Kaos

I torsdags åkte vi till Göteborg för att gå på Mikael Wiehe på Liseberg. Det var klockan 19 så Valle hängde med. Han brukar vara på sånt fint humör och detta var ju tidigt så vi tänkte det skulle gå bra. Stå en bit ifrån, hörlurar på Valle, ha det gött.

Direkt när vi passerade entrén till Liseberg så satte han igång och skrika. Och han slutade inte. Han stirrade omkring på alla folk, grät hysteriskt, ville inte vaggas, inte äta, inte vara i vagnen. Ingenting hjälpte. Vi fick gå upp en bit på berget typ, där det inte var några folk, ingen musik, skrik, karuseller. Satte oss på en bänk, försökte mata, vagga. Efter en stund så lugnade han sig. Blev lite trött och det gick sätta honom i vagnen. Vi fick stå kvar där, underhålla Valle, kika på Wiehe bakom en grön pressenning (för de höll givetvis på att bygga där vi var), lyssna på det som gick. Jag ville inte flytta mig, för jag visste han skulle bli ledsen igen. Men vi måste ju hem också. Med spårvagn. Mitt i Gothia Cup-veckan. Not. Good!

Det var så fullt på vagnarna att till och med jag fick panik, det var stekhett och fanns ingen luft. Valle fick panik igen. Skrek, skrek, skrek, grät och var så himla ledsen och varm. Kändes som vi aldrig skulle komma hem. Varenda sekund kändes som en evighet. Jag ville bara av, ut i friska luften. Helt plötsligt så blir han tyst, stängda ögon. Somnat mitt i skriket (jag trodde givetvis att han tuppat av i värmen och blev livrädd). Genomsvettig.

Jag har aldrig varit så stressad, aldrig varit så glad att komma ut i luften, komma bort från folk. Jag kände mig som världens sämsta mamma, som dragit med honom på det här. Hade ju aldrig trott det skulle vara så mycket folk, att det skulle vara sånt kaos på spårvagnarna. Då hade vi aldrig åkt, eller i alla fall tagit bilen. Men, vi försökte i alla fall och gjorde vårt bästa när det inte gick som vi tänkt.

Stackars stackars lilla älskade Valle!

Härifrån avnjöts spelningen!

Därnere någonstans är scenen. Hade vi tur så låg vinden rätt och vi hörde musiken.