Funderar ibland på en sak. Hur det kommer sig att vissa hoppar från förhållande till förhållande medan vissa förblir utan i många år. Har det att göra med att man inte träffat rätt person? Har man gett upp vissa bekantskaper alltför snabbt? Utstrålar man en sorts vibbar som gör att folk flyr i panik (hahahaha)? Eller vad beror det på?
Jag personligen har inte haft ett förhållande egentligen sen jag var liten tonåring. Det var iofs ett ganska långt förhållande (om man nu kan kalla det det, när man är såpass ung som jag faktiskt var) men sedan dess har det mest varit smågrejer. Inget direkt seriöst. Inte för att jag klagar egentligen, tycker det är rätt skönt att bara ha mig själv att ta hänsyn till i vissa sammanhang, men man funderar ibland på vad det egentligen beror på.
Ibland är det klart man önskar att man också hade någon att komma hem till efter en jobbig dag, krypa upp i soffan framför en bra film, få en bamsekram när det behövs osv. De som träffar rätt personer tidigt är ju lyckligt lottade, inget snack om saken.
Är jag avundsjuk på dessa personer då? Kanske. Ibland. Rätt ofta till och med, om jag ska vara ärlig. Men jag unnar dem det. Verkligen.
Jag tror att folk ibland ser mig som en liten velig tjej som förblivit obotligt singel sedan 16:årsåldern ungefär, alltid är på krogen och ränner, ordnar och grejar, tramsar och flamsar runt. Klagar gör jag också över detta ibland, men vad är det för mening med det? Klagande löser ingenting, även om det är rätt gött ibland.
Jag väntar snällt på att jag också någon dag ska träffa någon som är helt rätt för mig. När eller var det händer vet ingen, men ATT det någon gång händer, det är jag bombsäker på! Tills dess ägnar jag mig åt allt annat i mitt liv som betyder mycket, ingen idé att gräva ner sig för småsaker, eller hur? Ingen idé att klaga på saker man ändå inte kan göra något åt.
Så mindre klagande och mer kärlek åt alla!
Peace!
No comments:
Post a Comment