Skäms inte!

Vilken jävla dag igår. Ångest och tårar. Jag är helt slut. Ibland kommer verkligheten ikapp och saker blir för mycket. Man är fan inte mer än människa och att gå runt och låtsas att allt är bra är inte hälsosamt för någon. Den som inte haft ångestattacker vet inte hur det känns men ni som varit med om det fattar vad jag pratar om. Vad symptomen är, hur känslan i kroppen är. Hur jävla otäckt det är. Det händer inte ofta men jag antar att det är ett sätt för kroppen att säga ifrån. Att inse sakerna som är jobbiga, prata om det, gråta. Jag är bara så glad att jag inte var ensam, satt ju fan och pluggade med Louise och Therese. Skönt att dom inte är dömande. Vad gör man i en sån situation liksom?

Inte haft någon attack på ett år men man vet direkt när det är på gång. Otäckaste känslan som finns. Jag skäms absolut inte över att skriva om det eller prata om det, det finns säkert många som lider av ångest som inte vill prata om det pga rädsla för att få en stämpel på sig. Vill folk stämpla mig som ett psykfall så får dom väl göra det då. Skiter jag fullständigt i. Jag tycker bara det är bra att folk runt omkring vet att man kanske inte mår bäst i världen just nu och det kan förklara att man är på ett visst sätt ibland. Jag sover sjukt mycket, skolan går inte jättebra, tankarna snurrar, kan gråta till reklam på tv, vill helst inte vara bland för mycket folk. Det är jobbigt att gå och handla eller fika, iaf i Tidaholm där folk känner en eller vet vem man är.

Sådär, nu vet ni det. Om ni tycker jag försvinner in i huvudet för mycket ibland eller är "lat" och ligger efter i skolan. Det går över.