Sitter med projektarbetet. Ett stort jävla arbete. Man ska försöka tänka tillbaka och minnas känslor och tankar man hade för ca 1,5 år sedan. På ett sätt minns jag exakt hur det kändes men på ett annat sätt har det hänt så mycket att det är svårt att föreställa sig att det verkligen var jag som hade alla de tankarna. Osäkerheten, ovissheten och nervositeten.
Det känns frustrerande att vara samma person men med så mycket nya saker och upplevelser inom sig som inte går att få ut eller ha användning av när man återgår till sitt exakta liv man hade innan.
Det är förvirrande och konstigt.
Folk kommer fram hela tiden och frågar hur det känns att vara hemma. Jag vet inte vad jag ska svara. Det är ju liksom ...hemma. Hur ska det kännas? Hur borde det kännas?
Just nu känner jag ingenting. Fast samtidigt väldigt mycket. Det är svårt att förklara men de som vart i samma situation vet exakt vad jag pratar om.
Sen vågar man inte prata om det för mycket av rädsla att folk ska tycka att man "skryter" eller vad de nu kan tro. Kanske är jag som är nojig eller så är detta verkligen vad folk tycker bakom ryggen.
Men det är väldigt svårt att INTE prata om det då jag inte direkt har några uppleveler hemifrån det senaste året? Så vad ska jag prata om? Väljer ibland att vara tyst istället. Om inte folk frågar. Då är det ju de som undrar och inte jag som babblar.
Min visa gammelmoster sa till mig förra veckan: "Du är som en av pojkarna man sänder ut i militären som återvänder som man".
Vet inte om jag ska tolka det som att jag blivit vuxen ( hur det nu syns eller märks?) ellr om jag återvänt mer än lovligt manhaftig.
Hoppas dock det är vuxenteorin hon syftade på.
Nu ska jag ta en paus i skrivandet och försöka hämta inspiration.
Peace!
No comments:
Post a Comment