...sedan det ofattbara hände och en del av vår stora fina familj togs ifrån oss. Varken ork eller lust har funnits till att tänka på så mycket annat än att bara ta om hand om varandra, sig själv och ta dagarna en i taget. Allt har egentligen flutit ihop till en stor gröt och man har inte riktigt koll på något. Vill återigen tacka alla de som visat sitt stöd på ett eller annat sätt. Tacka för att de låter oss vara ifred när vi behöver och för att de finns där när vi behöver. Det finns så mycket fina människor. Tack ska ni ha.
Annars lunkar allt annat på. Bebis växer och mår bra. Sparkar mig så hårt i sidorna och revbenen att jag ibland tappar andan. Starka fina fötter!! Vecka 34 går vi in i idag, det är ju sjukt vad fort tiden går. Jag känner mig alltmer tjock, otymplig och orörlig. Magen är i vägen, bebis trycker på kissblåsan typ hela tiden, sparkarna gör mer och mer ont. Men vi längtar så efter busungen i magen och undrar så hur han/hon ser ut. Ett litet mirakel i allt elände som ger oss så mycket glädje och kärlek.
Vissa kanske tycker att det är konstigt att jag skriver lite på bloggen och så redan, men anledningen till det är att jag känner att jag på något sätt måste fortsätta med något som är vanligt. Hela livet har ändå förändrats på så många sätt men en del grejer kan man ändå fortsätta med. Det är skönt. Det är mitt sätt att behålla någon normalitet. Det är min blogg och jag vill fortsätta skriva om graviditeten och vardagliga saker. Livet fortsätter ju, trots allt, bara på ett annat sätt än tidigare. Det måste man acceptera.
Nu är jag så jävla trött efter allt som hänt plus att jag och Rasmus legat sjuka hela helgen så jag ska ta och gå och lägga mig och sova utan att ställa någon klocka. Fy fan vad skönt!
No comments:
Post a Comment