irish night, my arse!!!!!!

Okej, har ett pyttelitet klagomål. Om det står att det är St.Patricks Day-firande med irländskt röjj på dansgolvet, kräver inte det då att man faktiskt spelar något som i alla fall liknar irländsk musik? Jag vet inte, vi kanske missuppfattat hela grejen, men 2 låtar räcker väl inte? Eller? Är det vi som är dumma i huvudet eller har för stora förväntingar? Är det inte lite att luras? Jag är såååå glad att jag inte fick besök av Jenny, som jag försökte locka med irländsk fest, för då hade jag skämts. Skämts är ordet! Nej, jag är ovanligt besviken...
Tyvärr.
(Varsågod Glenn, här har du det bittra du saknat så.)

Sitter här och försöker skriva ett slut på en novell i engelskan. Det är faktsikt riktigt roligt. Var tvungen att ta en paus för att tänka ut hur det ska sluta, verkligen sluta. Vill att den ska bli bra. Inte någorlunda, utan bra.

Snart ska stygnen väck och det känns gött. Då kan jag ta upp träningen som jag började med igen och bli hurtbulle som jag planerat. Ska bli så roooligt.

Jag funderar. På vad konstiga vändningar livet har. Det är det som är så roligt med det. Ja, livet alltså. Man vet aldrig vad som väntar liksom. Man kan planera och fundera hur mycket man vill, saker blir sällan som man tänkt sig ändå. Det är inte alltid negativt. Hur roligt är det att ha hela livet planerat i förväg och inte få uppleva de stunder då det oplanerade och överaskande inträffar? Saker som oftast gör oss väldigt glada och livet värt att leva. Jag tycker också man borde stanna upp en stund mitt i allt det jobbiga och hektiska som ibland kan vara och värdesätta alla de fina människor man har turen att känna. Vad vore man utan dem liksom?

Nu är det färdigsmörat och filosoferat för idag, fått ur mig litegranna av det som snurrar.

Peace out!