Efter att i
flera dagar bara gått och letat tecken på att förlossningen kan vara på gång så
vaknar jag den 2 januari kl 9.30 av att något känns annorlunda i kroppen. Går
upp och känner då något som jag tror är en värk. Efter några minuter kommer en
till, och sedan en till, och en till… Rasmus vaknar vid ca 10.00 och då börjar
vi klocka dem för att ha lite koll. Värkarna kommer med mellan 2-7 minuters
mellanrum men är inte jättesmärtsamma än så länge. Vi hade planerat att åka
till Göteborg den dagen för att fira Rasmus brorsdotter som fyllde år. Så jag
försöker tänka bort värkarna, fixar mig iordning, packar lite vatten och frukt
att ha på vägen och Rasmus bär ner BB-väskan i bilen för säkerhets skull. Men
precis innan vi ska åka, vid ca 12.00 så inser jag att det inte är en så bra
idé. Värkarna har nu börjat göra ondare och komma tätare, så vi stannar hemma.
Värkarna
håller på hela eftermiddagen, vi har lite kontakt med förlossningen som säger
att vi är välkomna in på en undersökning om vi känner att vi vill det. Vid ca
17-tiden så bestämmer vi oss för att åka in och se om värkarna gjort någon
verkan eller om vi får åka hem igen. Än är inte värkarna så starka att jag inte
kan hantera dem. Vi kommer in och de mäter sammandragningarna i en halvtimma
ungefär och gör sen en undersökning. Jag är då öppen 1,5 cm och de skickar iväg
oss för att äta och gå promenad och vill att vi ska komma tillbaka tre timmar
senare. Så vi åker in till Skövde och äter pizza, försöker oss på en promenad
(som vi får avbryta efter bara några minuter då värkarna gör alldeles för ont
för att gå) och åker istället till Skara och tillbaka och lyssnar på musik och
jag försöker vila. Det är nog många tankar som snurrar i våra huvuden under den
bilfärden, haha.
Vid kl 21 är
vi tillbaka och då har jag öppnat mig till 3 cm och vi skrivs alltså in på
förlossningen. Jag får ta en dusch som tydligen skulle vara lugnande, men jag
tyckte bara att det var kallt och jävligt så vi ville till rummet ganska så
snart istället. Förlossningsrummet var faktiskt mysigare än vi tänkt oss och vi
försöker känna oss som hemma. Jag tar sängen och Rasmus fåtöljen. Nu är klockan
ca 22.45. Efter en timma vill jag ha lustgas, men den var inte mycket för mig.
Mina värkar gjorde ju skitont med en gång så lustgasens verkan kom ju inte
fören värken var slut. Men då gjorde den dock att jag kunde vila mellan
värkarna. Ett tag, efter myyyycket intensivt lustgasinhalerande, blev jag så
hög att jag kände för att gå ut och ta en cigg och var nästan på festhumör,
haha!! Jag som inte rökt under hela graviditeten! Bara stod snett lutat mot
gåbordet och log fånigt och skrattade hest. Rösten blir ju helt sjuk av
lustgasen haha, herregud. Då är klockan kanske 02.00 och då beslutar jag mig
för att lägga ner lustgasen. Kände att jag kunde hantera värkarna bättre utan
faktiskt.
Kl 03.55 tar
de hål på vattnet och jag ber då också om epidural för då har jag så ont att
jag känner att jag inte klarar en sekund till. Det dröjer visserligen en timma
till eftersom narkosläkaren är upptagen. Då är jag öppen 7 cm och vi känner,
att SNART kommer nog bebis, det har ju gått ganska snabbt allting ändå. MEN! Epiduralen stannar upp allt och
det går tillbaka 2 cm och då ville jag fan gå och dö typ. Fast det var
samtidigt uuuunderbart att bli av med smärtan och jag kunde faktiskt sova ett
par timmar. Nu hade vi varit inne i ca 12 timmar och var ganska slut.
Ända fram
till 11.30 så öppnades jag bara till 7 cm igen och allt kändes hopplöst. Då
hade jag haft värkstimulerande dropp i flera timmar men det hände inte mycket
ändå. De var tvungna att ta ett PH-värde på Valdemar för att se om de kunde öka
dosen ännu mer och det var okej som tur var. Så, på en timma så öppnades jag de
sista 3 centimetrarna. Det roliga var att det var under den timman Rasmus gick
iväg och käkade (efter mycket tjatande från personalen som såg att han bara
blev blekare och tröttare hela tiden av mat- och sömnbrist). Så när han kom
tillbaka så fick han en glad överraskning.
Dock så var
inte Valle nere ordentligt så i flera timmar fick jag ligga med krystvärkar och
hålla emot, och DET var inte lätt. Epiduralen hjälpte fortfarande mot smärtan ,
men det trycket var ju inte klokt. Fick kämpa för livet för att inte krysta.
Till slut gick det inte mer och Rasmus ringde på personalen.
Kl 16.45
fick jag börja krysta och smärtan när han verkligen var på väg ut går inte
beskriva, för fy i helvete. Jag visste, och var beredd på att det skulle göra
ont, men jag var ändå inte beredd på DEN smärtan. Jag trodde inte det var sant!
Rasmus säger att jag gav honom blickar fulla av panik och en gång ropade jag
till och med efter mamma. Haha!! Men kl 17.20 kom han äntligen ut. Väldigt varm
och blöt kom han upp på min mage och han kissade på mig det första han gjorde.
Han skrek inte, utan gnydde och knorrade, och det har han fortsatt med! Det
hela var väldigt känslosamt, söligt, blött och vackert, haha. Och att det var
en kille kom inte som en överraskning, tvärtom, vi visste ju nästan att det var
en liten Valdemar där inne.
Barnmorskan
sa att jag nog var gjord för att föda barn, för att krysta gick alldeles utan
komplikationer och så smidigt som det bara kunde. Men det var jättekonstigt
efter, hade tagit i så mycket och spänt ansiktet så att jag hade helt sjuka
ryckningar i ansiktet i typ en halvtimma efteråt. Hela ansiktet drog ihop sig
på ena sidan och jag kunde inte konrollera det. Haha måste sett så jävla fult
ut. Sen fattar jag inte alls de som säger att all smärta bara är borta när
bebisen kommer ut. Gjorde ju ASONT när de skulle sy, även om det bara var två ynka
små stygn. Kändes som någon hade bränt hela härligheten med eld, fy fan.
I alla fall,
sen blev vi lämnade ifred och fick den omtalade ”födelsedagsfikan” som var det
godaste jag någonsin ätit, efter 24 timmar på förlossningen med bara
apelsinsaft, oerhörd smärta och i princip noll sömn.
Även om det tog ganska lång tid tycker både jag och Rasmus att det var en alldeles perfekt förlossning. Det var roligt, smärtsamt, mysigt och omtumlande. Allt på samma gång.