Förlossningsberättelse

Efter att i flera dagar bara gått och letat tecken på att förlossningen kan vara på gång så vaknar jag den 2 januari kl 9.30 av att något känns annorlunda i kroppen. Går upp och känner då något som jag tror är en värk. Efter några minuter kommer en till, och sedan en till, och en till… Rasmus vaknar vid ca 10.00 och då börjar vi klocka dem för att ha lite koll. Värkarna kommer med mellan 2-7 minuters mellanrum men är inte jättesmärtsamma än så länge. Vi hade planerat att åka till Göteborg den dagen för att fira Rasmus brorsdotter som fyllde år. Så jag försöker tänka bort värkarna, fixar mig iordning, packar lite vatten och frukt att ha på vägen och Rasmus bär ner BB-väskan i bilen för säkerhets skull. Men precis innan vi ska åka, vid ca 12.00 så inser jag att det inte är en så bra idé. Värkarna har nu börjat göra ondare och komma tätare, så vi stannar hemma.

Värkarna håller på hela eftermiddagen, vi har lite kontakt med förlossningen som säger att vi är välkomna in på en undersökning om vi känner att vi vill det. Vid ca 17-tiden så bestämmer vi oss för att åka in och se om värkarna gjort någon verkan eller om vi får åka hem igen. Än är inte värkarna så starka att jag inte kan hantera dem. Vi kommer in och de mäter sammandragningarna i en halvtimma ungefär och gör sen en undersökning. Jag är då öppen 1,5 cm och de skickar iväg oss för att äta och gå promenad och vill att vi ska komma tillbaka tre timmar senare. Så vi åker in till Skövde och äter pizza, försöker oss på en promenad (som vi får avbryta efter bara några minuter då värkarna gör alldeles för ont för att gå) och åker istället till Skara och tillbaka och lyssnar på musik och jag försöker vila. Det är nog många tankar som snurrar i våra huvuden under den bilfärden, haha.

Vid kl 21 är vi tillbaka och då har jag öppnat mig till 3 cm och vi skrivs alltså in på förlossningen. Jag får ta en dusch som tydligen skulle vara lugnande, men jag tyckte bara att det var kallt och jävligt så vi ville till rummet ganska så snart istället. Förlossningsrummet var faktiskt mysigare än vi tänkt oss och vi försöker känna oss som hemma. Jag tar sängen och Rasmus fåtöljen. Nu är klockan ca 22.45. Efter en timma vill jag ha lustgas, men den var inte mycket för mig. Mina värkar gjorde ju skitont med en gång så lustgasens verkan kom ju inte fören värken var slut. Men då gjorde den dock att jag kunde vila mellan värkarna. Ett tag, efter myyyycket intensivt lustgasinhalerande, blev jag så hög att jag kände för att gå ut och ta en cigg och var nästan på festhumör, haha!! Jag som inte rökt under hela graviditeten! Bara stod snett lutat mot gåbordet och log fånigt och skrattade hest. Rösten blir ju helt sjuk av lustgasen haha, herregud. Då är klockan kanske 02.00 och då beslutar jag mig för att lägga ner lustgasen. Kände att jag kunde hantera värkarna bättre utan faktiskt.

Kl 03.55 tar de hål på vattnet och jag ber då också om epidural för då har jag så ont att jag känner att jag inte klarar en sekund till. Det dröjer visserligen en timma till eftersom narkosläkaren är upptagen. Då är jag öppen 7 cm och vi känner, att SNART kommer nog bebis, det har ju gått ganska snabbt allting ändå. MEN! Epiduralen stannar upp allt och det går tillbaka 2 cm och då ville jag fan gå och dö typ. Fast det var samtidigt uuuunderbart att bli av med smärtan och jag kunde faktiskt sova ett par timmar. Nu hade vi varit inne i ca 12 timmar och var ganska slut.

Ända fram till 11.30 så öppnades jag bara till 7 cm igen och allt kändes hopplöst. Då hade jag haft värkstimulerande dropp i flera timmar men det hände inte mycket ändå. De var tvungna att ta ett PH-värde på Valdemar för att se om de kunde öka dosen ännu mer och det var okej som tur var. Så, på en timma så öppnades jag de sista 3 centimetrarna. Det roliga var att det var under den timman Rasmus gick iväg och käkade (efter mycket tjatande från personalen som såg att han bara blev blekare och tröttare hela tiden av mat- och sömnbrist). Så när han kom tillbaka så fick han en glad överraskning.

Dock så var inte Valle nere ordentligt så i flera timmar fick jag ligga med krystvärkar och hålla emot, och DET var inte lätt. Epiduralen hjälpte fortfarande mot smärtan , men det trycket var ju inte klokt. Fick kämpa för livet för att inte krysta. Till slut gick det inte mer och Rasmus ringde på personalen.

Kl 16.45 fick jag börja krysta och smärtan när han verkligen var på väg ut går inte beskriva, för fy i helvete. Jag visste, och var beredd på att det skulle göra ont, men jag var ändå inte beredd på DEN smärtan. Jag trodde inte det var sant! Rasmus säger att jag gav honom blickar fulla av panik och en gång ropade jag till och med efter mamma. Haha!! Men kl 17.20 kom han äntligen ut. Väldigt varm och blöt kom han upp på min mage och han kissade på mig det första han gjorde. Han skrek inte, utan gnydde och knorrade, och det har han fortsatt med! Det hela var väldigt känslosamt, söligt, blött och vackert, haha. Och att det var en kille kom inte som en överraskning, tvärtom, vi visste ju nästan att det var en liten Valdemar där inne.

Barnmorskan sa att jag nog var gjord för att föda barn, för att krysta gick alldeles utan komplikationer och så smidigt som det bara kunde. Men det var jättekonstigt efter, hade tagit i så mycket och spänt ansiktet så att jag hade helt sjuka ryckningar i ansiktet i typ en halvtimma efteråt. Hela ansiktet drog ihop sig på ena sidan och jag kunde inte konrollera det. Haha måste sett så jävla fult ut. Sen fattar jag inte alls de som säger att all smärta bara är borta när bebisen kommer ut. Gjorde ju ASONT när de skulle sy, även om det bara var två ynka små stygn. Kändes som någon hade bränt hela härligheten med eld, fy fan.

I alla fall, sen blev vi lämnade ifred och fick den omtalade ”födelsedagsfikan” som var det godaste jag någonsin ätit, efter 24 timmar på förlossningen med bara apelsinsaft, oerhörd smärta och i princip noll sömn.

Även om det tog ganska lång tid tycker både jag och Rasmus att det var en alldeles perfekt förlossning. Det var roligt, smärtsamt, mysigt och omtumlande. Allt på samma gång.