Det är svårt att kombinera alla känslor. Den omåttliga lyckan över Valdemar och den ofattbara sorgen över Niclas. För sorgen finns där. Hela tiden. Lyckan också. I ett enda virrvarr. Hur gör man liksom? Hur sörjer man? Man önskar att det fanns en mall att gå efter, men det gör det ju givetvis inte. Allas sorg är olika. Min sorg är endast min. Mina minnen och tankar och känslor är mina. Det är något som är oerhört svårt att sätta ord på.
Det har nu gått lite över två månader. Det är ingen tid alls när man tänker efter. Skillnaden på nu och i början är att nu kan man nu leva en hel dag utan att gråta. Det kan till och med gå en hel vecka. Men sorgen, är lika svår och tung. Den blir annorlunda hela tiden, lättare på vissa sätt och svårare på andra.
För folk utifrån är detta något som de kanske redan kommit över, vardagen och tiden går, folk glömmer. Men glöm ändå inte att för oss i familjen är sorgen fortfarande som ett stort öppet sår som slits upp lite varje gång hans namn näms, varje gång man ser ett kort, varje gång man minns. För även om vi på något sätt lärt oss att leva med det, eftersom vi är tvungna, så sörjer vi lika mycket som för två månader sen.
No comments:
Post a Comment