Den 18:e varje månad vaknar jag med en klump i magen och ångest. Det är den värsta dagen. Jag vill bara ligga kvar under täcket tills nästa morgon och hetsäta chips tills jag spyr. Men med en bebis så går inte det. Jag måste gå upp, jag måste ge Valle mat, jag måste vara närvarande och jag måste försöka vara en bra mamma. Tålamodet är inte det bästa, tårarna är många, men det går på något sätt tills Rasmus kommer hem. För att jag måste.
Det enda jag har märkt som lättar på min ångest är när jag har tränat. Den försvinner, eller iallafall det mesta av den, och ersätts av lugn och välbefinnande. Och nu när fotjäveln inte är ett dugg bättre efter en vecka så KAN jag inte träna. Jag kan inte ens ta en promenad för jag måste vila foten så att den får en chans att bli bra. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. När jag väl hittat ett sätt så skiter det sig. Det är så orättvist och det känns ibland som att det är meningen att man ska må så jävla dåligt som möjligt.
Jag hatar den här dagen.
Jag förstår inte, varför är den 18:onde så hemsk? Nästan en månad till nästa i alla fall!
ReplyDeleteTror du gör rätt i att sluta studera. Går det inte så går det inte, och har man bara ångest av det är det inte rätt. Hoppas bara det löser sig med jobb!
Nej det är ju inte lätt för utomstående att veta. Min storebror dog den 18 November förra året, så varje månad det datumet är det extra jobbigt, en påminnelse om att tiden går. Det var ca 6 veckor innan Valle föddes så allt har varit kaos sen dess, därför har skolan strulat också. Jag gick aldrig tillbaka till skolan efter det och har hamnat efter mycket såklart. Därför funderar jag på att jobba ett tag till och skjuta upp skolan. Få lite ro i sinnet först. MEN så var det ju det där med jobb ja.... Phu...
Delete