Deer Hunter.

Har inte sett Deer Hunter sen jag var liten, vad jag mindes skulle den vara blodigare, men att den inte var det gör inte att den var mindre hemsk.
Det är inga blodiga, påkostade specialefffekter direkt som man tänker krigsfilmer ska vara.
Den handlar istället om familjer som splittras, psyken som krossas, vänskap som går över allt.
Det är en sån film som man inte direkt gråter under utan en timme efter den tagit slut. När eftertexterna rullade gjorde tårarna detsamma på mina kinder. (förgående mening ska sägas/läsas med överdrivet dramatisk röst, annars låter den bara jävligt töntig...gjorde den ändå ser jag nu. whatever.)
ALLA borde se Deer Hunter!

Det är så konstigt när man är hemma, tidigt igår kväll var jag rastlös, irriterad och ville ut typ, men det gick över på en timme och jag var jävligt glad jag stannade hemma ändå.
Jacob får alla att skratta med sina sjuka, men lite gulliga, kommentarer. Nicke tar som vanligt fram gitarren och vi löjlar oss och sjunger lite. Matilda är snuskig och lite otäck. Mamma är så mysig så man vill kramas.
Jag och Gabban är...som vanligt. Vi äter...och fiser... ett och annat skratt bubblar också ur oss, det är inte bara i bak det låter.... hahahha kunde knappt skriva klart så mycket skrattar jag. Det var en äkta Nicke-kommentar. Jag har smittats med dålig humor! Ohhh noooo! Jag måste härifrån...!

Nu ska jag ge Gabban en käftsmäll, ett rejält uppvaknande är det bästa. Vi ska ju tvätta idag. Wiihooo...hooo...