Och priset går till...

Det har varit en sån där natt. En natt när Valle klockan 00.50 visst tyckte att det var morgon och dags att leka. Sådana nätter riskerar jag inte att råka vinna ett pris för Världens Bästa Morsa. Jag skulle nog inte ens kvala in på topp 100.

Efter en timme (som inkluderade en flaska, vaggning, brottning och tårar från mig) fick jag snällt ge upp och inse att det var lönlöst. Eftersom han var vild och lekgalen och började klättra på Rasmus så satte jag honom i hans spjälsäng istället. Där satt han och klappade händerna, bjöd på glädjetjut, hoppade omkring, stångade spjälerna och lekte med sina nappar. Samtidigt satt jag i ytterliggare en timma och stirrade på SVT:s tv-tablå. För er som är intresserade kan jag tala om att det idag bjuds på program som Go'Morgon, Vid lägerelden och matinén Döda män klär inte i rutigt, en parodi med Steve Martin.

Vid klockan 03 stängde jag av tv:n och när det blev mörkt så blev Valle tyst (undrar om det hade fungerat från början?). Så, jag chansade och bar över honom till oss igen. Jag tog ett krokodiljägargrepp och la ner honom bredvid mig så han inte kunde kräla omkring. Otroligt nog var han stilla. Och tyst. Och till slut så somnade han. Och jag med, trots kramp i armen han låg på. Efter ungefär tre timmar vaknade jag av att han hade kissat igenom allt och var dyblöt. När det var bytt och vi somnat igen så gick det en timma till innan han skallade mig godmorgon.

Och nu sitter vi här. Jag kan konstatera att även om dessa nätter kommer sällan så är det i princip omöjligt att vara pedagogisk och lugn mitt i en strulig natt. Man börjar fundera på saker som vem av oss som egentligen tyckte det skulle vara roligt att skaffa barn. Inatt ville jag skylla allt på Rasmus och avsäga mig allt ansvar för huliganmonstret,

Men. När han väl somnat igen, och ligger där och andas så stilla och trutar med munnen så översköljs man av kärlek och dåligt samvete för att man varit arg.