Att komma ur mörkret

Det är nog det bästa sättet att beskriva hur jag egentligen mådde året efter att Niclas dog och Valle föddes. Mitt huvud var mörkt. Allt präglades av detta mörker. Det var som att ha tunnelseende och bomull i huvudet. Hela året jag var mammaledig så var jag så låg att jag den mesta av tiden knappt orkade klä på mig eller borsta tänderna. Jag bara satt. Instängd. Var rädd för att gå ut. Rädd för att möta folk. Rädd att bryta ihop. Rädd att vara glad. Rädd för det mesta.

Klart att jag hade bra dagar, men mörkret fanns alltid där och lurade i bakgrunden. Och det är detta jag kan se tillbaka på nu och fundera på när det egentligen vände.

För nu är mitt liv ljust. Mina tankar är ljusa. Jag ser fram emot saker. Jag gillar att kliva upp på morgonen. Jag värderar tiden med Valle och Rasmus. Jag vill planera framtiden och hitta på saker.
Nu njuter jag av att gå till jobbet. Att komma hem. Jag njuter av att jag anmält mig till mitt livs första lopp att springa. Njuter av att träna. Att träffa nya människor. Att göra saker ensam, men även tillsammans med andra.

Jag är så glad att Rasmus har orkat. Att mina vänner har orkat. Att JAG har orkat.  Jag börjar hitta tillbaka till mig själv ordentligt nu och det känns fantastiskt.

Är det ett vilddjur jag fött fram?

Valle är vad man skulle kalla ett, hum,vilt barn. Milt sagt. Så fort han vaknar på morgonen så är det fullt kaos. Han klättrar i bokhyllan, i tv-hyllan, står på bordet i vardagsrummet (häromdagen tyckte han det var en bra plats att urinera också). Han klättrar ur sin matstol trots att han är fastspänd. Kökslådorna drar han ut och klättrar i för att nå de övre lådorna och kastar ur besticken. 

I badrummet kan han inte vara för han kastar allt i toalettstolen och är tvättmaskinen på så stänger han av den. Idag har jag satt om den fem gånger på den lilla stunden innan/efter dusch då jag inte kan hålla fast vildhästen.

Råkar vi öppna dörren till vårt sovrum så har han på några sekunder dragit ut, alternativt ätit upp, flera sidor ur mina böcker. Nackdelen då med att att ha den stängd är att han klättar upp på armstödet på soffan för att nå handtaget på dörren, och detta ger mig hjärtklappning och Valle blåmärken när han ramlar ner.

Han är en ren livsfara för sig själv och det första han gjorde imorse var att slänga ner alla skor från skohyllan, klättra upp på den, och fastna med benen mellan stängerna. 

Han var hos sin farmor häromdagen och efteråt meddelade hon vänligt att han är välkommen tillbaka när han uppnått 10-årsåldern. Jag fattar precis känslan. 

Äntligen medicin

Äntligen blev jag tagen på allvar och hade turen att få träffa en läkare som lyssnade. Klart att Valle behöver astmamedicin. Morgon och kväll. Nu kanske hans jäkla infektioner kan släppa någon gång och han kan få vara frisk och kunna andas. 

Den ena sköterskan frågade mig efter om jag jobbade inom vården för jag var så observant och kunnig. Växer man upp i en astmafamilj så vet man vad man snackar om, då behöver man inte utbildning, jag vet hur det låter, och det talade jag om. 

Eftersom han förmodligen har en öroninflammation nu också och 40 graders feber sen flera dagar tillbaka så blir det ingen förskola på hela veckan. Nu jäklar ska ungen bli frisk! 

Glutenfritt, jajjemen

Valles stackars mage har ju varit urballad i månader, kan räkna på ena handen gångerna då den varit som den ska. Jag har alltid misstänkt någon slags allergi/intolerans. Vi ska till BVC för utredning, men vi ville kolla här hemma också, så sen en vecka tillbaka ungefär har han inte ätit något med gluten, och vips, så var hans mage bra. Sedär ja! Oavsett vad allergitest visar så blir det inget mer gluten här hemma, för någon av oss, för våra magar pallar det inte.

Tur att det finns en massa annat gott att äta! :) Kesoplättar är perfekt som frukost/mellanmål/kvällsmat och mättar jättelänge! 

Det här med sömn. Igen.

Det är så knepigt hela grejen. I flera veckor har det varit krångel, fajter, gråt, uppgivna föräldrar som tar ut trötthet och irritation på varandra, fötter i ansiktet (Valles då alltså) och att slåss om att få ligga på sin egen kudde, i alla fall litegrann, en liten stund av natten.

