Pojken utan namn
Det var en gång, i en annan värld än den vi känner, en pojke utan namn. Denna pojke var inte känd av någon annan, man eller kvinna, och okänt är om hans ens visste om andra människors existens.
Pojken utan namn var inte ensam. Han hade många vänner. Där fanns bl.a. spindeln som vävde små kläder till honom då det var kallt, kon som gav honom av sin mjölk när han var hungrig och ugglan som delade med sig av sin visdom.
En dag när pojken utan namn vandrade i skogen, som han alltid gjorde, mötte han en liten tomte. Tomten var en barsk och tystlåten typ. Han mumlade något om att fara var på väg, att pojken utan namn borde gå hem. När pojken utan namn undrade vad det var frågan om blängde tomten på honom och sa:
– Gå hem med dig, skynda på. Varna de andra.
Pojken utan namn vände och sprang mot sitt hem och sina vänner. När han kom fram berättade han vad som hänt honom i skogen. Ugglan hade också fått höra ryktet att fara var på väg.
– Vad menar dem med fara?, frågade pojken utan namn oroligt.
Ugglan som var mycket klok svarade efter en stunds tystnad:
– Det är de tvåbenta. De, som ser ut som du, men som är onda till sinnet. De vill hugga ner vår skog, vårt hem. Detta får inte ske.
Pojken utan namn funderade på detta en stund. Att det fanns fler som såg ut som han, det lät konstigt, vad han visste fanns bara hans vänner, djuren. Också att de ville hugga ner deras skog förstod han inte. Detta gjorde honom både ledsen och förvirrad. Hans vän spindeln, som hade varit upptagen med att väva en liten mössa frågade:
– Vad kan vi göra, vi som är så små?
Allas ögon vändes mot den vise ugglan. De väntade på svar. Det dröjde en stund då ugglan alltid var försiktig med sina ord och aldrig sa något förhastat.
– Vi får alla hjälpa till. Spindel, du väver det största nätet någon skådat. Ko, samla alla tjurar med dess horn. Jag flyger runt och samlar resten av våra vänner. Pojken utan namn, du kan inget göra, klättra upp i den största granen, håll dig ur vägen till skogen är utom fara.
Spindeln började spinna sitt nät, kon rusade iväg för att finna sina vänner tjurarna och ugglan lyfte från sin gren och flög för att samla resten av skogens djur och väsen. Pojken utan namn klättrade upp i den största granen han såg. Han var väldigt orolig för vad som skulle ske och det var inte utan tårar han väntade i granen. Efter en stund såg han en samling av både djur och väsen närma sig. Där fanns vargarna med sina tänder, tjurarna med sina horn, de lömska men vackra skogsrårna, de små och bittra tomtarna och många, många fler. Spindeln hade spunnit sitt gigantiska nät mellan flera granar så när de tvåbenta väl kom skulle de fasta och inte komma vidare. De ställde sig för att vänta.
Efter en tid hörde de steg i skogen. Steg av ett tiotal tvåbenta som var på väg att förstöra deras hem, skogen. Djuren och de väsen som var samlade gjorde sig redo. När de hörde de första fastna i det gigantiska nätet steg de fram så de tvåbenta kunde se alla de samlade. Vargarna visade sina tänder morrande, tjurarna stod med hornen redo till attack, skogsrårna gled framåt, vackra men livsfarliga och en tomte tog ordet:
– Hör upp ni tvåbenta! Vi vet inte er anledning till att förstöra vårt hem, skogen, men ni gör det inte ostraffat. Gå, vänd om, lämna vår skog orörd. Ni ser vad vi är kapabla till och vi tvekar inte stoppa er.
De hörde hur de tvåbenta kämpade för att komma loss ur spindelns nät, det fanns ingen tvekan om att de var rädda. De hade aldrig sett vissa av de varelser som fanns framför dem och vargarna med sina vassa tänder ville de inte ha efter sig. De första kom loss och vände om och sprang för livet hem och de andra var inte långt efter. Pojken utan namn klättrade ner från sin gran och anslöt sig till de andra, djuren, tomtarna och skogsrårna, som alla var hans vänner och hade räddat skogen.
Efter den dagen fick pojken utan namn och alla hans vänner leva ostört i skogen. Inga tvåbenta besökte mer deras trygga hem.
No comments:
Post a Comment