Inredningdetaljer

När man flyttar till nytt så är ju bland det roligaste att inreda det nya hemmet. Men har man en familjemedlem som river ner allt i sin väg och inte drar sig för att käka upp smutsen under alla skor som finns tillgängliga så får man lov att tänka i nya banor, typ att less is more och att det kan va coolt att göra saker tvärtom. Idag bestämde sig tex Valle för att gardiner är onödigt, och rev helt enkelt ner dem. 

Sömnbrist och utedag

Valle har börjat med nått så himla irriterande på nätterna. Han ligger och vrider sig, stönar, gnäller, sparkar med benen, tuggar på nappen, sätter sig upp, lägger sig ner, slår huvudet i sänggaveln, tuggar lite till, spottar ut nappen, vill ha den igen, spark spark... Fast samtidigt liksom sover han. Eller ja, han blundar i alla fall. Detta håller helt seriöst på i flera timmar. Ingenting hjälper. Inte att vagga, kramas eller hålla om, för då vrider han sig ur famnen bara. Och jag fattar inte hur han kan vara pigg och vilja gå upp sen efter att hållt på så här en hel natt. Han kan ju inte vara utvilad! Jag vet att jag inte är det i alla fall.

Det är likadant när han ska lägga sig på kvällen. Han kämpar emot till det yttersta, vrider sig, slåss, rivs och är asjobbig. Så jag blir arg på Valle, Rasmus blir arg på mig och så skäller jag på Rasmus. Vi är inte jättepedagogiska i det här hemmet... Hrm...

Igår var vi allafall ute i några timmar. Vi var i Nolhaga park, det ligger ca 20 minuters promenad härifrån, en jättestor fin park med djurpark, fina promenader, broar, och det kommer nog vara fantastiskt på sommaren. Sen gick vi till Mjörn, sjön som ligger precis i närheten också. Det är ju underbart att ha gångavstånd till både vatten, skog, och parker. Jag blir bara mer och mer kär i vår nya stad!

Valle tyckte fåren var så fina att han kvittrade som en liten fågel!

Teckning

Jag har länge känt att jag måste sysselsätta mig med någonting. Någonting som skingrar tankarna och som jag kan göra i ensamhet. Så för några dagar sedan så köpte jag mig ett block och några pennor. Jag ritade mycket när jag var liten och jag vet att jag tyckte det var skitkul att rita av porträtt och liknande. Sen glömdes det av och jag har väl inte hållt i en penna och tecknat sen jag var tolv år ungefär.

Satte mig och testade lite, och det var fantastiskt roligt. Jag ska absolut fortsätta med detta och jag har faktiskt tänkt tanken att köpa mig lite oljefärger och ett stativ och måla. Kanske inte optimalt med en orkan i huset som river ner allt i hans väg, så jag får nog nöja mig med penna och papper så länge.

Min bror

Att bliva stur

Jag kan sitta och iakta Valle på dagarna. Hur han går runt för sig själv, plockar upp leksaker, "pratar" , grejar och fixar. Hur han har blivit medveten om att det han gör får reaktioner, och försöker vara rolig. Hur han utnyttjar att han har en egen vilja. Att det är han som bestämmer om han ska äta eller inte. Den senaste veckan har det mest blivit inte. Feber i några dagar = hej då rutiner. Det har varit en kamp att äta, sova, byta blöja, klä på sig, klä av sig, typ allting.

I alla fall. Det är så himla fascinerande hur snabbt de utvecklas det första året. Att de på bara ett år utvecklar en egen personlighet. Vad hände liksom? Det är ju så uttjatat det där att de växer upp sååå fort, men alltså, på riktigt. De gör ju det.

Snart början han högstadiet, tycker att vi är trökigast i världen och kallar oss morsan och farsan med målbrottsröst och äter en hel limpa till mellanmål. Herregud.

Att sova borta

I lördags var jag och sov jag hos min syster i Tidaholm. Man har ju längtat efter en natts ostörd sömn sen typ en evighet tillbaka. Lördag kväll gick bra, vi drack ett par öl, umgicks. Natten gick sådär. Och söndagen var inte bra alls. Från att jag vaknade hade jag en tomhet och rastlöshet i kroppen jag inte känt på flera år. Jag ringde hem varje timma, hade gråten i halsen hela dagen. Tanken var att jag skulle stannat en natt till. Sovit hos mamma. Men. Alltså, det gick inte. Jag var tvungen att åka hem. Jag saknade Valle (och Rasmus såklart) så himla mycket. Jag hade aldrig trott att det skulle vara så jobbigt att vara ifrån dem. Jag kände mig så tom. Som att jag hade en sjuk abstinens efter något.
Det var underbart att komma hem till mina killar! Just nu vill jag aldrig åka iväg ensam igen. Om ni frågar om en vecka igen kanske ni får ett annat svar...

Att lämna över

Min ångest går hela tiden upp och ner. Det senaste året har, så klart, varit värre än vanligt. Att gå hemma så här länge har absolut inte gjort saken bättre. Som det är nu så är varje dag en utmaning, varje blöjbyte, varje matning, varje krånglande vila. Jag ska kämpa som en galning för att så fort det går få ett jobb så att Rasmus får ta över.

