Min ångest går hela tiden upp och ner. Det senaste året har, så klart, varit värre än vanligt. Att gå hemma så här länge har absolut inte gjort saken bättre. Som det är nu så är varje dag en utmaning, varje blöjbyte, varje matning, varje krånglande vila. Jag ska kämpa som en galning för att så fort det går få ett jobb så att Rasmus får ta över.
Visst är det underbart att vara med Valle, men just nu känner jag att det får räcka med mammaledighet. Det betyder ju inte att jag inte älskar honom, men jag älskar mig själv också. Och Rasmus. Och för allas skull vore det klart bäst om Rasmus fick ta över nu.
Ångesten har slagit till med full kraft de senaste dagarna. Det har så många orsaker. Sorg, stora omställningar, tristess, stress över att hitta ett arbete. En tomhet av att inte längre veta riktigt vem jag är utanför mammarollen, blöjor, nappflaskor, imse vimse spindel och vagnrullande.
Jag ska snart ut och springa igen, det hjälper. För stunden i alla fall, och i det långa loppet. Jag tänker inte låta ångesten ta över. Och jag tänker inte vara tyst om den heller som om det vore något att skämmas över. Alla lider av det någon gång, jag kanske har fått lite mer än andra, men genom att vara öppen mot folk om att jag inte mår jättebra så ska den nog bekämpas ännu lättare.
Och, om ni vet om något jobb i Alingsås/Göteborgs-trakten, så hojta till! JAG FINNS!
Thank you very much.
No comments:
Post a Comment