Det här med sömn. Igen.

Det är så knepigt hela grejen. I flera veckor har det varit krångel, fajter, gråt, uppgivna föräldrar som tar ut trötthet och irritation på varandra, fötter i ansiktet (Valles då alltså) och att slåss om att få ligga på sin egen kudde, i alla fall litegrann, en liten stund av natten.

Nu har det tvärvänt igen. Igår somnade brötet vid 19, sov i sitt rum till 05.15 och sen ett par timmar till hos oss. Utan att röra sig. Utan gråt. Utan protester. Idag somnade han också vid 19 och har än så länge bara vaknat till en gång, och sover i sitt rum, och verkar mycket nöjd med att kramas med sina godsedjur.

Man blir lite, hum, förundrad, över hur snabbt det svänger. Och lite frälst över att få sitta ensamma i soffan och det enda som hörs är tv:n och diskmaskinen. Och jag är ödmjukt tacksam över dessa två dygn eftersom det imorgon kan vara en helt annan historia, typ som att somna med en blöja i nacken.

Och det är nog bara som småbarnsförälder man drömmer om att få sova ut, men när man väl får sova till  07.30 har känslan av att man "sovit bort heeela dagen".

Åh, denna ständiga förvirring!

Vi lyckas alltid mixa hans kläder så fint. Not.