Något jag har märkt nu när han är äldre och man jämför med andra barn är att han liksom aldrig är still. Eller tyst. Var vi än befinner oss, hur barnanpassat det än är, så är det inte anpassat för Valdemar.
Jag har varit hemma hos familjen i några dagar nu och har hela tiden fått vara en meter ifrån för att förhindra livsfara. Plocka stenar, lera eller hundmat ut munnen. Plocka ner från bord, stolar, trappor, se till att han inte river ner gardiner eller rycker loss elementen från väggen.
Ändå har han varit fri, naken och sprungit, lekt och badat hela dagarna, ändå är han inte ens det minsta lugnare.
Jag är ganska trött. Det är skönt att vara hemma där jag faktiskt kan sitta en stund i soffan utan att hans liv plötsligt är i fara.
Vilda unge, jag älskar dig, men ibland önskar jag att du ville vara stilla i fem minuter.
