Jag tex har alltid varit exkremt radd for ovader. Jag minns nar jag var liten och det blaste ganska kraftigt ute sa de stora granarna svajade, da grat jag och var nastan hysterisk. Samma sak med aska, ett tag var jag sa radd att inte visste riktigt vart jag skulle ta vagen nar det val blev ovader. Men jag har markt att det faktiskt gar att trana bort. Det dar med att utsatta sig sjalv for det man ar radd for fungerar verkligen.
Jag borjade med att titta pa blixtarna tex, efter ett tag var de inte lika otacka langre. Sen gick jag ut och satte mig pa altanen sa man anda var under tak men anda utomhus. De forsta smallarna och blixtarna var jatteotacka men efter ett tag sa var det mer spannande och vackert istallet. Da var jag kanske 15 ar.
Nu for tiden ar jag fortfarande lite spand nar det askar, jag gar aldrig under bar himmel om askan ar nara och det blixtrar. Man behover ju inte vara dum bara for att det inte ar lika otackt langre. Sa nu for tiden kan jag njuta av askovader istallet for att vara livradd. For det ar valdigt maktigt!
Samma sak med blast. Eftersom det var orkanvarning har igar sa spande jag mig och arbetade upp radslan eftersom jag forvantade mig sant vader det var hemma for nagra ar sen nar Gudrun blaste forbi.
Nar det sedan inte ens kunde raknas som storm da blev jag faktiskt besviken. Konstigt nog.
Jag har en del valdigt konstiga saker jag ar radd for ocksa.
Valdigt valdigt valdigt konstiga saker: Rymden. Planeter. Solsystemet. Allt som gor att vi overhuvudtaget existerar. Jag ar radd for (och har alltid varit) att solen tex ska slockna, att planeterna borjar flytta pa sig, att nagot hander som gor att det inte finns en chans for oss att overleva.
For ett par manader sen tex lag och tittade ut pa manen en stjarnklar kvall. Efter ett tag var jag tvungen att sluta titta, dra ner for fonsterna sa jag inte sag den for jag sag for mig sjalv hur manen helt plotsligt slocknar och vad fan gor man da liksom? "Jaha dar forsvann manen, nej fan det ar sent, jag maste sova..upp tidigt imorn."
Helt sjuka saker som i princip aldrig kommer att handa!! Och hur tranar man bort det genom "utsattningsmetoden"? Jag skyller dock lite pa pappa for att han alltid kollade pa Vetenskapens varld dar dom ofta tog upp sadana saker. Jag ar skadad av vetenskapen.
Men jag undrar var radslorna kommer ifran? Eller maste det finnas en orsak till varfor man ar radd for vissa saker?
No comments:
Post a Comment