1 år och tusen kramar senare...

"Jag vill ocksa hem och bara kramas. Kramas. Finns det nagot battre? Nar man far en riktigt gosig bamsekram av nagon man alskar. Inte en san dar "hej trevligt att ses-kram" utan en "jag alskar dig sa mycket att jag inte kan lata bli att krama dig-kram". Finns inte direkt nagon har jag kan kramas med som med dom hemma.
Jag kommer ibland pa vilken tur jag har som har en san stor familj dar alla faktiskt kommer overens. Man hor ibland om familjer dar dom inte har sa mycket kontakt, ar radda for att visa kanslor osv. For mig ar det ofattbart! Jag vet inte vad jag skulle gora utan alla syskon som man, om man ska vara arlig, ibland faktiskt kanner att man har lust att kvava pga for mycket tjot som inte gar att fa stopp pa, men som man anda aldrig skulle klara sig utan.
Jag ar val lyckligt lottad. Nastan sa man blir lite religios nar man tanker pa det."


Det är skrivet 17 November 2010. Jag hade 5 veckor kvar av min tid i Dublin. Hemlängtan lyser igenom många av de inlägg som är skrivna då. Nu när jag varit hemma i ungefär ett år (herregud!?) har jag kramats mer  än någonsin. Krambehovet går aldrig över. Speciellt av familjen, eftersom varenda kram är  "jag älskar dig-kramar". Opersonliga, påtvingade kramar är det värsta jag vet. Då kan man lika gärna skaka hand, tycker jag.

Jag älskar att kramas och hatar att sakna!