Det är 10 år sedan och fast jag bara var 12 år minns jag den dagen. Hur mamma grät när de filmade hur folk hoppade, det tog ju aldrig slut. Att jag inte fattade så jättemycket av vad som faktiskt hände men grät ändå. När första tornet rasar och hur folk har panik.
Vissa utav klippen jag kollade på igår var så fruktansvärda att jag bara ville stänga av.
Ett inspelat telefonsamtal av en man som ringer larmcentralen som sedan bryts av att hela tornet rasar med honom på 105:e våningen. Det sista man hör är hans skrik. Sen blev det tyst.
Filmer på människor som skriker, gråter och springer panikslagna .
Även om det var fruktansvärt att titta på är jag glad att jag gjorde det. Man glömmer ju så lätt. Att det faktiskt var så fruktansvärt. Man har ju "vant" sig vid det på ett sätt pga alla inslag man sett på tv under åren. Av hur tornen brinner eller rasar. Men man glömmer lätt av de som faktiskt var där. De brandmän och andra som gav sina liv för att rädda andra. Att de husen var fulla av människor. Tusentals. Som var fast och hellre hoppade mot döden än stannade kvar.
Det är ju självklart att man lätt glömmer men då är det extra viktigt att man ska minnas ibland också. Utan försköningar. Hur det faktiskt var.
Precis som Förintelsen och i framtiden också Oslo + Utöya.
No comments:
Post a Comment