En irlandsk, en svensk och en Tidaholmare....

For lite mer an ett ar sedan ville jag inte nagot annat an att bara komma bort, bort, bort, sa langt det gick.
Sa jag  flyttade till Dublin. Sa upp mig fran jobbet, lagenheten, livet.
Det visade sig vara mycket mer skillnad fran hemma an vad jag trott, och att allt det jag hatat hemma plotsligt blev det jag saknade mest av allt.
For det forsta sa ar Dublin mycket storre an Tidaholm. Mycket storre. Mycket mycket storre. Som alla storstader sjalvklart.
Sen ar manniskorna har helt annorlunda. Faktiskt mycket trevligare och mer hjalpsamma an svenskar.
MEN de ar ocksa mycket mer pryda, de pratar inte om vissa saker har som vi gor hemma.
Jag ar inte van att man inte pratar om vissa saker. Hemma ar det sa sjalvklart. Vi vraker ur oss de mest grova sakerna och skams inte. Vi svar, pratar snusk och beteer oss illa ibland, men det ar helt okej. Vi ar vana vid det. Eller ar det bara ett Tidaholmssyndrom? For jag har sagt vissa saker ibland med mina svenska kompisar och de tycker formodligen jag ar helt dum i huvudet. Och ibland fattar dom ingenting.
Som i borjan av sommaren, nar det var ljust pa kvallarna, solen sken och det var varmt. Det var forsta lordagen i maj och da vet val ALLA vad som hander? Crusing. Jag sa nagot om det att jag hade velat va hemma just den kvallen. Det slutade med att jag fick forklara ingaende. Det lat typ sahar: "Jo men ni vet nar alla tar fram sina fina gamla bilar, dricker ol, lyssnar pa musik... och sa tittar man pa dom... det ar bilar och folk overallt... och... ni vet...inte vad jag pratar om eller hur..?"
Jag hittade faktiskt en lank pa youtube fran en crusing hemma som jag skickade till en kompis och hennes reaktion var att hon inte ens visste att sant existerade langre och att det var typ som i Bert. Bert? Hur?
Det ar konstigt att saker som ar sa sjalvklara for oss vet andra inte ens om att det existerar.

Iallafall, vad jag ville komma fram till ar att det jag saknar mest nu ar detta att ga och ta en kaffe, se folk man kanner igen och faktiskt kunna saga hej till folk man moter. Att ga ut pa kvallen och det ar tyst. Inga larm, trafik eller folk som skriker. Att inte behova vanta vid ett rodljus for att ga over vagen. Att ga och handla pa Konsum i lugn och ro. Att inte behova vara radd for konstiga folk. Att kunna ga och mota nagon pa en cigg och sen ga hem. Att prata svenska. Att aka pa ratt sida av vagen. Att ga the walk of shame en sondagmorgon till pizzerian och slanga i sig en flotig kebab. Mamma. Pappa. Syskonen. Kompisarna.
Att bara kunna vara exakt som man ar utan att man hamnar i konstiga situationer.
Man ar faktiskt mer formad som manniska av vart man ar uppvaxt an vad man tror.
Och jag skams inte for att vara fran Tidaholm. Tvartom. Jag ar glad att alla dessa saker ar sa sjalvklara for mig, for det ar hemma.

Men i Dublin har jag traffat en del av de mest fantastiska manniskorna, fatt vanner for livet, sett underbara saker, haft sa javla mycket kul, det ar det basta jag nagonsin gjort. No regrets!

Men snart ska jag hem. Till Tidaholm. Dit folk fattar vad jag snackar om.