Nu har det tvärvänt igen. Igår somnade brötet vid 19, sov i sitt rum till 05.15 och sen ett par timmar till hos oss. Utan att röra sig. Utan gråt. Utan protester. Idag somnade han också vid 19 och har än så länge bara vaknat till en gång, och sover i sitt rum, och verkar mycket nöjd med att kramas med sina godsedjur.

Man blir lite, hum, förundrad, över hur snabbt det svänger. Och lite frälst över att få sitta ensamma i soffan och det enda som hörs är tv:n och diskmaskinen. Och jag är ödmjukt tacksam över dessa två dygn eftersom det imorgon kan vara en helt annan historia, typ som att somna med en blöja i nacken.

Och det är nog bara som småbarnsförälder man drömmer om att få sova ut, men när man väl får sova till  07.30 har känslan av att man "sovit bort heeela dagen".

Åh, denna ständiga förvirring!

Vi lyckas alltid mixa hans kläder så fint. Not.

Nu äre nog igen.

Då var jag här igen då. Efter ett par månader då jag levt på godis, bröd och cigaretter så visade vågen på alldeles för få kilo för att jag ska må bra. Jag blir orkeslös, och rätt opepp. Känner mig blek och ständigt slö.

Så nu är det dags igen att äta bra mat som ger mig energi och inte bara ont i magen. Komma igång att träna igen. Vårruset är nu i maj och det har jag tänkt springa, för att liksom komma igång ordentligt.

Jag vet att det går upp och ner hela tiden, men som den sockerknarkare/periodare jag är så hamnar jag så lätt i svackor (långa sådana) som totalt urartar och jag i princip bara äter godis. Nu känner jag att det börjar krypa i kroppen igen av lust att må bättre, så då är det lika bra att köra.

För mig är det allt eller inget, och kommer alltid att vara, jag KAN seriöst inte hålla det på en normal nivå, vad folk än säger. För då sitter jag där till slut och äter godis istället för lunch och lider av magsmärtor, och drömmer om chokladkakor och chipspåsar. Fy fan.

Nu kör jag inget. Eller allt. Hur man nu vill tolka det.

Att lösa problem

Valle kan vara lite, ehh, svår att få i mat, typ alltid. Oftast sitter han bara och kladdar, slänger på golvet, lägger maten i håret eller spottar ut. Detta resulterar allt som oftast i frustrerade föräldrar som båda avskyr smuts och kladd och som till sist kapitulerar och ger en flaska istället. Men vi vill ju att han ska äta riktig mat. Han är inte kräsen, äter det mesta, men han gillar inte att sitta och äta. 

Det senaste knepet är att servera maten på en vuxentallrik och med en riktig gaffel. Matar vi honom med vår mat med våra bestick så äter han gladeligen. Så idag åts äggröran utan spill (typ), han satt nöjd med sin gaffel medan jag lassade in maten och han fick alltså i sig hela frukosten. Det har nog inte hänt på månader. Det är så lätt att fastna i sina sätt och bli arg när han inte gör som vi vill, men man får kanske börja se vad HAN vill istället. Ska testa detta oftare höhö. 

Nu håller jag tummarna att detta knepet håller i sig i alla fall ett par dagar innan han får nästa idé om hur han vill göra. 

Glad överraskning

I lördags skulle jag, Rasmus och Valle ut och äta efter att jag slutat jobbet, det händer inte så ofta, och jag tyckte det skulle bli kul att inte bara vara hemma en lördag. Jag blev lite försenad och hann inte hem att byta om men som tur var så fick Rasmus med sig lite ombyte så jag skulle slippa äta i gamla jobbkläder. Och tur var väl det, för helt plötsligt fylls restaurangen med familj och vänner, som liksom inte ens bor i närheten av Alingsås. Jag fattade inte riktigt vad som hände fören då börjar gratulera mig för att jag fyllt 25 år. 

Överraskningsfest som Rasmus fixat och smusslat med ända sen jag var i "Svansjön eller vad fan det nu hette" (antar han syftar på Insjön). Vänner som åkt långtifrån och som jag inte träffar så ofta drog sen ut mig på krogen efter middagen och vi tog oss en tonårsfylla. Jajjemen, vilken helg! 

Nya veckan inledde vi med magsjuka, varför inte liksom? 

Tack alla för en fantastisk överraskning, ni är fan för fina! :)