Samma sak i häromdagen. Rasmus tog Valle på en långpromenad efter jobbet så jag skulle få vara ensam. De var borta i över en timma. Och vad gjorde jag? Lagade mat och sms:ade för att se om de inte kom hem snart. Döhh...
Man är konstigt på det viset. Man längtar efter ensamtid och när man väl får det, hur lite det än kan vara, så vandrar man omkring planlöst i lägenheten och blir rastlös. Man måste verkligen lära sig att ta tillvara på de små stunderna som erbjuds att vara ensam. Att bara göra ingenting. Stirra i väggen. Tänka. Måla naglarna. Duscha. Pilla sig i naveln. Njuta av tystnaden. Lägga bort telefonen. Läsa en bok.
En av mina favoritbloggare, cuison , skrev igår om att bli galen under mammaledigheten, och jag kan bara hålla med. Man blir knäpp i huvudet. På många sätt.
Jag vill börja jobba nu.
Cuison är en av mina favoritbloggare också! Och jag förstår er verkligen; jag var helt knäpp i slutet av mammaledigheten.
ReplyDeleteTyvärr missade jag avsnittet av uppdrag granskning, men min kollega hade sett det. Hon sa att "det var inte värre än här", vilket inte är så konstigt eftersom jag jobbar på en av grannskolorna. Så det är sånt jag jobbar med varje dag. Men jag hoppas att det framgår i min blogg hur mycket jag trivs också, och inte bara eländet. Och jag gillar faktiskt ungarna!
Åh vad snälla du är! Du är ju en av mina favvobloggare också! Och det där med ensamtid är ju bra konstigt alltså.. jag är exakt likadan. Det är som att möta en helt ny person på nytt, att möta sig själv i det ensamma igen. Det blir liksom lite awkward och lite stelt. :) Men ändå kan man inte undgå att längta efter det igen när det väl är över..
ReplyDeleteHaha ja verkligen, så himla konstigt! Man vet inte vem man är länge utan huliganbebis. Hoppas det ändras så småningom, jag gillade ändå mign själv, haha ;)
Delete