Visst är det underbart att vara med Valle, men just nu känner jag att det får räcka med mammaledighet. Det betyder ju inte att jag inte älskar honom, men jag älskar mig själv också. Och Rasmus. Och för allas skull vore det klart bäst om Rasmus fick ta över nu.

Ångesten har slagit till med full kraft de senaste dagarna. Det har så många orsaker. Sorg, stora omställningar, tristess, stress över att hitta ett arbete. En tomhet av att inte längre veta riktigt vem jag är utanför mammarollen, blöjor, nappflaskor, imse vimse spindel och vagnrullande.

Jag ska snart ut och springa igen, det hjälper. För stunden i alla fall, och i det långa loppet. Jag tänker inte låta ångesten ta över. Och jag tänker inte vara tyst om den heller som om det vore något att skämmas över. Alla lider av det någon gång, jag kanske har fått lite mer än andra, men genom att vara öppen mot folk om att jag inte mår jättebra så ska den nog bekämpas ännu lättare.

Och, om ni vet om något jobb i Alingsås/Göteborgs-trakten, så hojta till! JAG FINNS!

Thank you very much.

En ny dag

Igår var en riktigt tuff dag. Månaders återhållna känslor och sorg vällde upp, och jag var nerbäddad i  soffan hela dagen medan Rasmus och Valle var hos Rasmus bror och svägerska över dagen. Men vid 17 kände jag att det fick vara nog och gav mig ut och sprang några km istället för att rensa huvudet. Jag har inte sprungit på ett par månader pga foten, men nu kändes det riktigt bra. Jag vet inte om jag var full av adrenalin, men jag kände knappt att jag sprang. Det var bara så jävla skönt. Springa bort ångesten. Bli klar i huvudet. Frisk luft.

Jag ska springa ikväll igen tänkte jag, måste komma igång att träna ordentligt, annars klappar nog mitt psyke igen snart. Det bara bubblar i mig av så mycket känslor. Hoppas bara fötterna håller, får skaffa sådana där inlägg nu.

Men idag är en ny dag, en ny vecka. Det är skönt!

En saknads födelsedag

Idag är det min brors födelsedag. 27 år skulle han blivit. Sådana här dagar är det fruktansvärt tydligt att han inte är med oss. Så tydligt att det känns som att kroppen ska slitas i bitar, och att hjärtat ska gå sönder. Det gör så ont.

Mestadels av tiden så fungerar man som vanligt, men vissa dagar som idag så är man tillbaka på ruta ett. Fungerar inte alls. Hjärtat sitter utanpå och man vill bara fly. Bort från känslorna. Man förstår inte hur man ska orka leva ett helt liv med den här saknaden och smärtan. Hur är det möjligt? Kommer det någonsin att bli lättare?

Men idag Niclas, så är det din dag. Jag ska tända ett ljus och tänka på dig. Hylla ditt liv!

Min 20-årsfest (jag, till vänster med grönt hår). Niclas håller tal i ett par upphittade glasögon.

Niclas spelar.

Isabelle, Niclas, jag och Gabriella. Små och söta syskon!

Minen

Valle har ett väldigt...hum...låt oss säga, uttrycksfullt ansikte. Han gör hela tiden så himla konstiga miner och detta är hans, och våran, favorit!

Söt kille?

Flyttkaos, sova i eget rum och ett färglatt barn

Oj oj vi har haft fullt upp. I fredags gick flyttlasset till Alingsås och medan Rasmus körde grejer så var jag kvar i Tidaholm och städade. Allt gick bra trots stundtals kaosartade situationer och en sönderstressad Natalie.

Jag har nog aldrig haft så många blåmärken och skärsår som jag har för tillfället. Jag har slått i smalbenen i allt som stått ivägen och skurit mig på allt som man kan skära sig på. Jag har svurit oerhört, gråtit ungefär lika mycket och varit allmänt otrevlig. Men nu börjar det lägga sig, i takt med hur kartongerna minskar.

Valle ser inte bättre ut han. Eftersom han går hela tiden nu men har typ noll balans och inte förstår att man kan använda händerna att ta emot sig med så har han lika mycket blåmärken som jag. Detta samtidigt som eksemet ökat när det blivit kallt och han är lika blek som killen i Twilight. Vi ska ju smörja honom morgon och kväll, både med mjukgörande och kortison. Men eftersom Valle blir som en hyperaktiv ål med koffeinkick när det är smörjningsdags så är det inte alltid det blir så noga som man önskar.

Nu har han också sovit i sitt eget rum i två nätter och sovit bättre än någonsin. Han har endast vaknat framåt morgonen och det på grund utav att han kissat igenom. Annars hade han nog sovit där tills det var dags att gå upp. 10 månader blev han igår och av säkerhetsskäl (läs ål-liknelsen ovan) har vi också plockat bort skötbordet.

Nu är det dags för ålen att vila, och jag ska fortsätta packa upp.

Tjing!