Den dar hemliga karleken. Som alla har mer eller mindre. En del kanske har flera stycken. Det kan vara nagon som redan ar tingad, en van man inte vill forlora eller komplicera det med eller nagon man kanske nojer sig med att vara lite kar i pa hall. Kanske ar det just att man aldrig kan tala om det som gor den sa speciell, sa smartsam eller spannande.
Ibland ar det ratta att halla den dar karleken for sig sjalv och spara den till nagon som kan ta emot den pa riktigt. Som kommer uppskatta den. Som inte kommer stampa pa den tills den ar i sa manga bitar att man aldrig kan samla upp den igen.
Eller halla den for sig sjalv sa man inte gor nagon annan illa bara for man sjalv ska bli lycklig. Da kanns det som att det ar lite nersmutsat pa nagot satt. Att det kommer finnas dar i kanten hela tiden och gnaga pa gladjen. Det daliga samvetet. Da ar det val battre att sara sig sjalv an nagon annan?
Vissa verkar bara rusa pa utan att stanna upp och titta sig omkring for att se vad det gor med andra manniskor. Kanske de viftar bort det med mening for att slippa ta itu med det eller sa forstar dom inte att valen de gor ibland paverkar fler an de sjalva.
Men vad vet jag? Detta ar bara allmant babbel fran en som har alldeles for mycket tankar i huvudet att vissa maste ut for att nya ska fa plats.
No comments:
Post a Comment