Ångest

Så fort man klev av i Tidaholm i lördags kväll kom ångesten. Ångesten man glömmer av att man har här. Jag vet inte vart den kommer ifrån och jag vet inte hur jag ska bli av med den så länge jag bor här. Vill absolut inte att folk ska ta illa upp av det jag skriver, jag menar, detta är ju trots allt hemma.
Men bara tanken på att inte kunna gå ut och inte se en enda man inte vet vem det är gör att jag får panik! Jag mår fan fysiskt dåligt av det! Det kryper i kroppen på mig och jag är inte ens sugen på att gå ut.

Veckan i Dublin var underbar för själen. På alla sätt. Träffade underbara människor jag aldrig skulle träffat om jag var kvar här. Träffade alla mina fina vänner! Här träffar man ingen. Aldrig nya folk. Jag lipade seriöst hela söndagen till och från av ångest av att vara hemma. Till och med nere i tvättstugan stod jag och hängde tvätt och grät som ett barn, haha, patetiskt.

Vet inte om det är ångest man alltid får efter att kommit hem efter en resa, men detta var ju inte vilken resa som helst. Dublin har ju varit som ett hem för mig och jag kände mig hemma när jag kom tillbaka dit. Ville verkligen inte åka hem. Det enda jag saknade var min egen säng och mitt eget badrum, hehe!

Äsch fan vad jag klagar men det måste man få göra ibland. Jag är splittrad och vet inte vad jag ska göra eftersom jag precis avklarat min första skoldag på ett program som inte är slut på två år. Jag vill bara bort bort bort just nu.

Det tar på krafterna att vara velig.