Vemodigt

Många gånger kommer jag på mig mig själv med att minnas tillbaka på hur det var innan man fick barn. Jag tänker på hur jag och Rasmus satt under hans fläkt och kedjerökte och drack vin och blev fulla och kära. Man gjorde sig snygg och drog ut och visste inte riktigt vad kvällen hade att erbjuda. Det var pirrigt, spännande och okomplicerat. Man hade egentligen inte ansvar för någon annan än sig själv.

Och herregud vad jag kan sakna det! Jag kan sakna att ligga och hångla i soffan utan att bli avbrutna. Att vara fulla och ansvarslösa. Spontana. Att dansa. Gå på förfest. Efterfest. Få sovmorgon.

Det är ju en del av ens liv som man inte får tillbaka. Och för mig kan det vara en stor sorg. Samtidigt som jag älskar Valle över allt annat och han förgyller vårt liv, givetvis. Missförstå inte. Men jag kan tycka det är svårt att hitta tillbaka till mig själv efter graviditeten och nu när man är hemma med honom. En stor del av mitt liv har gått över till något annat och anpassningen tar lite tid. Jag och Rasmus har inte varit ensamma sen Valle föddes. Vi skulle behöva gå ut och dansa och dricka vin. Bara vara vi. Rasmus och Natalie.

Är det ingen annan som känner så? Att det är så lätt att gå in i mamma/pappa-rollen att man tappar bort sig själv.