Känslor och tjöt.

Sitter i en datasal på Rudbeck och tjuvlyssnar på en BF-klass som sitter utanför.
Det påminner mig om när jag gick på gymnasiet eller skolan över huvud taget.
Alla måste hatat mig. Jag skulle hatat mig. För fan vad jag tjöta! Finns så mycket egenskaper man kan ärva av sina föräldrar och jag ärver mammas tjöt. Tack mamma.
Jag blir pissed så fort nån öppnar käften i klassrummet när läraren pratar. Det är totalt respektlöst. Man kan ju tänka sig själv om man vill lära andra saker och har något att berätta och hälften sitter och pratar om annat när Du försöker nå fram. Tack gode gud man inte är sån längre.
Mina lärare har alltid utvärderat mig sähär: "Man ser direkt när du kommer in i klassrummet vad du är på för humör eftersom du är som en öppen bok. Antingen sätter du dig ner med ett leende eller också smäller du böckerna i bordet och ryter."
Ooops? Fast det är nog sant. Har aldrig kunnat dölja hur jag mår eller vad jag känner. Vet inte om detta är bra eller dåligt. Jag styrs av mitt humör och mina känslor totalt, jag är ingen sån som kan slå undan saker till senare. Känner jag något måste jag få känna klart det innan jag kan tänka på annat.
Kanske något jag borde träna på. Fast jag trivs rätt bra med hur jag är just nu.  Vill inte bli någon som stänger in och gömmer alla känslor så de istället påverkar allt annat man gör utan att man inser det. Bättre att få ett utbrott eller gråta när man känner det behövs så är det avklarat sen.
Så känn så mycket ni orkar så länge ni kan. Det är underbart att känna.


Peace out!