Snart fods det en ny liten Pettersson. Nar som helst. Jag kommer missa hela forsta manaden av mitt nya syskons liv. Det kanske later lojligt da de flesta tycker att den forsta manaden ar den trakigaste. Jag tycker att det ar den mysigaste! Nar dom ar sa sma sa sma att man ar radd att gora sonder dom bara man sitter still i soffan. Nar man bara kan titta och se hur de forandras for varje dag som gar. Helt fantastikt. Detta kommer jag missa. Det ar jag valdigt ledsen for. Jag vill hem och bebismysa!!!
Jag vill ocksa hem och bara kramas. Kramas. Finns det nagot battre? Nar man far en riktigt gosig bamsekram av nagon man alskar. Inte en san dar "hej trevligt att ses-kram" utan en "jag alskar dig sa mycket att jag inte kan lata bli att krama dig-kram". Finns inte direkt nagon har jag kan kramas med som med dom hemma.
Jag kommer ibland pa vilken tur jag har som har en san stor familj dar alla faktiskt kommer overens. Man hor ibland om familjer dar dom inte har sa mycket kontakt, ar radda for att visa kanslor osv. For mig ar det ofattbart! Jag vet inte vad jag skulle gora utan alla syskon som man, om man ska vara arlig, ibland faktiskt kanner att man har lust att kvava pga for mycket tjot som inte gar att fa stopp pa, men som man anda aldrig skulle klara sig utan.
Jag ar val lyckligt lottad. Nastan sa man blir lite religios nar man tanker pa det.
Halleluja!
No comments:
Post a Comment