Att sova borta

I lördags var jag och sov jag hos min syster i Tidaholm. Man har ju längtat efter en natts ostörd sömn sen typ en evighet tillbaka. Lördag kväll gick bra, vi drack ett par öl, umgicks. Natten gick sådär. Och söndagen var inte bra alls. Från att jag vaknade hade jag en tomhet och rastlöshet i kroppen jag inte känt på flera år. Jag ringde hem varje timma, hade gråten i halsen hela dagen. Tanken var att jag skulle stannat en natt till. Sovit hos mamma. Men. Alltså, det gick inte. Jag var tvungen att åka hem. Jag saknade Valle (och Rasmus såklart) så himla mycket. Jag hade aldrig trott att det skulle vara så jobbigt att vara ifrån dem. Jag kände mig så tom. Som att jag hade en sjuk abstinens efter något.
Det var underbart att komma hem till mina killar! Just nu vill jag aldrig åka iväg ensam igen. Om ni frågar om en vecka igen kanske ni får ett annat svar...