Den for eviga pessimisten!

Jag tror att alla som kanner mig vet att jag for det mesta ser nackdelar istallet for fordelar. Med allt. Verkligen allt. Jag vet inte hur det borjade, hur jag blev san? Ar jag bitter? Ellr bara pessimistisk?
Jag skulle vilja saga att jag ar lite av bada. Jag alskar att klaga. Tror att folk hatar att jag alskar att klaga. Men jag alskar det. Det basta var att en nara van till mig sa till mig for ett tag sen att hon tyckte om mig sa mycket for vi var sa lika. Hon alskar ocksa att klaga. Vi borjade prata om det dar och kom fram till att det galler att valja noga vem man klagar till. For vi "klagare" vill inte ha rad eller losningar pa det vi klagar om, vi vill bara att nagon ska halla med och saga att vi har ratt. Att det verkligen ar skit. Vi vill inte ha uppmuntran eller motsagelser. Vi vill egentligen bara klaga. Det ar varan "thing". Och det ar ju underbart att det finns en till som mig? Eller hur? For da kan vi sitta och vara pessimister ihop utan att nagon blir irriterad eller tycker det ar jobbigt. Hon klagar om sitt och jag om mitt. Ibland klagar jag om hennes ocksa och det tror jag hon tycker ar skont. Att nagon tycker likadant som henne.

Men bitter da? Ar jag det? Ibland. Tror jag. Det ar svart att skilja pa dessa tva. Ar man bitter sa klarar man val inte av att se nagon annan lycklig eller att man inte kan unna nagon nagot som man sjalv vill ha?
Det ar ju javligt svart att erkanna att man ar bitter. Det ar bland det varsta man kan bli kallad.
Men okej, ibland ar jag javligt bitter. En riktig bitterfitta. Sa bitter att jag ibland maste ga hem och nastan kvava mig sjalv med kudden. Hur blev det sa? Vart gick det fel? Kan man vara fodd bitter? Eller ar det nagot man blir pga diverse handelser pa vagen till dar man ar nu? Sa ar det nog. For tanker jag efter sa har det faktiskt hant mycket pa vagen som kan ha en orsak till detta. Men det ar aven saker som gjort att man klarar av mycket mer motgangar. Som gor att man tanker : "jag ska aldrig mer hamna i en san situation"
Sa kan man kanske vanda bitterheten till nagot bra? Kan man anvanda den som ett slags skydd?
Jag vet inte. Tankarna flodar. For det mesta far jag inte ens grepp om vad jag sjalv tanker.

Och nu tanker folk sakert att jag bara klagar, alltid ar bitter. Det ar inte sant. Jag ar for det mesta en mycket glad och lycklig person som alskar att skratta och alskar folk. Men ibland tar de varsta sidorna over.

Sa Den Eviga Pessimisten sager hej da for tillfallet. Over and out!