Hur allt började

Ibland slår det mig. Hur allt blev. Slumpen. Ödet. Ren jävla tur. Det spelar ingen roll. Men jag hade ju aldrig trott att jag skulle träffa min kärlek i Ekedalen av alla ställen. Kvällen jag drog dit för att undvika att träffa folk över huvud taget. Ville bara vara med Nikita och bli full.

Helt plötsligt stod han där nedanför balkongen vid sin lastbil. Mjukisbyxor och rufsigt hår. Jag höll alla tummar att han skulle stanna. Och det gjorde han (med lite hjälp av öl). Mina händer kändes så små i hans stora när vi hälsade. Hans snälla ögon. Som tyckte jag var söt som gröt. Min fina fina Rasmus.

Här sitter jag nu i soffan alldeles lipig av kärlek och all lycka som bubblar i mig. Så oerhört töntigt! Men jag är så kär och så lycklig och jag känner mig fan religiös av allt som händer. Nu kommer tåååårarna, gah, dessa gravidhormoner...