Att gå helhjärtat in, och vakna upp med styrka

Som alltid när jag finner något intressant så blir jag totalt uppslukad. Det senaste jag snubblat över är något som kort och gott kallas feminism. Jämställdhet. Genusfrågor. Orättvisor.

Jag ångrar att jag inte läste på om detta för många år sen, tycker det är skit att vi inte fick lära oss sådant här i skolan, för då hade förmodligen mycket av mitt liv sett helt annorlunda ut. Eller också kanske man behöver gå igenom vissa saker för att senare, mycket senare, komma ur det starkare. Klarare. Som jag gjort nu. Mina ögon öppnas, jag ser det överallt. Föraktet. Förtrycket. Det som vi kallar vardag. Det som gör oss (både män och kvinnor) till människor vi förväntas vara snarare än de vi verkligen är. Samhället. Det suger. Det suger så jävla hårt. Fy fan.

Jag vill att Valle ska växa upp och känna sig fri att vara precis den han är. Utan rädsla. Utan att bli hånad. Utan att känna sig "fel" om han inte lever upp till det machoideal som finns idag, bara för att han är född till man. Att han får sunda värderingar. Respekterar alla människor.

Jag vill att mina småsystrar ska veta att är vackra precis som de är, att all sexism vi matas med varje dag är bullshit. Att de ska känna sig trygga på krogen, i parken, på bussen, i mataffären, utan rädsla för att bli sexuellt ofredade. Att ingen har rätt till deras kroppar, oavsett vad de har på sig eller hur fulla de är. Att de är sina egna.

Jag skulle kunna skriva en bok om allt jag tänker just nu. Jag är så upprörd. Jag känner mig så lurad. Hjärntvättad. De som säger att feminism är överflödig och överdriven, läs på. Läs på ordentligt, och tänk efter. Fundera riktigt noga. För att nej, det funkar inte att bara vara humanist, även om det låter fint.  Det är en annan sak. Det är så lätt som att googla de båda uttrycken.