Det är nog det bästa sättet att beskriva hur jag egentligen mådde året efter att Niclas dog och Valle föddes. Mitt huvud var mörkt. Allt präglades av detta mörker. Det var som att ha tunnelseende och bomull i huvudet. Hela året jag var mammaledig så var jag så låg att jag den mesta av tiden knappt orkade klä på mig eller borsta tänderna. Jag bara satt. Instängd. Var rädd för att gå ut. Rädd för att möta folk. Rädd att bryta ihop. Rädd att vara glad. Rädd för det mesta.
Klart att jag hade bra dagar, men mörkret fanns alltid där och lurade i bakgrunden. Och det är detta jag kan se tillbaka på nu och fundera på när det egentligen vände.
För nu är mitt liv ljust. Mina tankar är ljusa. Jag ser fram emot saker. Jag gillar att kliva upp på morgonen. Jag värderar tiden med Valle och Rasmus. Jag vill planera framtiden och hitta på saker.
Nu njuter jag av att gå till jobbet. Att komma hem. Jag njuter av att jag anmält mig till mitt livs första lopp att springa. Njuter av att träna. Att träffa nya människor. Att göra saker ensam, men även tillsammans med andra.
Jag är så glad att Rasmus har orkat. Att mina vänner har orkat. Att JAG har orkat. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv ordentligt nu och det känns fantastiskt.
No comments:
Post a Comment