fylld av så många olika känslor och kan ibland bli så trött att jag bara behöver total tystnad.

Sådana här saker tycker jag är så himla intressant. Och jag tror det är väldigt viktigt att reda ut sig själv för att på så sätt kunna acceptera en del egenheter eller egenskaper man har och alltså bli mer tillfreds med att man är den man är.

Det kanske är på grund av detta som jag kan uppslukas så av böcker eller filmer att jag kan tänka på de och påverkas av dem i flera veckor eller till och med år framåt. Eller att jag, när vi är på Läckö slott, tänker på och känner hur mycket folk har lidit, älskat och levt innanför de väggarna. Och i så fall är jag tacksam för mina egenskaper, för jag hade inte velat ha det på något annat sätt.

Och hur går det med träningen då?

Den senaste tiden har det inte blivit någon träning alls. Ju slappare man blir desto jobbigare är det att få tummen ur och komma ut. Men i helgen bestämde jag mig. Nu får det vara NOG! Jag tänker inte bli någon slappröv och min mentala hälsa behöver verkligen träning.

Så i söndags morse begav jag mig ut och sprang 3 km. Det kändes fint. Innan har jag springit 2,5 så jag blev förvånad att jag klarade 3 km utan problem helt otränad. Igår var jag ute igen, 3 km den här gången också, och det gick ÄNNU lättare, bättrade tiden helt okej. Så nu ska jag anmäla mig till ett terränglopp på 6 km, som är om tre veckor. Lite stressad men jävligt motiverad! Tänkte öka 1 km i veckan här nu.

Fan, jag hade aldrig trott att jag skulle börja springa, men jag vill känna att jag lever, och göra mitt yttersta för att må bra varje dag!

En tur till Läckö

Ända sen, ja alltid, har jag älskat saker som har med historia att göra. Jag tycker det är oerhört fascinerande att vara på samma ställe, i samma byggnader, där människor levde för många hundra år sedan.

Igår tog vi en tur till Läckö slott.Vi hängde med på en guidad tur genom flera av rummen, det var vi och kanske 8 personer till på hela slottet. Gamla saker ger mig en frid i själen på något sätt, jag blir lite gråtfärdig. Jag vill lukta, känna, ta på saker, och försöka se människorna som levde här framför mig.  I ett av rummen hade en prinsessa bott. Det fanns en himmelsäng, fåtöljer, speglar på väggen, öppen spis. Där gick hon omkring för ungefär 400 år sedan. Och jag undrar vad hon tänkte på, vad hon gjorde, vad hon kände. Vad funderade hon på när hon tittade sig i spegeln? Var hon lycklig? Var det samma grundproblem som vi dras med idag? Pengar. Utseende. Social status.

Jag var tvungen att stryka händerna mot dörrposterna när vi gick igenom dem, trots att man inte fick ta på saker, bara för att känna en närhet. Jag hade kunnat stanna i flera timmar, jag vill se varenda detalj. Valle var nöjd när han fick leka tittut i en spegel, han brydde sig inte om att den var 500 år gammal och hade tillhört kungligheter.

Det var en fin dag.

Fängelsehålan. Lite läskigt att stå därinne helt ensam och titta ner.

Nya tag, jag erkänner mina brister!

Den senaste tiden har det blivit lite mycket av allt. Chips på helgen, vin på helgen, cigg till vinet. Och har det funnits några cigg kvar efter helgen har dessa rökts upp. Och sen när de har varit slut så har nya köpts och det har alltså resulterat i ett par, tre ciggaretter om dagen de senaste två veckorna. Det är SÅ lätt att hamna i gamla vanor, speciellt när det gäller de dåliga. Jag har så dålig motståndskraft, och som alla beroendemänniskor hittar man alltid ursäkter för att röka/dricka/äta eller vad det nu kan vara. Mina ursäkter har varit: "det är så stressigt med pluggandet, jag kan röka lite utan att bli en heltidsrökare igen, jag har ju faktiskt SLUTAT röka, jag kan hålla det på en lagom nivå". Men till slut har jag alltså suttit där med en cigg i näven en onsdageftermiddag. Precis det jag inte skulle. Att det inte blivit något tränande under denna tiden har inte gjort saken bättre.

Så nu kära vänner, är det slut på all SKIT. INGA chips, INGET vin, och absolut INGA cigg! Lite chips på helgen kanske inte låter så farligt, men det gör mig svullen som ett as och det håller i sig hela veckan sen, så det är absolut inte värt det.

Jag började dagen idag med en löprunda, den första på en månad, och jag sprang längre än jag gjort förut. Blodsmak i munnen och ont i luftrören, men fy faaan va gött jag mår nu. Att jag gjorde det! Ånarundan var perfekt för mig och vackert är det också.

Jag vill för en gångs skull vara stolt över att jag har kontrollen över mitt liv, inget beroende i världen ska få styra mig! Jag vill inte röka och jag SKA inte röka. Så det så!